Blandat

Selmer B700

/ krax / Leave a comment

Nästa franska trumpet… Eftersom jag verkligen gillar Selmer-trumpeter, så kunde jag inte riktigt låta bli när jag fick chansen att byta in en Selmer B700 med dubbla klockstycken. Och det är banne mig en härlig trumpet, om än lite speciell. Fast vilken trumpet är inte det? B700-trumpeten är från 1977, första året de tillverkades, och jämfört med den ett år äldre Radialen, så har vi betydligt lösare tyglar här i klang och spelkänsla.

Och nu ska jag närma mig en genre jag inte ens snuddat vid tidigare, för det sägs att Phil Driscoll ett tag gärna tutade i en B700. Nu har visserligen Phil Driscoll spelat på hur många olika trumpeter som helst – han är inte ens främmande för att byta trumpet mitt i en låt (japp, kan ses på Youtube) – men trots den brasklappen, så är hans spel ett perfekt exempel på vad man kan tänka sig att en sådan här Selmer B700 passar riktigt bra till. Det är oförskämt lätt att göra sig lustig över Driscoll, med den gamla 80-talsfrisyren och det skatterelaterade fängelsestraffet, men först och främst måste man erkänna att han är en oerhört musikalisk människa, med en fantastisk talang. Två klipp nedan, ett relativt färskt Dylan-cover-jam (wow-känsla på det, fantastisk låt till att börja med!) och ett med lite äldre mer traditionell Driscoll-musik, som jag blir sådär barnsligt glad av att höra. Vill man lyssna på ännu mer Driscoll finns naturligtvis många kraftfulla versioner av You Raise Me Up, Amazing Grace och liknande melodier på Youtube och har man tid, kan man också se hans minikonsert vid minneshögtiden efter Columbinemassakern 1999. Han uppträdde på vicepresident Al Gores initiativ då och det är en gripande ceremoni, med specialskrivna sånger.

King Cleveland

/ krax / Leave a comment

Nästa sax… Nej, det är inte någon ny inriktning på gång. Det handlar bara om lite nyfikenhet och välvilja gentemot några bekanta, som eventuellt önskade sig en saxofon. Därför finns det nu också en tenorsax nere i källaren, en gammal King Cleveland från slutet av 50-talet. Den känns precis som man förväntade sig, tänker jag, det vill säga som ett stabilt skolinstrument med lite intressantare klang än en ny motsvarighet, men den är nog också kanske lite svårare att intonera rätt med, åtminstone tills man hittar det där munstycket som passar perfekt.

Väl komna till det vanliga videoklippet måste det väl bli en saxofonist, men som tur är finns det ju ofta trumpetare med någonstans också. Charlie Ventura lirade på en King-tenor med den äran och en snabbsökning ger den här 20-minutersinspelningen med Charlie och hans sextett, innehållande bland andra Buck Clayton. Clayton gillar jag – han har den där självklara framtoningen i sitt spel, som jag själv saknar helt – men det är inte så jag kommer ihåg att man kan lyssna på honom. Han är en av de där som lätt hamnar i någon sorts halvglömska, tyvärr.

Tilläggas kan att Buescher Aristocrat-kornetten är såld.

Lyon and Healy American Professional

/ krax / Leave a comment

Nu är jag väl på den mörka sidan, antar jag, men det är roligt att växla om ibland och blåsa i en saxofon och när det låg en nyrenoverad nästan hundraårig gammal skönhet ute på ebay, som ingen bjöd på, då kunde jag inte riktigt låta bli. Därför finns den här lilla silverkroken hemma nu:

vDSC_7125

Men ärligt talat – hur snyggt det än är – så är det här med saxofoner i silver lite småjobbigt. Min egen ungefär lika gamla Conn-stencil är också en försilvrad altsax och jag har väl kompromissat och nöjer mig med att hålla gravyren och klocköppningen putsad. Fast ska man ha en gammal sax och låtsas att man är Johnny Hodges på Cotton Club ungefär 1929, då ska saxen vara silvrig, eller möjligen förgylld:

Hoppsan, Freddie Jenkins growlar på trumpeten, tror jag. Ska vara han när det är mer “humor” än “fräs”. Vill man läsa på om Ellingtons trumpetsektion under de här åren kan man med fördel studera den här engelska artikeln om Arthur Whetsol, som hade platsen som leadtrumpetare. En film till, så fram också för de andra i sektionen tillsammans med ytterligare ett Hodges-solo, med mera:

Roland Meinl och lite annat tyskt

/ krax / Leave a comment

… Eller italienskt. Mer om det nedan, först trumpeten, för Selmer Bundyn är såld och dess plats i sortimentet är nu tagen av en tysk trumpet, en Roland Meinl International. Nu är den visserligen tillverkad annorstädes, men Roland Meinl är i alla fall en tysk firma. Värt att notera är att trumpeten är en kopia av en Conn Connstellation. Det är den tredje Connstellation-kopian jag har haft och, visst, det är helt klart den sämsta av dem, men det betyder egentligen bara att den här håller normal skolnivå, kanske aningens bättre, medan de andra två har varit riktigt bra trumpeter.

Till detta kopplar vi lite tysk musik, typisk tysk Rammstein-influerad rock med trumpetinslag. Visserligen är gruppen italiensk, men den har sitt ursprung i tyskspråkiga Sydtyrolen. Populär också, toppade tyska singellistan, eller vad det kallas nu för tiden, i våras och har alltså lite trumpettoner med i låtarna ibland. Starka rockrefränger, basröst och dessutom trumpet. Jag blir nästan lite barnsligt förtjust i Frei.Wild!

För ett par år sedan kom Verdammte Welt och flera andra låtar med bra blås. Bäst är Wer weniger schläft, ist länger wach, men den har en så pass obehaglig video om en misslyckad festkväll, att ni får hålla tillgodo med den förbannade världen:

Den nämna listettan i våras var Unvergessen Unvergänglich Lebenslänglich och den uppskattades faktiskt av mina elever i tyskaklasserna och en riktigt bra rockballad från samma platta Opposition är Wie ein schützender Engel. Inget blås i dem.

På årets platta är Hab keine Angst låten med ett återkommande trumpetriff:

En, två, många…

/ krax / Leave a comment

… månader blev det. Ett översättningsjobb blev fyra (två för Albumförlaget och två för Faraos Cigarer, utgivning framåt vintern gissar jag) och sedan semester. Helt overksamt har det ändå inte varit, har snokat efter saxofoner och en flöjt åt några kunder och sålt en kornett, som aldrig hann komma upp på hemsidan. Det var en trevlig kornett, måste jag säga, en gammal King Silvertone. Jag har haft en King Master tidigare och en Silvertone är ju en Master med klockstycke helt i silver. Skillnaden i klangen blir att silvret ger en lite bubbligare och kallare klang, kanske man kan säga, en mycket kraftfull klang.

Nat Adderley spelade på en King med silverklocka, men han låter inte det minsta kall. I det första klippet nedan tar han inte så mycket plats, men det är en härlig låt och Yusef Lateef kör ett sådant där flöjtsolo som lyckas låta både så där självklart enkelt och skönt fantastiskt. I det andra klippet är det Nat som leder en utökad variant av samma gäng på ett mycket stilfullt sätt. Stil, är verkligen det rätta ordet.

Super 67 såld och antagligen någon eller några månaders uppehåll igen

/ krax / Leave a comment

Jupp, den yngre Olds Super är såld och som den såldes annorlunda än annonserad avseende etui, har det påverkat priset på Radialen något litet.

Jag har ett översättningsuppdrag på gång och som vanligt innebär det ont om tid till att uppdatera den här hemsidan, så jag gissar att det dröjer minst en månad, kanske två innan det händer något nytt här. Ett par lurar är på gång, men det kommer som sagt att dröja innan de läggs upp.

Alla kornetter är förresten försedda med klangexempel nu, men det finns förstås också bättre musiker att tillgå för den som vill lyssna in sig på till exempel en Conn 80A:

 

Bundy och Red Allen

/ krax / Leave a comment

I mitt långsamma arbete med att beta av de klassiska amerikanska nybörjartrumpeterna har jag nu kommit till (Bach (Selmer)) Bundy. Helt okej lur! Den går rakt in och ersätter den Olds Ambassador jag hade tidigare, såld nu.

Vi lämnar den trumpeten och riktar in oss på en man, som i den historiska spegeln alltid hamnar i Louis Armstrongs skugga: Henry Red Allen. Det är inte konstigt, läser man Red Allens biografi läser man samma namn på orkestrar och medmusikanter, som om man studerar Armstrongs karriär: King Oliver, Fletcher Henderson, Kid Ory och så vidare. Båda spelade på Mississippis flodbåtar. Båda kom naturligtvis från Louisiana. Ändå låter de inte alls lika! Eller jo, det gör de, fast lika och totalt olika på samma gång. Red Allen är mycket brutalare, råare:

De sista åren innan han dör i cancer 1967, turnerar han flitigt i Europa, som så många andra av de tidiga jazzmusikerna. Det finns en finfin version av gamla kära Saint James Infirmary från England 1964 på nätet:

Lugnar vi ned oss ännu mer, eller ja i alla fall så mycket man kan lugna ned sig med Red Allen, så måste vi ju också lyssna på hur han lät i sina unga dagar, Body and Soul, 1934:

Buescher Aristocrat

/ krax / Leave a comment

Tre kornetter nu. Det blir inga fler förrän minst en har sålts! Vad är det då för skillnad på dem?

Grinnell-kornetten är den som uppenbart inte är en proffskornett och har ett pris därefter. Klangen är fräsig, men inte lika komplex, som hos de två andra.

Conn-kornetten är en flexibel klassiker med en mycket grov borrning och alltså ett öppnare blås än de andra två. Den är flexibel för att dess klang är mer beroende av vilket munstycke man har, går att påverka mer. Mycket trevlig att spela i större salar!

Den här nya Buescher-kornetten till sist är på sitt sätt en motsats till Conn-kornetten med smal borrning och tajt sirapsklang. Den inspirerar mig till att lyssna på Nat Adderly! Så då gör vi det: