Blandat

Lyon and Healy American Professional

/ krax / Leave a comment

Nu är jag väl på den mörka sidan, antar jag, men det är roligt att växla om ibland och blåsa i en saxofon och när det låg en nyrenoverad nästan hundraårig gammal skönhet ute på ebay, som ingen bjöd på, då kunde jag inte riktigt låta bli. Därför finns den här lilla silverkroken hemma nu:

vDSC_7125

Men ärligt talat – hur snyggt det än är – så är det här med saxofoner i silver lite småjobbigt. Min egen ungefär lika gamla Conn-stencil är också en försilvrad altsax och jag har väl kompromissat och nöjer mig med att hålla gravyren och klocköppningen putsad. Fast ska man ha en gammal sax och låtsas att man är Johnny Hodges på Cotton Club ungefär 1929, då ska saxen vara silvrig, eller möjligen förgylld:

Hoppsan, Freddie Jenkins growlar på trumpeten, tror jag. Ska vara han när det är mer “humor” än “fräs”. Vill man läsa på om Ellingtons trumpetsektion under de här åren kan man med fördel studera den här engelska artikeln om Arthur Whetsol, som hade platsen som leadtrumpetare. En film till, så fram också för de andra i sektionen tillsammans med ytterligare ett Hodges-solo, med mera:

https://www.youtube.com/watch?v=rjsz8ElauuY

Roland Meinl och lite annat tyskt

/ krax / Leave a comment

… Eller italienskt. Mer om det nedan, först trumpeten, för Selmer Bundyn är såld och dess plats i sortimentet är nu tagen av en tysk trumpet, en Roland Meinl International. Nu är den visserligen tillverkad annorstädes, men Roland Meinl är i alla fall en tysk firma. Värt att notera är att trumpeten är en kopia av en Conn Connstellation. Det är den tredje Connstellation-kopian jag har haft och, visst, det är helt klart den sämsta av dem, men det betyder egentligen bara att den här håller normal skolnivå, kanske aningens bättre, medan de andra två har varit riktigt bra trumpeter.

Till detta kopplar vi lite tysk musik, typisk tysk Rammstein-influerad rock med trumpetinslag. Visserligen är gruppen italiensk, men den har sitt ursprung i tyskspråkiga Sydtyrolen. Populär också, toppade tyska singellistan, eller vad det kallas nu för tiden, i våras och har alltså lite trumpettoner med i låtarna ibland. Starka rockrefränger, basröst och dessutom trumpet. Jag blir nästan lite barnsligt förtjust i Frei.Wild!

För ett par år sedan kom Verdammte Welt och flera andra låtar med bra blås. Bäst är Wer weniger schläft, ist länger wach, men den har en så pass obehaglig video om en misslyckad festkväll, att ni får hålla tillgodo med den förbannade världen:

Den nämna listettan i våras var Unvergessen Unvergänglich Lebenslänglich och den uppskattades faktiskt av mina elever i tyskaklasserna och en riktigt bra rockballad från samma platta Opposition är Wie ein schützender Engel. Inget blås i dem.

På årets platta är Hab keine Angst låten med ett återkommande trumpetriff:

En, två, många…

/ krax / Leave a comment

… månader blev det. Ett översättningsjobb blev fyra (två för Albumförlaget och två för Faraos Cigarer, utgivning framåt vintern gissar jag) och sedan semester. Helt overksamt har det ändå inte varit, har snokat efter saxofoner och en flöjt åt några kunder och sålt en kornett, som aldrig hann komma upp på hemsidan. Det var en trevlig kornett, måste jag säga, en gammal King Silvertone. Jag har haft en King Master tidigare och en Silvertone är ju en Master med klockstycke helt i silver. Skillnaden i klangen blir att silvret ger en lite bubbligare och kallare klang, kanske man kan säga, en mycket kraftfull klang.

Nat Adderley spelade på en King med silverklocka, men han låter inte det minsta kall. I det första klippet nedan tar han inte så mycket plats, men det är en härlig låt och Yusef Lateef kör ett sådant där flöjtsolo som lyckas låta både så där självklart enkelt och skönt fantastiskt. I det andra klippet är det Nat som leder en utökad variant av samma gäng på ett mycket stilfullt sätt. Stil, är verkligen det rätta ordet.

Super 67 såld och antagligen någon eller några månaders uppehåll igen

/ krax / Leave a comment

Jupp, den yngre Olds Super är såld och som den såldes annorlunda än annonserad avseende etui, har det påverkat priset på Radialen något litet.

Jag har ett översättningsuppdrag på gång och som vanligt innebär det ont om tid till att uppdatera den här hemsidan, så jag gissar att det dröjer minst en månad, kanske två innan det händer något nytt här. Ett par lurar är på gång, men det kommer som sagt att dröja innan de läggs upp.

Alla kornetter är förresten försedda med klangexempel nu, men det finns förstås också bättre musiker att tillgå för den som vill lyssna in sig på till exempel en Conn 80A:

 

Bundy och Red Allen

/ krax / Leave a comment

I mitt långsamma arbete med att beta av de klassiska amerikanska nybörjartrumpeterna har jag nu kommit till (Bach (Selmer)) Bundy. Helt okej lur! Den går rakt in och ersätter den Olds Ambassador jag hade tidigare, såld nu.

Vi lämnar den trumpeten och riktar in oss på en man, som i den historiska spegeln alltid hamnar i Louis Armstrongs skugga: Henry Red Allen. Det är inte konstigt, läser man Red Allens biografi läser man samma namn på orkestrar och medmusikanter, som om man studerar Armstrongs karriär: King Oliver, Fletcher Henderson, Kid Ory och så vidare. Båda spelade på Mississippis flodbåtar. Båda kom naturligtvis från Louisiana. Ändå låter de inte alls lika! Eller jo, det gör de, fast lika och totalt olika på samma gång. Red Allen är mycket brutalare, råare:

https://www.youtube.com/watch?v=WU2fHcmkPxI

De sista åren innan han dör i cancer 1967, turnerar han flitigt i Europa, som så många andra av de tidiga jazzmusikerna. Det finns en finfin version av gamla kära Saint James Infirmary från England 1964 på nätet:

https://www.youtube.com/watch?v=vfWJDVvTueo

Lugnar vi ned oss ännu mer, eller ja i alla fall så mycket man kan lugna ned sig med Red Allen, så måste vi ju också lyssna på hur han lät i sina unga dagar, Body and Soul, 1934:

Buescher Aristocrat

/ krax / Leave a comment

Tre kornetter nu. Det blir inga fler förrän minst en har sålts! Vad är det då för skillnad på dem?

Grinnell-kornetten är den som uppenbart inte är en proffskornett och har ett pris därefter. Klangen är fräsig, men inte lika komplex, som hos de två andra.

Conn-kornetten är en flexibel klassiker med en mycket grov borrning och alltså ett öppnare blås än de andra två. Den är flexibel för att dess klang är mer beroende av vilket munstycke man har, går att påverka mer. Mycket trevlig att spela i större salar!

Den här nya Buescher-kornetten till sist är på sitt sätt en motsats till Conn-kornetten med smal borrning och tajt sirapsklang. Den inspirerar mig till att lyssna på Nat Adderly! Så då gör vi det:

La trompette des Rêves

/ krax / Leave a comment

Peut-être bien que oui et peut-être bien que non.

https://www.youtube.com/watch?v=RFMN05xEwbQ

Som ni förstår ligger till slut en färdig annons uppe för den Radial jag har haft borta på ventilreparation. Nu är den redo att säljas, men jag har vissa idéer om att skicka iväg den igen åt något annat håll också. Den skulle vara fin försilvrad… Kanske om något eller några år, om jag fortfarande har den kvar då. I alla fall, har man Radial till salu öser man naturligtvis på med klipp efter klipp med Maurice André, oavsett vad för sorts trumpet han spelar på. Nu är det tyvärr riktigt svårt att hitta något där han blåser i en Bb, men det finns i alla fall några franska TV-klipp att ta till. Efter “De  fallna löven” kommer Marcellos trumpetkonsert… Andrés andra sats är fantastisk! Med det är det slut för idag och det kommer inte att dröja nästan två månader igen innan nästa uppdatering. En gammal Buescher-kornett står på tur.

https://www.youtube.com/watch?v=-ChqsKjkmVk

En Bach 37, av allt möjligt som finns därute

/ krax / Leave a comment

Någon gång ska man ju prova en sådan också. Skämt åsido, i våras tänkte jag att den här trumpeten, en Bach från 1966 eller 1967, den kan jag ha som personlig lur ett tag. Det är ju inte fel att ha en Bach som referenspunkt när man ska ge omdömen om andra trumpeter. Dessutom gillade jag den riktigt mycket! Nu slumpade det sig så att jag råkade komma över det jag kan kalla min drömlur häromveckan och då är det lika bra att någon annan får möjlighet att njuta av en god gammal Bach 37.

Ska man prata Bach 37 och svenska trumpetare, då ligger Jan Allan nära tillhands. Jag läser att det kommer en kortfilm på SVT i början av nästa år av Tom Alandh, om stölden av Jan Allans älskade Bach. Den historien kan ni läsa här, om ni inte har gjort det förr. Två klipp med Jan Allan följer naturligtvis, en 90-talsvariant med mycket innerligt spel och sedan Odin’s Eye från slutet av 60-talet. Utomordentligt!