Nu blev det en lång sommarsemester, en smula märkligt. Det råder ingen brist på instrument att lägga upp, utan det har mest bara inte blivit av att fota grejerna som står på kö. Hur det nu än är med det, så börjar vi hösten med en kär repris. Den här Olds-trumpeten har jag haft hemma ett par vändor nu, senaste ingick den i en bytesaffär för ett drygt år sedan och sedan är det ju så att jag personligen är väldigt förtjust i instrumentet så därför dyker den inte upp här på hemsidan förrän nu. Ett klick på bilden så kommer ni till fotoalbumet med lite mer information!

Som vanligt slänger vi in några klipp med Jonah Jones, eftersom det var han som var Mr. Olds Super. Först kommer hela albumet “Muted Jazz” och det är kanske lite dumt, för med sordin hör man väl inte klangen rätt? Jo, visserligen, men samtidigt visar det att dessa Olds Super med sin ljusa klang faktiskt är excellenta sordin-trumpeter: Dämpad klang med bettet kvar!

Klipp två är från åren med Cab Calloway och det är kanske inte Calloways bästa låt, men det som håller melodin uppe är Jones trumpetande.

Det slumpade sig så på lite olika sätt att en trumpet jag sålde i vintras fann vägarna tillbaka och eftersom det var en lur, som jag verkligen gillar, så är jag nöjd och glad just nu. Här talas alltså om den gamla Olds Super-trumpeten med mörknad lack, tillverkad någon gång i början på 40-talet. Finfin trumpet!

En Super bort en annan in, några få år yngre. Fin, skinande och mycket trevlig att spela på! Med ännu en Olds Super, får jag naturligtvis möjlighet att diskutera ytterligare lite Jonah Jones, som blåste i en Super under större delen av sin karriär.

Vissa beundrade gamla jazzlirare är svåra att hitta på tuben, andra som det inte pratas så mycket om desto enklare. Jonah Jones hör till de senare och anledningen till det är tvådelad, tänker jag. Dels måste man ju kalla hans inspelningar för ganska kommersiella, “easy listening” utan tvekan. Så snygga fraseringar! Men inte direkt utmanande för öronen. Dels har det också att göra med hans ton, som ibland är så tät och härlig och ibland får en att misstänka att han försöker spela luftigt med en rak papperssordin i. Det hade han säkert ibland – han slog ju faktiskt stort med skivan “muted jazz” – men ofta handlar det nog mest om att de snygga effekterna prioriterades framför den symfoniska klangen. Uppenbarligen sålde det, eftersom han fick släppa nya skivor om och om igen, och uppenbarligen finns det fortfarande sådana som gillar den prioriteringen och lägger upp det de har, men man förstår ju också att de som vill ha en modern klang börjar tänka på grodor och helst glömmer vissa av Jonahs låtar.

Men det finns pärlor, där han visar upp både en fantastiskt tät och snygg klang och de fräsiga fraseringarna! Först en fransk inspelning här nedan, tillsammans med tenorsaxofonisten Alix Combelle och hans sextett. SÅ ska en Olds Super trakteras! Sedan hela skivan Reel to Reel tillsammans med Glen Gray och hans orkester. Den ska man inte lyssna på bara för Jonah, utan minst lika mycket för hela Glen Grays trumpetsektion (Al Porcino, Conrad Gozzo, Joe Graves, Manny Klein, Shorty Sherock, Uan Rasey). Oj oj oj!

Jo, det ligger en till trumpet uppe också. Ärligt talat ganska skruttig, men fortfarande kul att spela på, en Kleartone USA, som i själva verket är en Conn Pan American 66B.

Och ännu mera jo, York Super Custom kornetten såldes häromdagen, men Jupitern ligger fortfarande kvar på ebay.