Vad händer?

Jaao, det snöar dag efter dag. Nej, familjen har som sagt flyttat och en detalj i det hela är att alla utomhusbyggnader vid det nya boendet lämnades i befintligt skick, vilket innebär att det är mycket att rensa ut innan min tilltänkta trumpetverkstad kan bli någon trumpetverkstad. Det dröjer. Jag har visserligen ändå ett par nya instrument på gång, sådana som inte kräver något annat än ett rejält bad, så det kommer att dyka upp en del saker ändå under sommaren, bland annat en gammal Blessing Super Artist-kornett.

Ett klipp jag har sparat för att ta upp här någon gång är ett med Roy Eldridge, Oscar Peterson och Ray Brown. Förutom att det är genomsnyggt spelat, otroligt trivsamt och svänger som sjutton, så säger det någonting till alla oss, som ibland kan tänka att den där lilla koppen i Harmon-sordinen, den är ändå otroligt onödig med sin mesiga klang. Vi har fel, mer är det inte med det, vilket Roy demonstrerar.

Martin…

Martin Imperial-trumpeten är såld. En Martin Imperial-trumpet ligger uppe nu. Lite kungen är död, leve kungen-känsla. 50-talsluren är alltså borta, men det råkade komma en ny Imperial istället, tillverkad 1964, så lite plus minus noll är det allt.

Bra det, Martinrelaterad musik är det gott om, man kan ju till exempel spela en riktig klassiker och en av mina favoriter i bilen.

 

Den som har tid kan fortsätta med en timme Miles Davies, en konsert i Köpenhamn just 1964.

Martin Imperial

Ni vet ju hur det är: säger man Martin tänker man på en annan trumpetmodell och den modellen påverkar priset på allt som har med Martin att göra. Här har vi nu en gammal mellanklassare – visserligen nylackerad – som därför blir att kosta mer än flera proffslurar jag sålt… Men det är en bra trumpet, som verkligen är lätt att spela med en speciell, mycket vacker klang!

Martin Imperial

Några lurar är förresten sålda (Conn 6A Victor, York Artist Grade, York 75 och Vega Odell), så nu har jag färre, men lite dyrare instrument hemma än vad jag brukar ha. Det ändrar sig nog snart igen.

Roy får avsluta kvällen:

Wowwow-sordiner…

… förstod jag mig länge aldrig på. Jag var inte särskilt förtjust i andras spel med dessa sordiner och mina egna försök lät riktigt uschliga. Så hamnade jag framför en Cat Anderson-film på Youtube och plötsligt begrep jag. Vad man ska sträva efter rent melodiskt. Vad man ska sträva efter med klangen. Jag hade försökt klämma in alldeles för många toner och jag hade framför allt försökt mörka klangen alldeles för mycket.

Har ni inte sett den här förr är det dags nu:

 

Japp, jag har några över som ligger här hemma och ska bort, fyra närmare bestämt. Två har följt med inköpta trumpeter och två har jag köpt för mig själv, men ratat efter tag när något bättre dykt upp. Nu är jag rätt lycklig, för den senaste som kom hem är ungefär hälften så stor som de andra och den älskar jag!

Humes & Berg “Wa-Wah Du All”: sj-wawaduall.mp3

“Wow-Wow”-sordin, okänt fabrikat: sj-okandwowwow.mp3

Harmon “Wow-Wow”-sordin: sj-harmon.mp3

Lätt modifierad Emo “Wow-Wow”-sordin: sj-emo.mp3

Bilder och priser finner ni här.

 

Jag avslutar med ännu en gammal skön lirare, som hade full koll på hur man fräser i en kopp:

 

ps. Tänk att få ha Oscar Peterson i kompet, vilken lycka! ds.