Conn 12B 1939

 

vDSC_9657 (1).jpg

En koppar-Conn! Sist jag hade en sådan hemma var det en kornett från 50-talet, men det här är alltså en 12B från 1939. Spontant… Högre kvalitet på det här lite äldre instrumentet! Som vanligt, klicka på bilden för fler bilder och mer information.

När Conn lanserade den här modellen med den moderna tidens första kopparklocka, hade man ganska många ganska olika trumpetmodeller i sin produktlinje. Det var nog lite svårt att övertala någon av Conn-artisterna att byta trumpet, men under en kort tid ska hela Jimmie Luncefords trumpetsektion ha spelat på 12B och Bunny Berigan ska ha nyttjat en ibland, men den trumpetare som tog plats som Conns reklamman för just Conn 12 B var Larry Clinton. 1942 anges han som deras 12B-artist. I början på 1943 upplöste han sitt storband, tog värvning som pilot och blev en uppskattad och lyckad sådan som kom ut ur kriget med kaptensgrad. Ni förstår att det inte finns en enda inspelning där man kan vara säker på att han spelade på just en 12B.

Clinton ansåg sig själv ha 10:30-läppar, det vill säga att det var så länge på kvällen som hans ambis räckte. Visst, han frontade ett band, men han var ingen solist som Bunny Berigan eller Harry James, utan när han stod där och spelade framför bandet  – om det så var på trumpet, trombon eller klarinett – så var det en tredje- eller fjärdestämma. Och där förstår jag hans val av 12B. Det är förvånande enkelt att låta bra med den här trumpeten, också om man är lite lätt ringrostig. Clintons stora talang var alltså inte själva instrumenterandet och kanske inte heller bandledandet, utan arrangemang och val av melodier. Hans gamla sångerska Bea Wain berättar villigt om tiden från 1937 och fram till kriget när Clinton och hans band verkligen var stora i den här intervjun. Rekommenderad läsning! Där finns också en bild där han poserar med en 12B.

Clintons band låter helt enkelt snyggt. En del av hans låtar fick han spela in igen en vända på 50-talet med en ren studioorkester, men nu håller vi oss till de äldre inspelningarna. Den live-inspelning som gör mig gladast är deras version av Chinatown.

Men egentligen lyssnar jag helst till några av hans arrangemang av klassiska melodier, som den välkända In a Persian Market:

(fast den mest kända, My Reverie, den har jag alltid haft väldigt svårt för)