King Master Silver Sonic

De här kornetterna låter faktiskt inte som några andra och det är förstås silverklockan, som är den stora faktorn i den klangekvationen, men det finns en del andra små detaljer, som också påverkar. Det som lagts upp är alltså en halvgammal King-kornett.

Om jag i förra texten diskuterar mängden Jonah Jones, som går att hitta upplagd på nätet, så fortsätter jag i dag med ännu en artist, som bjuder på mycket lyssning. Naturligvis – det är en King-kornett det handlar om – Nat Adderley. En kort Youtube-sökning på bröderna Adderly och 1969, året då kornetten i fråga tillverkades, ger så många arketypiska Adderly-låtar, att jag bara inte kan låta bli dem. Så först funky, funky Humming, sedan Zawinuls inte så snälla saga Rumpelstiltskin och så kan vi avsluta med en av många live-versioner av Work Song. Allt inspelat 1969! Och hela bandet ryker!

 

 

 

 

Och Jupiter-trumpeten såldes nyss också, så bort med den!

En, två, många…

… månader blev det. Ett översättningsjobb blev fyra (två för Albumförlaget och två för Faraos Cigarer, utgivning framåt vintern gissar jag) och sedan semester. Helt overksamt har det ändå inte varit, har snokat efter saxofoner och en flöjt åt några kunder och sålt en kornett, som aldrig hann komma upp på hemsidan. Det var en trevlig kornett, måste jag säga, en gammal King Silvertone. Jag har haft en King Master tidigare och en Silvertone är ju en Master med klockstycke helt i silver. Skillnaden i klangen blir att silvret ger en lite bubbligare och kallare klang, kanske man kan säga, en mycket kraftfull klang.

Nat Adderley spelade på en King med silverklocka, men han låter inte det minsta kall. I det första klippet nedan tar han inte så mycket plats, men det är en härlig låt och Yusef Lateef kör ett sådant där flöjtsolo som lyckas låta både så där självklart enkelt och skönt fantastiskt. I det andra klippet är det Nat som leder en utökad variant av samma gäng på ett mycket stilfullt sätt. Stil, är verkligen det rätta ordet.

Buescher Aristocrat

Tre kornetter nu. Det blir inga fler förrän minst en har sålts! Vad är det då för skillnad på dem?

Grinnell-kornetten är den som uppenbart inte är en proffskornett och har ett pris därefter. Klangen är fräsig, men inte lika komplex, som hos de två andra.

Conn-kornetten är en flexibel klassiker med en mycket grov borrning och alltså ett öppnare blås än de andra två. Den är flexibel för att dess klang är mer beroende av vilket munstycke man har, går att påverka mer. Mycket trevlig att spela i större salar!

Den här nya Buescher-kornetten till sist är på sitt sätt en motsats till Conn-kornetten med smal borrning och tajt sirapsklang. Den inspirerar mig till att lyssna på Nat Adderly! Så då gör vi det: