Trumpeter

Conn 22B New York Symphony 1942, 6 000 kronor

/ krax / 1 Comment

En Conn 22B är inget ovanligt instrument. I Conns diverse kataloger från 30-talet presenteras alla deras övriga modeller som instrument för särskilda syften medan 22B sägs vara för den som vill ha en mer normal proffstrumpet. Antagligen är det därför de sålde bra och fortfarande rankas väldigt högt, för att de är riktigt bra trumpeter som passar till allt. Klicka på bilden för att komma till fotoalbumet med mer information.

I Conns reklambroschyrer nämns knappt någon som spelandes på en 22B, utan deras “endorsing artists” kopplades nästan alla till de andra, mer specialiserade modellerna. Visserligen är det allmänt bekant att Bud Herseth, CSO:s förstetrumpetare under ett halvsekel, spelade på en 22B när han kom till Chicago Symphony, men då var han ingen celebritet än. Nej, den enda som kopplas till en 22B under det tidiga 40-talet är en sådan där som knappt spelade utan mest sjöng och det är stort namn, minst sagt, topplistemannen Vaughn Monroe.

Monroe var den där sortens musiker som till sinnet var lika mycket tekniker. På turnéerna hade han med sig en specialtillverkad väska innehållandes verktyg och materiel för modelljärnvägsbyggen, hans stora hobby vid sidan av flygning. Hans instrument var trumpet, men när han satte ihop sitt storband 1940 var det för att sjunga och det gick bra med listettor och berömmelse. När jag nu lyssnat igenom Youtubes utbud av Monroes låtar från 1942 går det knappt att skilja dem åt, den ena smöriga balladen efter den andra. Det var ju så det fungerade då, lyckades man med en sorts låt satte skivbolagen en på att fortsätta i exakt samma stil. “Somebody nobody loves” nedan har i alla fall ett lite högre tempo, men istället eller kanske just därför en gästande sångerska. Där finns också några takter trumpetsolo, men om det är Monroe eller kanske Bobby Nicholls, det är svårt att veta. Hursom är den täta klangen i den trumpeten något som påminner om 22B-klangen. Detsamma gäller solotutandet i “Take it Jackson”, klipp nummer två, som för övrigt är mer i min smak. Den filmen innehåller dessutom en bild på Monroe och hans extravaganta 22B.

Leblanc 707 SONIC M ung. 1965 12 000 kronor

/ krax / 1 Comment

Leblanc från 60-talet, det är fina grejer det och då tänker jag mest på det rent estetiska, men det är också så att spelar man på en sådan, då går man i många stora artisters fotspår. Det är nog tio år sedan jag senast hade en sådan hemma och då var det lättviktsmodellen 700. Den var så lätt att spela på, men kanske lite klen i klangen där nere. Den här däremot, den täcker hela registret lika bra. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med mer information.

Många artister, ja, men den vars klang jag mest associerar till de klanger jag får ur den här trumpeten är Roy Eldridge. Det här är en medium bore-trumpet och en sak som det medför är att det känns som att det är väldigt kort mellan lägena, så att säga, alltså tonerna med samma kombination ventiler nedtryckta. Det tycker jag man får en bra bild av när man lyssnar på 60-talets Eldridge. Faktum är att just 1965 träffades han, Earl Hines och Coleman Hawkins för första gången på länge för att göra en liveinspelning och den är grymt bra, helt i min smak. Grand Reunion kallas skivan, hela finns på Youtube. Det är ju alltid bra med lite långsammare låtar om man är ute för att lyssna på klanger och då är nog spåret “The Man I Love” det bästa med många typiskt Eldridge-vräkiga riff. Det finns en anekdot om den här live-inspelningen där Charles Mingus blir förbannad på det här gänget. The Village Vanguard var tydligen Mingus hemmascen just då, men när de här äldre herrarna kom och uppträdde före honom, ja då var publiken förtrollad och tyst. När han själv gick på med sin grupp började publiken snacka och de fortsatte med det, drog in Coleman Hawkins i samtalen och hans starka röst överröstade allt och alla och Mingus blev så förbannad att han efter ett litet meningsutbyte efteråt kallade det gamla gänget för “nothing but a bunch of old niggers, anyway”… Mingus var en mycket stolt person, men här bad han ganska snart om någon sorts ursäkt ändå.

Samma år for Eldridge och Hines till Paris och spelade och därifrån finns det film, så ta en titt på Rosetta här om ni gillade det ovan. Eldridge spelar faktiskt flygelhorn i slutet, men jag undrar jag, om han inte har sitt trumpetmunstycke i flygelhornet… Stuff Smith är förresten med också och stjäl showen med ett riktigt härligt solo!

Besson 8-10 1957, 3 000 kronor

/ krax / 1 Comment

Ännu en britt ifrån 50-talets B&H och Besson-konglomerat. Det är inte meningen, men ibland blir det liksom bara så att inköpen klumpar ihop sig. Det är en stabil och bra trumpet, men vi pratar inte proffsklass utan en fin, gammal goding på bättre mellanklassnivå. “Probespiel” med symfoniskt munstycke i snickarboden nedan.

Courtois 203 90-tal, 6000 kronor

/ krax / 1 Comment

En till Courtois är på plats, en något yngre sådan med något ljusare klang. Det blev ett långt uppehåll den här gången, men förhoppningsvis kommer det ett gäng fler uppdateringar under sommaren. Hursom, klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med en lite mer uttömmande text om trumpeten.

Den här gången kör vi lite musik med fokus på en pianist och bandledare som gick bort i slutet av förra året, 90 år gammal. Ändå fick hans musik inleda en av de senaste årens mest uppsnackade filmer, The Joker. Jäpp, amerikanerna borta i Hollywood valde en fransmans verison av Temptation Rag för att sätta tonen till en DC-film. Varför? Kanske kan man tänka sig att Bollings lätta – i den tunga jorden och arbetet på fälten inte lika förankrade – anslag ger ett lite mer sorglöst, flyktigt och galet intryck? Det passar i alla fall. Lätt är ett ord som passar den här trumpeten också.

Claude Bolling Big Band var i många år Frankrikes “ärke-storband” och här kommer en timme klassisk swing från mitten av 90-talet, inte alls dumt, och faktiskt skymtar jag en och annan Courtois-trumpet i trumpetsektionen, dock inte den här modellen.

Couesnon B15 1951, 1500 kronor

/ krax / 1 Comment

Couesnon-trumpeter från 40-, 50- och 60-talen kan vara lite vad som helst. Det här är en smalformad, smidig grej som kan vara intressant för den som söker en snyggare kravalltrumpet eller för den vuxne nybörjaren som vill ha en “riktig”, gammal trumpet utan att det ska få kosta för mycket. Som vanligt, klicka på fotot för att komma till den riktiga annonsen med fler bilder och en presentation av trumpeten.

Jag försöker mig inte ens på att leta efter klipp där någon spelar på en liknande trumpet, utan nöjer mig med kopplingen till Frankrike. Jag har enbart nämnt Ibrahim Maalouf här en enda gång, så då är det dags igen. Hur många trumpetare har över hundra tusen följare på Youtube? Ibrahim har det och ett antal rena hits. Apropå hits, hans farbror är Amin Maalouf, författaren bakom 80-talets storsäljare “Korstågen enligt araberna”, en idag lite bortglömd bok som är mycket läsvärd och tål att läsas om. Den skildrar såväl korstågens barbari som den arabiska elitens dekadens.

Tillbaka till Ibrahim. Inte nog med att han lyckas få miljoner människor att lyssna på trumpet, han ser också till att det görs till max. Jag ser ofta live-klipp från “Alcaline, le concert” och en hel konsert med Maalouf finns ute därifrån där bandet består av komp och en trumpetsektion på tre trumpeter. Jäpp, alltså komp och fyra trumpeter på scen.

York Artist Grade 1931, 3 000 kr.

/ krax / 1 Comment

vdsc_9614

Det var ett tag sedan jag hade en gammal silverräv, men nu finns det en hemma. Som så många lurar från mellankrigstiden kommer den i frostat silver med så kallad “gold wash” i klockan. Tid och händer har förstås gjort det frostade lite blankare och guldet har blekts i tvätten. Pärlemor i ventilbyglarnas stötdämpare lyxar till det hela ännu lite mer, en typisk detalj för gamla, amerikanska York, en firma som mig veterligt inte alls sysslade med att sponsra artister med gratis trumpeter mot att de sa att trumpeten är den bästa som finns, utan de tycks ha nöjt sig med att, tja, bara tillverka och sälja lurarna. Deras reklam (jag har ett par urklipp ur 20-talstidningar) går bara ut på att de står för ett förbaskat bra hantverk och suveräna instrument, utan någon som helst pseudoverifikation (och det ordet var det längesedan jag fick användning för).

(Kom förresten ihåg att klicka på bilden för fler bilder och en längre text.)

Därför finns det förstås inga gamla klipp på Youtube med York-trumpeter, så då nöjer vi oss med ett av de få klipp – en gammal älsklingslåt från rätt epok – mina trumpettrötta barn kan lyssna på utan giftiga kommentarer, eller jo, de frågar förstås varför inte jag spelar så där? Det är inspelningen, svarar jag. The Hot Sardines har för övrigt den goda smaken att sjunga på franska lite då och då. Gillas alltid!

Några York-toner, från kornettvarianten av firmans mest ikoniska trumpetmodell, kan man ändå få lyssna till i slutet av det här klippet.