Yamaha YTR6335H ung. 1990, 9000 kronor

Här har vi en mycket fin Yamaha, Xenos farfar. Eller morfar. Som vanligt, ett klick på bilden öppnar annonsen med fler bilder och en utförligare presentation.

En sökning på nätet visar att Chase Sanborn en gång i tiden spelade på en slik Yamaha. Vem är det? Jo, en karl som de senaste åren har lagt upp hyggligt många, minst sagt, instruktionsfilmer där han lägger ut texten och redogör för många olika aspekter på trumpetspelande. De är inte alls dumma, helt klart lärorika, men han är en talför karl, det är många ord på kort tid. Som tur är, är han från New York så dialekten är lättförståelig. Spela kan han också, förstås, han är ändå en “Yamaha Artist”. I klippet nedan blåser han nog i en nyare Xeno, men jag tycker att klangerna liknar varandra. Jag skulle vilja säga att den här 6335:an är lite klarare i klangen, men det kan förstås vara bara min upplevelse bakom klockan.

Hans Youtube-kanal med lärfilmer hittas här:

https://www.youtube.com/user/chasesanborn/videos

Besson 8-10 1957, 3 000 kronor

Ännu en britt ifrån 50-talets B&H och Besson-konglomerat. Det är inte meningen, men ibland blir det liksom bara så att inköpen klumpar ihop sig. Det är en stabil och bra trumpet, men vi pratar inte proffsklass utan en fin, gammal goding på bättre mellanklassnivå.

King Symphony DB 1975-1976, 9000 kronor

Varför detta foto? Jo, det som är speciellt med den här trumpeten syns direkt, alltså silver-leadpipen, vilket är en extra liten kraftgenerator. Klicka på bilden för att komma till annonsen med fler bilder och en utförligare presentation.

King Symphony introducerades på 50-talet under namnet King Super-20 Symphony. Som nästan alla King-trumpeter kunde man få den med silverklocka. Den mest artist som regelbundet blåste i en sådan då, det var han vars mellannamn hyllade den ene av Haitis två frihetshjältar, Toussaint L’Ouverture, en synnerligen begåvad man som Napoleon i princip lät mörda. Vem pratar vi om? Donald Byrd. Här är han med en sådan King.

Under 70-talet, när han sålde stort på riktigt, då verkar han ha spelat på andra trumpeter. De live-filmer som finns från Montreux 1973 visar honom till exempel med en Selmer Radial i handen. 1975, när den här trumpeten tillverkades, släppte han plattan “Places and Spaces”, som fick en liten revival för några år sedan när låten “You and Music” var en del av soundtracket till GTA V. Plattan låg som bäst på 49:e plats på Billboard och singeln “Change” nådde andra plats på Disco-listan. Inte illa av en instrumentalist!

Courtois 203 90-tal, 6000 kronor

En till Courtois är på plats, en något yngre sådan med något ljusare klang. Det blev ett långt uppehåll den här gången, men förhoppningsvis kommer det ett gäng fler uppdateringar under sommaren. Hursom, klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med en lite mer uttömmande text om trumpeten.

Den här gången kör vi lite musik med fokus på en pianist och bandledare som gick bort i slutet av förra året, 90 år gammal. Ändå fick hans musik inleda en av de senaste årens mest uppsnackade filmer, The Joker. Jäpp, amerikanerna borta i Hollywood valde en fransmans verison av Temptation Rag för att sätta tonen till en DC-film. Varför? Kanske kan man tänka sig att Bollings lätta – i den tunga jorden och arbetet på fälten inte lika förankrade – anslag ger ett lite mer sorglöst, flyktigt och galet intryck? Det passar i alla fall. Lätt är ett ord som passar den här trumpeten också.

Claude Bolling Big Band var i många år Frankrikes “ärke-storband” och här kommer en timme klassisk swing från mitten av 90-talet, inte alls dumt, och faktiskt skymtar jag en och annan Courtois-trumpet i trumpetsektionen, dock inte den här modellen.

Wohlrab 1-M 60- eller 70-tal, 1500 kronor

En tysk, lite udda fågel… Som vanligt, klicka på bilden för att komma till annonstexten och fler bilder.

Senast jag hade en tysk trumpet hemma, skickade jag den ned till Tyskland. Det var en trombonist i Hamburg som skulle ha en stabil, rejäl och tålig trumpet och det var verkligen rätt modell han köpte då. Varför denna historia här? Jo, det visade sig att den mannen spelade i reggae-bandet I-Fire. Reggae på tyska? Fungerar det? Jajamän! Reggae tänks ju som mjukt och gungande, men det kräver faktiskt lite stuns i konsonanterna, så med rätt geist blir det helt okej på tyska! Den här trumpetledda låten har jag plågat min familj med rätt ofta nu, de senaste veckorna.

Selmer Paris De Ville 1967, 6000 kronor

Dags för ännu en Selmer, men helt klart en annan sorts instrument, även om den har kvar den franska sötman. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till en utförligare presentation och fler bilder.

Nu tänker jag inte hålla på med någon som kanske, eventuellt spelade på en De Ville, utan backar i tiden till det tidiga 40-talet och en karl som fick en Selmer-trumpet i händerna för att visa att han fortfarande minsann kunde spela. Jo, det är Bunk Johnson, förstås, en av de New Orleans-trumpetare som inspirerade barnet Louis Armstrong. Ingen vet när han föddes – visst, han hade ett år på förslag själv, men det tror ingen på. Han försvann från den stora scenen innan han hann bli känd, egentligen. Femton, tjugo år senare letas han upp och säger som sagt att han visst kan spela lika bra fortfarande, bara någon fixar nya tänder åt honom och en ny trumpet. Sopransaxofonisten Sidney Bechet’s bror var tandläkare, så han ordnade garnityret, men historien förtäljer inte vem som ordnade trumpeten. I alla fall innebar allt detta att Bunk Johnson under 40-talet hann spela in några skivor, som låter precis som man tänker sig att det lät under 10-talet i New Orleans, innan han dog 1947. Det är svinbra! Själv gillar jag de långsammare låtarna bäst, när Bunk spelar blues i ett ganska lågt register. Därför är första klippet nedan just ett sådant. Det andra klippet däremot, det är en dryg timme med diverse örhängen, de flesta i ett högre tempo. I en del av dessa stajlar Bunk loss lite mer också.

Bunk räknas som en kontroversiell figur. Han var den där sorten som söp, levde om, småbluffade lite hit och dit och därför vet ingen riktigt vad, i det han berättade om sig själv och om sin tidiga karriär, som är sant. Lämnar man det rent musikaliska är det han berättade om sina föräldrar skäl nog att inse varför människor gör rätt i att bli förolämpade av sydstatsflaggan:


“My father, William Johnson, a slave, who was owned by a Mrs. Brooks of Houma, Louisiana, was sold to Treasuremore Landry of St. James before the Civil War.  On Mr. Landry’s property, in Assumption Parish, slaves were paired off to bear children for the slave owner.  Oftentimes parents never saw their children because they were put on the block and sold.  The boys sold faster than the girls because they were needed for work in the fields.  In Assumption Parish my father was paired with Theresa Jefferson. They married shortly before the war. . . . I was born on Constance Street, between Peters Avenue and Octavia Street, in uptown New Orleans, December 27, 1879.  I was one of fourteen children, seven boys and seven girls. I am the only one living.”


Det är inte konstigt att man spelar blues då.

Antoine Courtois 113M 1980-tal, 6 000 kronor

Bästa ventilerna någonsin? Ja, jag tror att det är min åsikt om Courtois-ventiler. De visste vad de gjorde! Dessutom gillar jag deras trumpeter mycket rent visuellt också, så det är riktigt roligt att ha den här kvalitetstrumpeten hemma. Jo, den låter förstås bra också! Klicka som vanligt på bilden för att komma till annonsen med fler bilder och mer information.

Nu ska jag vara lite våghalsig. Dagens musiker är inte av den sort, som andra trumpetare idag brukar säga att de uppskattar och det handlar om musikstilen, som kanske är en smula daterad. Hur det än är med det, Jean-Claude Borelly är en skicklig trumpetare och Courtois-klangen, den demonstrerar han mycket väl i 70-talsklippet nedan, hans andra större hit Le concerto de la mer.

För de som liksom jag själv inte var födda när det begav sig, är det förstås fascinerande att han lyckades placera sig som listetta i flera europeiska länder med den stillsamma, instrumentala (nästan-)debuten Dolannes mélodie. Så fortsatte han sin karriär – fortsätter än idag – instrumentalt med mycket vibrato och oftast covers, turnéer (mer än 2000 konserter), skivor (15 miljoner sålda!) och shower (bland annat fem år i Las Vegas).

Det verkar som att i princip alla hans låtar och skivor finns ute på Youtube, så uppenbarligen har han fortfarande en stor fan-skara. Jag slänger in ett klipp med hela skivan Au-delà des nuages från 1979, en platta med sin beskärda del disco, såväl You’re the One That I Want, Rasputin, Diamond som Y.M.C.A. blandade med mer stillsamma alster. Mycket nöje önskas!