Author: krax

Holton 27 Stratodyne 1954, 6000 kronor

/ krax / 2 Comments

Hmmm, Holton är ju ett märke som på något sätt alltid hamnar i skymundan när man tittar på amerikanska instrument (ja, om man inte är hornist, förstås). Ändå finns det en mycket gedigen historia bakom firman, särskilt när man pratar om kornetter och tiden runt första världskriget. Det här är en senare modell, mycket tidstypisk sådan. Klicka på bilden för mer information och fler bilder.

Ok, tillbaka till början på 1900-talet. Frank Holton hade spelat med Sousa. Det är alltså inte konstigt att tidens mest kände (?) kornettist Herbert L. Clarke så småningom lämnade Conn och gled över till att låta Holton göra Clarke-kornetterna, Holton-Clarke Model heter de. Vänta, mest kände? Och vad är kopplingen? Jo, Clarke var solokornettist hos Sousa i flera omgångar och bättre skyltfönster fanns inte då.

Kornetten ovan är förstås inte någon Holton-Clarke Model, men nu passar jag ändå på att skriva om och lyssna på Clarke. Ja, det finns ju faktiskt att lyssna på, trots att han bestämde sig för att avsluta solistkarriären 1917, eftersom han blev 50 då och det var hans gräns, hans säkerhet, han skulle sluta på topp. Det betyder inte att han slutade spela, utan han fortsatte som dirigent och som lärare. Dessutom gjorde han en liten comeback och spelade in ett par stycken för Brunswick 1922. De håller rent ljudmässigt en betydligt högre kvalitet, naturligtvis. Jag väljer Stars in a Velvety Sky:

En hel del trippeltunga där och det är det i nästan alla dessa uråldriga inspelningar, utom möjligen i de absolut äldsta. Vi fortsätter med ett lite äldre natursceneri From the Shores of the Might Pacific, så får jag avsluta med att påpeka att karlen inte bara tog det trevliga steget från viola till kornett utan också bytte amerikansk kust under sitt liv. Han föddes i Massachusetts och flyttade omkring hit och dit, men 1923 satte han och hans fru sig till slut fast i Kalifornien där han dog 1945.

Courtois Paris AC307 Privilège (med Bach-leadpipe) sent 90-tal, 6000 kronor.

/ krax / Leave a comment

Inte helt original, men lätt och lättspelad, det är den här Courtois-trumpeten i korthet, en lur för den som är ute efter en ljust klingande trumpet. Klicka på bilden för att komma till galleriet med en utförligare beskrivning.

Den artist jag har lyssnat mest på de senaste två åren är inte fransman utan fransktalande schweizare, alltså Erik Truffaz. Nej, han spelar inte på någon Courtois-trumpet utan oftast (naturligtvis!) på någon Inderbinen-modell, gärna den som heter Nero. Den har i alla fall en viss likhet med denna Courtois-trumpet på så sätt att den också saknar stag i stämbygeln och mellan leadpipe och ingångsröret till ventilhuset. Detta ger en trumpet med lite större följsamhet, men lite mindre stabilitet.

Nå, vad är det med Truffaz? Jo, han släppte två album under 2023, Rollin’ och Clap, och båda innehåller hans tolkningar av filmmusik eller kanske mer “filmlåtar”, äldre sådana. De är bra! För det mesta är det ganska lugn musik, även om det finns några undantag. Flera med western-stuk, till exempel One Silver Dollar:

Några med en hel del harmon-sordin, som till exempel L’oiseau:

Och är man nu trött på lugnet är den lite äldre Trippin’ the Lovelight Fantastic alltid lika bra:

Blessing Super Artist 1939

/ krax / Leave a comment

Jo, det stämmer, det här är i princip samma modell som Silvertone-kornetten, men med den skillnaden att den här är äldre, har treans fingerring på undersidan och framför allt, naturligtvis, är originalet med tillverkarens eget namn på. Ett litet klick på fotot och ni kommer till fotogalleriet med mer information.

Okej, en BSA-kornett igen, dags för mer Muggsy Spanier? Jo, fast lite mer och med fokus på en låt. Just 1939 spelade Muggsy in ganska många låtar, som en sorts comeback efter en allvarlig sjukdom. Bäst är väl egentligen de mest välkända, alltså Black and Blue, Dippermouth Blues med flera, men That Da Da Strain är en riktigt trevlig bit som lite fallit ner i glömskan genom åren. Det förvånar lite, särskilt med tanke på de senaste årens revival för de kvinnliga pionjärerna. Hur så? Mamie Smith, hon som fick göra de första afroamerikanska inspelningarna av afroamerikansk musik riktad mot en afroamerikansk befolkning, hon gjorde också den första inspelningen av den här melodin, med text, en text som få senare uttolkare sjungit in. Frågan är om hon också skrev texten? Det verkar ingen veta säkert. En fullständigt okänd Mamie Medina står som textförfattare och Mamie Smith skrev andra texter så varför inte? Det ska ju sägas att enbart en Bertie Wooster skulle ha uppfattat texten som smart, så om man skriver en nästan-nonsens-text, kan man lika gärna använda ett nonsens-namn, eller hur?

Hursom, Muggsys version kommer först, sedan en ganska ny med de där härliga spanjorerna, den här gången Alba Armengou, Élia Bastida och den yngre systern Motis. Ja, Joan Chamorro också, förstås. Sist, naturligtvis, Mamie Smiths original.

York:en på Tradera mm.

/ krax / Leave a comment

Jäpp, bara en blänkare om att den ospelbara, gamla York-trumpeten nu ligger ute på auktion, precis som jag skrev tidigare. Ett par sordiner ligger också där liksom något munstycke eller två, kan bli något mer sådant också:

https://www.tradera.com/profile/items/713305/kraxbb

Vad är annars på gång? Tja, dels en relativt modern Courtois-trumpet med Bach-leadpipe, väntar bara på att en Bach-stämbygel ska komma med posten som ska paras ihop med den trumpeten, dels en Blessing Super Artist-kornett, som ska putsas lite mer först. Sedan kommer Selmer 25-trumpeten jag sålde runt jul att komma tillbaka också, så småningom.

Selmer Paris 21B 1942, 6000 kronor

/ krax / 1 Comment

Den här gamla Selmer-trumpeten köpte jag med tanken att skicka iväg den på totalrenovering, men det får nog vara. Varför? Enkelt, den är i lite bättre skick än jag väntade mig och låter bra nog som den är! Klicka som vanligt på bilden för att komma till fotogalleriet med mer information.

Det är så många gamla jazzare som spelat på Selmer-lurar, men jag tror inte att jag tidigare skrivit om Harry “Sweets” Edison. Envis karl, som åldrad gentleman med ekonomisk trygghet kommen av lyckosamma år som studiomusiker med tillhörande pensionstrygghet, höll han sig troget till sina gamla Selmer-lurar och det Heim-munstycke han en gång bytt till sig. Det finns ingen säker information på nätet om vilken Selmermodell han spelade på, men det tycks vara en av de modeller vars rör håller sig till mediumstorlek. Det borde vara ungefär som den här 21:an. Klangen i klippet nedan påminner i alla fall bra om klangen i den här trumpeten vid avslappnat, tillbakalutat spel.

Om man tänker att Sweets är mest känd som ung solist hos Count Basie, nja, då är man fast i storbandstiden. Under 50- och 60-talen var han en av dem som var med på en vansinnig mängd skivor, ett koppel egna, lika många som sideman i något annat mindre band och därtill än fler bakom Sinatra, Ella, Mel Tormé, Billie Holiday med flera. Han måste ha levt i studion. Ska jag då välja något så är det ändå lätt, “Patented by Edison” har en så perfekt bild på en Selmer-trumpet, men det är också riktigt schysst musik, naturligtvis i mina öron just nu, medan jag skriver detta. Verkligen snygga solon, man kan inte säga annat.

York Artist Grade 1931, 1 000 kr.

/ krax / Leave a comment

Den här trumpeten kommer att läggas ut på Tradera någon gång senare under våren, men om någon av er som följer den här bloggen skulle vilja ha den finns en möjlighet här. Betrakta den som ospelbar, men… Ja, ni märker att den går att spela på, ungefär, men att man får kämpa en del, om ni lyssnar på min provspelning nedan. Om ni hellre slipper det klickar ni på bilden för att komma till annonsen med en utförligare förklaring.

Vincent Bach Stradivarius 18043 ung. 2000

/ krax / Leave a comment

Det här är en drygt 20 år gammal Bach 43. Den har några anmärkningar, men är helt och fullt spelbar. Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och några fler ord om trumpeten.

Man tänker ju att det ska vara lätt att hitta information om någon som spelar på en Bach 43. Nähä, Bach skriver inte ut vilken modell alla deras “endorsing artists” spelar på. Så drygt. Med lite Google Fu fick jag ändå fram att Bria Skonberg oftast blåser i en 43 även om det ibland blir en 37 istället. Då får vi lyssna på hennes senaste version av sin succeversion av So is the Day. Jodå, hon framför den lite annorlunda nuförtiden än för tio år sedan.

Selmer Paris 25B 1955, 8000 kronor

/ krax / 1 Comment

Ja, det här är en modell jag har sett fram emot länge att skaffa. Jag är och har alltid varit extra förtjust i gamla Selmer-trumpeter och den äldsta large bore-versionen “25” är den som liksom aldrig har dykt upp vid rätt tillfälle, förrän nu. Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en utförlig annonstext.

Artist? Just modell 25, då är det så självklart att det inte går att skriva om någon annan än Harry James. Visst, han spelade framför allt på en 25A, alltså den “balanserade” modellen med ventilhuset placerat längre fram, men det hände att han använde en 25B också. Och jo, just 1955 hade han bytt till King, efter en mindre oenighet med Selmer, men det hindrar inte att det ändå är han som rakt av associeras till den här trumpeten. Om bytet sägs det att det handlade om något så enkelt som att han önskade sin trumpet namngiven efter sig själv, men att Selmer vägrade och menade att det var en 25A och inget annat, ingen “Harry James Model”. Då gick han till King och bad dem tillverka något liknande. Om det är den sanna anledningen eller inte, det lär nog ingen veta, men det går att hitta den förklaringen på nätet.

Nå, det tydligaste exemplet på när Harry James håller i en 25B är från filmen Hollywood Hotel. Den är från 1937 och man kan nog tänka sig det, att Harrys tutande i den icke-balanserade versionen hör till de första åren har spelade på Selmer-trumpeter.