Jérome Thibouville-Lamy “ROYAL” 20- eller 30-tal, 6000 kronor

Jag säger det direkt, priset här är satt inklusive en hel del extra-grejer. Blir man sugen på det här flygelhornet, men önskar betala lite eller mycket mindre, då går det bra att pruta bort väska, sordin och den “moderna” versionen. Med det sagt, är det här ett trevligt, snart hundraårigt flygelhorn i ovanligt gott skick. Klicka på bilden för att komma till annonsen, som innehåller både ovanligt mycket text och lite fler bilder än vad jag brukar ha.

Leblanc T357 “Sandoval” ung. 2000

En nyare trumpet den här gången, det måste man säga, men ändå en ganska speciell sådan. Sandoval-klangen är helt klart lite egen, liksom mild och rivig på samma gång. Dessutom mycket öppet blås, både rundad stämbygel och grov mensur. Klicka som vanligt på bilden för att komma till annonsen med utförligare text och fler bilder.

Arturo Sandoval, ja… Karl’n kan spela som få andra, det är då ett som är säkert. Personligen uppskattar jag nog mest när han håller sig i skinnet, så att säga, men oavsett hur han spelar är rytmen alltid där. Fantastiskt!

I hörlurarna nu har jag en konsert som är ungefär lika gammal som den här trumpeten där Sandoval spelar på en sådan. Vi är på anrika Newport Jazz Festival 1998 i sommarvärmen. Arturo frontar ett storband och steker lika hårt som solen. Tyvärr hade nog ljudkillen fått solsting, men det är ändå en frän konsert. Ett lugnt stycke visar nog mest av trumpetens klang (med hela det bottendjupa registret på slutet):

Hela konserten finns alltså på Youtube, både som en längre film och låt för låt. Sök bara på “Sandoval Newport” så kommer de upp. Även om han mest piskar på ett par trummor är sista låten Sandunga ett tips, härligt driv i bandet!

Här lägger jag istället in lite typiskt höghöjdsglänsande under en hyllningsshow till Celia Cruz, kvinnan bakom salsafrasen “¡Azúcar!“, men man får lyssna på bandet och Gloria Estefan några minuter först.

Courtois “balanserad” 70-tal

Det här har varit min huvudtrumpet det senaste året, men någonstans försöker jag inse och komma ihåg att jag spelar bäst på small bore-instrument och den här är ingen sådan trumpet. Den är något högt prissatt, det säger jag direkt, och det har att göra med förmodad “red rot”. Jag kommer att lägga ut den på Blocket för 4 500 kronor någon av de närmaste dagarna, men är någon här sugen, hör gärna av er innan. Jag blir gärna av med den snabbt, annars finns risk för att jag ångrar mig. Klicka på bilder för att komma till annonsen med fler bilder och en utförligare text.

Mahillon-flygelhorn på Tradera

Det är ju en smula tomt under rubrikerna “kornetter” och “flygelhorn” och nu när jag har ett flygelhorn klart att sälja lägger jag ändå upp det på Tradera istället. Det beror förstås på att det är så pass osnyggt på sina ställen att det är lika bra att låta den fria marknaden bestämma priset. Många bilder kan man se om man klickar på bilden ovan, medan länk till själva auktionen (som tar slut 5/3) finns här:
https://www.tradera.com/item/210401/528391139/flygelhorn-mahillon-mod-671-

Leblanc 707 SONIC M ung. 1965 12 000 kronor

Leblanc från 60-talet, det är fina grejer det och då tänker jag mest på det rent estetiska, men det är också så att spelar man på en sådan, då går man i många stora artisters fotspår. Det är nog tio år sedan jag senast hade en sådan hemma och då var det lättviktsmodellen 700. Den var så lätt att spela på, men kanske lite klen i klangen där nere. Den här däremot, den täcker hela registret lika bra. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med mer information.

Många artister, ja, men den vars klang jag mest associerar till de klanger jag får ur den här trumpeten är Roy Eldridge. Det här är en medium bore-trumpet och en sak som det medför är att det känns som att det är väldigt kort mellan lägena, så att säga, alltså tonerna med samma kombination ventiler nedtryckta. Det tycker jag man får en bra bild av när man lyssnar på 60-talets Eldridge. Faktum är att just 1965 träffades han, Earl Hines och Coleman Hawkins för första gången på länge för att göra en liveinspelning och den är grymt bra, helt i min smak. Grand Reunion kallas skivan, hela finns på Youtube. Det är ju alltid bra med lite långsammare låtar om man är ute för att lyssna på klanger och då är nog spåret “The Man I Love” det bästa med många typiskt Eldridge-vräkiga riff. Det finns en anekdot om den här live-inspelningen där Charles Mingus blir förbannad på det här gänget. The Village Vanguard var tydligen Mingus hemmascen just då, men när de här äldre herrarna kom och uppträdde före honom, ja då var publiken förtrollad och tyst. När han själv gick på med sin grupp började publiken snacka och de fortsatte med det, drog in Coleman Hawkins i samtalen och hans starka röst överröstade allt och alla och Mingus blev så förbannad att han efter ett litet meningsutbyte efteråt kallade det gamla gänget för “nothing but a bunch of old niggers, anyway”… Mingus var en mycket stolt person, men här bad han ganska snart om någon sorts ursäkt ändå.

Samma år for Eldridge och Hines till Paris och spelade och därifrån finns det film, så ta en titt på Rosetta här om ni gillade det ovan. Eldridge spelar faktiskt flygelhorn i slutet, men jag undrar jag, om han inte har sitt trumpetmunstycke i flygelhornet… Stuff Smith är förresten med också och stjäl showen med ett riktigt härligt solo!

Blessing Super Artist 1959

Något ung? Tja, många nättyckare säger att ska man ha en Blessing Super Artist ska det vara en 40-talare med treans fingerring på undersidan. Nja, säger jag. Årtalet som verkligen skulla kunna betyda något är 1961 för då startar en liten ägarbyteskarusell, men ärligt talat är alla äldre Blessing-instrument i princip desamma. Jag bodde några år i Kilafors och pratade lite om Blessing med Latta Hedlund, bleckblåsreparatör, trombonist och banjoist. Han hade besökt fabriken och hans omdöme om den var att tiden stått stilla, det vill säga att det var ett ställe där allt gjordes som det hade gjorts från början.

Nu tänker jag INTE länka till musik med Clifford Brown, utan till musik med en Brown-inspirerad rysk trumpetare. Här talas förstås om Valery Ponomarev, ryssen som efter att ha flytt Sovjetunionen tog trumpetstolen hos Art Blakey and the Jazz Messengers. Hans stora förebild är och var alltifrån början Clifford Brown, till den grad att han allt som oftast spelar på en gammal Blessing Super Artist. Han är förutom sitt spelande också känd för den lilla incident han råkade ut för på Charles de Gaulle, flygplatsen i Paris, när han bröt armen under ett intermezzo med säkerhetsvakterna. Vad hände? Han skulle synnerligen bestämt ta med sig trumpeten på planet.

Det finns många klipp med Ponomarev på Youtube, men jag väljer två med fioler i bakgrunden där han tycks blåsa på två olika Blessing Super Artist-trumpeter, som båda klingar typiskt. Dels ett från en festival i Belgorod (en rysk stad fyra mil ifrån Ukraina, för den som undrar, för övrigt uppträdde Sergei Nakariakov på samma festival, trumpetmumma!) och dels ett från en tillställning i Schweiz där han hänger med sin Jazz Messengers-kompis Benny Golson och några andra och lirar med någon lokal orkester. I det klippet lyssnar trumpetaren inte bara på Ponomarev utan också på Eric Miyashiros slutsolo, utfört precis enligt förväntningarna.

Sears Silvertone (Blessing Standard) 1965

Den här hade jag glömt bort att lägga upp! Det är en hyggligt gammal Blessing, i senaste laget för att vara intressant, men ändå fortfarande deras standard-design som de använde för alla trumpeter fram till ungefär 1970. Det här är en enklare variant, men klangen är den rätta! Klicka på bilden för att komma till en utförligare annons med fler bilder.