Mmm, fet klang? Klassiskt storbandsswing till max? Klicka på bilden för att komma till mappen med fler foton och ett dokument med en utförligare presentation.
“Storbandsswing till max”? Önskas bevis? Den här trumpeten tillverkades 1959 och då spelade hela Ellingtons trumpetsektion på K-Modified-trumpeter. V.S.B.
Just detta år släpptes sju studio-album och ett live-album under Duke Ellingtons namn, ett rekordår. Det var fullt upp och en del personer kom och gick, men trumpetsektionens fem standard-namn under 1959 var Ray Nance, Cat Anderson, Clark Terry, Fats Ford (Andres Merenguito) och Shorty Baker. Willie Cook gick också in på någon inspelning. Ett par av skivorna var inte orkester-inspelningar utan mindre grupper och då var trumpetaren oftast Harry “Sweets” Edison, också en Selmer-kille.
Vill man se detta i bild, då finns en konsert från Zürich att titta på. Som så ofta med Ellington-konserter känner jag att det är lite smålugnt i början, en dag på jobbet, men så småningom “kokar” bandet, som min son säger. El Gato kommer mot slutet och alla trumpetare har solon i den, men det är nog det spelet tillsammans som imponerar mest. Alla utom Fats Ford ser dock lite trötta och slitna ut och Cat Anderson lämnade ganska snart bandet för ett tag. Rent generellt gillar jag för övrigt Fats Ford skarpt (ganska anonym på nätet, men en grym trumpetare som i sin ungdom spelat med Louis Armstrongs orkester) och han står där med en trumpet med rotorventiler och får nästan Cat att le. Cat är för den delen min favorit-screamer av den enkla anledningen att han alltid håller stilen och inte börjar med vulgärt vräkande: högt, visst, men det ska vara klart och rent också.
Nå, finns det någon favorit bland skivorna? Alla. Men den mest kända, soundtracket till Anatomy of a Murder, nå den musiken är ju lite speciell så den får vara. Smågrupperna med Johnny Hodges, naturligtvis bra och Sweets trumpet-spel är snyggt rakt av, men nu är det ju orkesterns trumpetsektion jag skriver om så då väljer jag Blues in Orbit, visserligen släppt 1960 men inspelad 1959. Precis som konserterna blir den bara bättre ju längre in på skivan man kommer. Hmmm, det kanske inte är bandet som kommer igång utan min hjärna som anpassar sig och diggar mer desto mer jag får höra?
En sista sak. Wynton Marsalis nämner i ett flertal intervjuer apropå Jazz at the Lincoln Center, att de i början, när de samlade ihop de då levande Ellington-musikerna (“the hippiest grandpas ever”) för att lära sig, då fick ungtupparna direkt höra att de spelade alldeles för starkt. Det där är Ellingtons orkester för mig: snyggt, rent, klart och framför allt balanserat, värderat, kontrollerat. Ja, naturligtvis plus deras självklara sväng!
ps. Om någon dag hamnar Courtois Privilège-trumpeten på Blocket med priset 4 444 kronor. ds.
