Shorty Baker

Selmer Paris K-Modified 25B 1959, 12000 kronor

/ krax / 1 Comment

Mmm, fet klang? Klassiskt storbandsswing till max? Klicka på bilden för att komma till mappen med fler foton och ett dokument med en utförligare presentation.

“Storbandsswing till max”? Önskas bevis? Den här trumpeten tillverkades 1959 och då spelade hela Ellingtons trumpetsektion på K-Modified-trumpeter. V.S.B.

Just detta år släpptes sju studio-album och ett live-album under Duke Ellingtons namn, ett rekordår. Det var fullt upp och en del personer kom och gick, men trumpetsektionens fem standard-namn under 1959 var Ray Nance, Cat Anderson, Clark Terry, Fats Ford (Andres Merenguito) och Shorty Baker. Willie Cook gick också in på någon inspelning. Ett par av skivorna var inte orkester-inspelningar utan mindre grupper och då var trumpetaren oftast Harry “Sweets” Edison, också en Selmer-kille.

Vill man se detta i bild, då finns en konsert från Zürich att titta på. Som så ofta med Ellington-konserter känner jag att det är lite smålugnt i början, en dag på jobbet, men så småningom “kokar” bandet, som min son säger. El Gato kommer mot slutet och alla trumpetare har solon i den, men det är nog det spelet tillsammans som imponerar mest. Alla utom Fats Ford ser dock lite trötta och slitna ut och Cat Anderson lämnade ganska snart bandet för ett tag. Rent generellt gillar jag för övrigt Fats Ford skarpt (ganska anonym på nätet, men en grym trumpetare som i sin ungdom spelat med Louis Armstrongs orkester) och han står där med en trumpet med rotorventiler och får nästan Cat att le. Cat är för den delen min favorit-screamer av den enkla anledningen att han alltid håller stilen och inte börjar med vulgärt vräkande: högt, visst, men det ska vara klart och rent också.

Nå, finns det någon favorit bland skivorna? Alla. Men den mest kända, soundtracket till Anatomy of a Murder, nå den musiken är ju lite speciell så den får vara. Smågrupperna med Johnny Hodges, naturligtvis bra och Sweets trumpet-spel är snyggt rakt av, men nu är det ju orkesterns trumpetsektion jag skriver om så då väljer jag Blues in Orbit, visserligen släppt 1960 men inspelad 1959. Precis som konserterna blir den bara bättre ju längre in på skivan man kommer. Hmmm, det kanske inte är bandet som kommer igång utan min hjärna som anpassar sig och diggar mer desto mer jag får höra?

En sista sak. Wynton Marsalis nämner i ett flertal intervjuer apropå Jazz at the Lincoln Center, att de i början, när de samlade ihop de då levande Ellington-musikerna (“the hippiest grandpas ever”) för att lära sig, då fick ungtupparna direkt höra att de spelade alldeles för starkt. Det där är Ellingtons orkester för mig: snyggt, rent, klart och framför allt balanserat, värderat, kontrollerat. Ja, naturligtvis plus deras självklara sväng!

ps. Om någon dag hamnar Courtois Privilège-trumpeten på Blocket med priset 4 444 kronor. ds.

Selmer Paris 23 1950

/ krax / Leave a comment

Ännu en Selmer, jo, men jag har väntat med den här tills någon av de andra såldes och nu när 25:an är borta är det dags för den här med vanlig ML-borrning. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Det finns fortfarande ett gäng olika 40- och 50-talsartister som jag kan skriva om som spelade på Selmer-trumpeter. Idag tar vi Harold “Shorty” Baker, mest känd som Ellingtons stabila kille, han som höll ställningarna när Cat, Ray och Clark fick leka i spotlight. Det är förstås grymt orättvist att beskriva honom så för man kan lika gärna hävda att han helt enkelt var bäst – fantastisk frasering, underbar klang och enligt Ellington bästa sortens, supersäkra lead-trumpetare. Dessutom var han tydligen en hyvens kille med glatt humör och ett skämt redo när det behövdes. Inte konstigt att Duke alltid såg till att göra plats för honom när han slutat och sedan önskade komma tillbaka, om och om igen. Detta skedde till exempel när Johnny Hodges lämnade för att driva eget band, då hängde Shorty med honom. Här följer ett lite tidigare klipp med de två och några till, just från 1950 och Paris, kanske skaffade han sig en ny Selmer när han ändå var där?

Hans klang är ibland helt fantastisk, han hade den där förmågan att låta toner klinga av så att de ger en känsla av eko, fast där inte finns något. Dessutom, det där med att spela piano och ändå klinga fylligt, alla jazztrumpetare har inte riktigt klarat det, men Shortys lite tystare passager är verkligen ljuva på bästa sätt. Clark Terry ansåg i en intervju att hans ovanligt klara och rena klang berodde på hans munstycke, ett Heim, precis som Miles, och hans Heim hade ett ovanligt tunt gods och det var anledningen. Här följer först en något senare låt hämtade från en av Bud Freemans skivor och sedan kära Stardust med Ellington i ett arrangemang som tydligen var specialskrivet för Shorty.

Hur gör man för att börja låta så där? Tja, Shorty själv berättade att han plågade sina läppar med så mycket tryck i sin ungdom att han såg sig tvungen att hänga trumpeten i ett snöre och lära sig spela utan att hålla i den. Ja, jag kan gott tro det med tanke på hur lätt han tycks kunna spela. Fast å andra sidan är det inte precis den sortens ambis som bilden i filmen ovan antyder. Han kunde säkert växla lite som han ville.

Vill man läsa mer om Shorty finns en utmärkt artikel av Thomas Erikson i en av Duke Ellington Society of Swedens bulletiner: https://ellingtongalaxy.org/wp-content/uploads/2021/01/Bulle-19-2.pdf

Vi avslutar med ett transkriberat solo med några F som högsta toner, klockrent!