Japp, så var Meazzin borta. Ersättare i stallet på gång.

Jag avslutade min senaste fruktostroman i morse, Thaïs av Anatole France. Dramatiska känslor, alltså ett operaämne och det är det ju också, en opera av Jules Massenet. Nu är ju Anatole France en de mest arketypiska franska författare man kan tänka sig, resonerande, diskuterande och flödande av lärdom. Detta ryms ju inte riktigt i en opera, men gör boken till något riktigt bra, något helt annat än operan. Jag gillar Anatole France mycket, Drottning Gåsfot hör till det absolut bästa jag läst.

Det mest kända stycket i operan är andra aktens méditation, ett av musikhistoriens alla paradstycken för violin. Jag gillar den här versionen bäst, för Anne-Sophie Mutter lyckas spela riktigt långsamt och ändå hålla ihop stycket. Det är fantastiskt!