Sommaren 2018

(först läst = sist, uppdateras allteftersom)

Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910)
Bergmans första succé. Lite smådryg till en början, men efter några kapitel är det lika bra som Bergman brukar vara och slutet är förstås Bergmanskt rätt i sin självbildsomvändelse.

Joseph Conrad: Hyttkamraten (1909)
Jag har lite svårt att så där riktigt älska litteratur som sluter sig kring ett tema eller en händelse och sedan är det upp till läsaren att i efterhand öppna upp det hela för vidare applikationer. Navelskådning. Conrad drar åt det hållet och det älskas av många.

Anatole France: Sankta Klaras brunn (1895)
Den här sortens litteratur tog France till toppen. Sinnesvigdande. Det här är helt enkelt grym litteratur!

Anatole France: På den vita stenen (1905)
Är man sin tids mest uppburne författare, älskad och beundrad av såväl publik som kollegor, då kan man skriva en sådan här bok, som egentligen inte handlar om någonting, men som diskuterar i stort sett allt. Mängden citat är frapperande. Dumheter som rasism stökas av på ett par sidor – ”Finns det verkligen människoraser? Jag ser, att det finns vita människor, röda människor, svarta människor. Men detta är icke raser, det är varieteter av en och samma ras, av ett och samma släkte, vilka sinsemellan bilda fruktsamma korsningar och oupphörligt blanda sig med varandra. /…/ Men människor hitta på nya raser, alltefter som det passar sig för deras högmod, deras hat eller deras rovlystnad.” (s.20) – innan nästa ämne avhandlas ungefär lika snabbt.

John Steinbeck: Den långa dalen (1938)
Efter denna novellsamling skrev Steinbeck Vredens druvor. Få författare förmår lära sin publik så mycket, som Steinbeck. Nu vet jag till exempel att sockerärtsodling är ett osäkert kort.

Graham Greene: Brighton Rock (1938)
Den unge Greene skrev bra böcker! Brighton Rock är ändå kanske lite långrandig, den äldre Greene hade kapat en hel del i slutet. Fast man kan ju undra om det verkligen hade blivit bättre? Bra böcker behöver tempoväxlingar.

Patrick Modiano: För att du inte ska gå vilse i kvarteret (2014)
Sommarens Modiano. Dialoger, obestämbar ångest, något oklar… Ja, Modiano är en Hemingway! Fast bättre, åtminstone i romanform. Här handlar det om att påminna sig förträngda minnen.

Fjodor Dostojevskij: Fattigt folk (1846)
Världens bäste författare var inte världens bäste författare när han debuterade med den här lilla brevromanen, men den går fint att läsa i alla fall och lite känner man ändå igen från de stora romanerna.

Terry Brooks: Morgawr (2002)
Och efter den tredje och avslutande delen kan man bara säga att trilogin The Voyage of the Jerle Shannara är ett stabilt hantverk.

Terry Brooks: Antrax (2001)
Efter The Ilse Witch gnällde jag på Brooks, men en sak är han riktigt skicklig på att skildra och det är rädsla. Här i del två är det mycket rädsla, en farlig datamaskin.

Terry Brooks: The Ilse Witch (2000)
Brooks står jag knappt ut med att läsa på svenska och det beror inte på översättningen. Nej, den självkritiske läsaren bör förstå att man tar in språk olika. Brooks karaktärer är helt enkelt lite för dumma och barnsliga och när jag läser hans böcker på mitt förstaspråk blir det så jobbigt uppenbart medan det på engelska är lättare att blunda för, eftersom jag då också är lite dummare hur bra jag än tycker att jag behärskar engelskan.

Ernest Hemingway: Snön på Kilimanjaro (1924-1936)
Hemingways romaner är jag egentligen inte särskilt förtjusta i, men han är en strålande novellförfattare. Hans noveller följer definitivt inte alltid de traditionella novellreglerna, men det gör dem förstås bara mer intressanta.

Francesco Petrarca: Överallt främling: Åtta brev om resor (1325-1374)
Brev! Vilken underskattad och bortglömd litteraturform. Det här lilla urvalet av Petrarcas brev, i vilka han diskuterar och tycker till om det mesta, är en riktig liten godbit. Brev behöver inte vara riktiga, postade brev. Man kan förstås skriva riktat till någon eller några bara för skojs skull och det tycks delvis vara så Petrarca gjort. Det är dessutom alltid gott att bli påmind om hur välmående det italienska renässanssamhället var. Både bra, kul och fängslande!

Athanasios från Alexandria: Tre tal mot arianerna (ung. 350)
Utgåvan återger inte de kompletta talen, eftersom förlaget och översättaren plockat bort de stycken, som i alltför hög grad bara är en upprepning av tidigare stycken. Det är en intressant åtgärd. Ja, texten är säkerligen en mer angenäm läsning nu. Nej, det är lite torftigt att inte få ta del av hela Athanasios retorik.

Patricia Highsmith: Förlorarna (1975)
Ett försök till variant på Brott och straff, men utan den lyckliga frälsningen. En kidnappad och mördad hund som orsakar en olycklig händelsekedja, nja… Ärligt talat en ganska usel roman.

Dan Andersson: Kolarhistorier (1914)
Lättillgänglig, men ändå så bra! Fattigdomen känns och det är inte fel i högkonjunkturens 2018, när de flesta svenskar (utom pensionärer och andra utsatta) har pengar som gräs.

Majtrea 2018

Tatjana Tolstoja: Från en gyllene förstutrapp (1987)
1. Jag måste läsa Därv. 2. Det här var det bästa för mig nya jag läst på riktigt länge. 3. Jag lästa det mesta på förstutrappen. 4. Så många år, som jag har tänkt läsa Tolstoja, men det har bara inte blivit av. 5. Vilken tur att det tog  sin tid, nya underbara bekantskaper börjar det bli snålt om. 6. Därv, nästa.


Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (2010)
Ännu en tidigare oläst författare, som jag spanat på i många år och ännu en bekantskap att odla. Mycket god bok, som man helt enkelt lär sig en hel del av!


Georges Simenon: Maigret et le marchand de vin (1970)
En av mina äldsta bekantskaper och så bra, så lugn, så rogivande, så trygg. Och eftersom Maigret är sjuk, så mycket rom.

Apriltrea (2018)

Arne Jysch – Volker Kutscher: Der nasse Fisch (2017)
Jysch har gjort en serieversion av Kutschers detektivroman (som också filmats av Tom Tykwer under titeln ”Babylon Berlin”). Med den äran! Eftersom handlingen utspelar sig i Berlin år 1929 går det inte att undvika jämförelser med Tardis Leo Malet-tolkningar. Berättandet är likvärdigt, kanske inte på samma nivå som ”Dödens adress”, men bättre än Tardis andra Malet-album. Däremot är det förstås svårt att matcha Tardis miljöer, men det försöker Jysch inte heller. Svart-vitt, ja, men med en egen, klar stil. Jag vill ha mer!


Vladimir Nabokov: Förtvivlan (1934:1965)
Ordrik liten berättelse, som växer ju längre man läser. Till slut är den riktigt bra och då tar det som sig bör slut. Ska handla om det perfekta brottet, enligt baksidestexten. Nja, snarare om ett självbedrägeri och det gillar jag alltid!


P. G. Wodehouse: Something Fresh (1915)
Den första Blandingsberättelsen, publicerad så tidigt som 1915, flera årtionden innan Wodehouse verkligen satte fart på lord Emsworth och hans släktingar. Persongalleriet svajar lite och stilen är inte fullt så utvecklad, men läsningen är naturligtvis ändå ett rent nöje!

Marstrea (2018)

Marguerite Duras: Moderato Cantabile (1958)
Kortroman av bästa sort. Visserligen något osannolik och det är mycket bakgrundsinformation man önskar skulle komma fram, men det hör ju till formatet.


Heinrich Böll: Ungdomens bröd (1955)
Ännu en fin kortroman, på sätt och vis om hur det säkra förkastas till förmån för det osäkra. Eller är det tvärtom?


Katharine Kerr: Järtecken (1992)
En omläsning av Deverryserien har varit ett fint vårvinternöje och bok nummer sex, Järtecken, bör uppmärksammas eftersom det är den sista riktigt bra delen. Sedan blir man väl trött på Evandar, även om det tar sig och blir rätt bra i de sista delarna igen, de som inte finns på svenska.