Trumpeter
Vincent Bach Stradivarius 37ML 1965, 22 000 kronor
Selmer Paris 20A 1942, 16 000 kronor
Selmer Paris K-Modified 25B 1959, 12 000 kronor
EMO World 50- eller 60-tal, 8 000 kronor
Keefer Dansharmonic ung. 1930, 5 000 kronor
Selmer De Ville 1964, 4 000 kronor
Kornetter
Besson New Standard 1961, 2 500 kronor
Flygelhorn
Chapelain ung. 1900, 4 000 kronor
Övrigt
Begagnade munstycken
Fiol: The Lewis Model 100 ung. 1980, 3 000 kronor
Kontakt
Mejla: info@krax.co
Detta är ett klassiskt, typiskt och gammalt franskt flygelhorn. Någon annan har lagt tid och kärlek på att fixa till det innan det hamnade i mina händer. Klicka på bilden för att komma till drive-mappen med mer information i ett dokument och fler bilder.
Det är förstås fullständigt omöjligt att hitta någon som spelat på samma sorts flygelhorn så nu skriver jag helt enkelt om en karl vars flygelhorn-klang jag älskar: Pacho Flores. Vi pratar alltså klassisk musik, fast gärna modern, latinamerikansk sådan, som ofta är skriven med en utmärkt känsla för olika trumpeter; kornetter; flygelhorn. Jäpp, Pacho är känd för att vara han som har hundrafemtioelva olika instrument med sig upp på scenen.
Han föddes i San Christóbal i Venezuela – en halvmiljonstad – och är faktiskt jämnårig med mig (och Zlatan, Beyoncé, Roger Federer m. fl.) och alltså alltid i sina bästa år. Sedan många år sitter han med artist-kontrakt med Deutsche Grammophon och frontar Stomvís instrument. Så kan det gå när man i sin ungdom vinner Concours Maurice André (som förresten är igång igen och äger rum i vår med Sergeij Nakariakov som juryns ordförande och bland andra Tine Thing Helseth, Phil Cobb och Ibrahim Maalouf i juryn!). Flores flygelhorn är ett Stomví Titán med fyra ventiler.
(Hmmm, Lucienne Renaudin Vary spelar också på Stomvi-trumpeter… Man borde kanske prova några fler?)
Nå, musik! Den mexikanske kompositören Arturo Márquez skrev Concierto de Otoño med Flores i tankarna och det är en fantastisk konsert som uruppfördes i Mexico City 2018. Än så länge är Flores den enda som får spela konserten. Uruppförandet finns på Youtube, men jag väljer en version med en tjeckisk orkester för att den andra satsen, som till hälften spelas på flygelhorn, är vackrare där och den satsen är alltid fantastiskt vacker!
Det finns minst fem live-inspelningar på Youtube och alla har naturligtvis olika fördelar. Den senaste med Detroit Symphony (bara två månader gammal) har till exempel den snyggaste kadenzan i sista satsen. Uruppförandet har – helt logiskt – lite mer nerv och dessutom lite mer latinamerikansk känsla i orkesterns interpretation, men ändå tror jag att jag sammantaget föredrar den tjeckiska varianten. Dirigenten där är Manuel Hernández-Silva, som samarbetat med Pacho Flores vid flera tillfällen och de verkar vara mycket samstämda. Den andra och den tredje satsen är förresten båda bättre än den första. Som gammal violinist är det trevligt, de klassiska violinkonserterna har ju alltid mest minnesvärde i inledningen.
Han har släppt flera skivor med enbart kortare stycken också. Ett sådant är Piazzollas Invierno Porteño – vinter i hamnen (Buenos Aires). Det temat och denna rena, dramatiska-känsliga flygelhorn-klang, det smälter samman fint, ja, oh ja!
Ett annat är en platta med Jesús “Pingüino” Gonzáles på gitarr: Entropía Mycket trevligt album som gått på i bakgrunden medan jag skrivit detta. Här följer DG:s korta teaser-klipp där flygelhornet syns men hela albumet finns som spellista på Youtube och säkert på andra plattformar också. Gitarr och trumpet är schysst ihop, så sök upp och lyssna på det någon gång när du vill ha något stillsamt, men ändå känsligt!
Ja, jag har en spelbar men munstyckes-mässigt sett lite småstrulig kornett i bruksskick tillverkad av Courtois, som jag har lagt ut direkt på Tradera med utropspriset en krona. https://www.tradera.com/item/210401/755028075/kornett-gaudet-tillverkad-av-courtois
Tillägg: Jag fick för mig att lägga ut Orsi-trumpeten också:
https://www.tradera.com/item/210401/755746577/trumpet-alvin-by-romeo-orsi
Mmm, fet klang? Klassiskt storbandsswing till max? Klicka på bilden för att komma till mappen med fler foton och ett dokument med en utförligare presentation.
“Storbandsswing till max”? Önskas bevis? Den här trumpeten tillverkades 1959 och då spelade hela Ellingtons trumpetsektion på K-Modified-trumpeter. V.S.B.
Just detta år släpptes sju studio-album och ett live-album under Duke Ellingtons namn, ett rekordår. Det var fullt upp och en del personer kom och gick, men trumpetsektionens fem standard-namn under 1959 var Ray Nance, Cat Anderson, Clark Terry, Fats Ford (Andres Merenguito) och Shorty Baker. Willie Cook gick också in på någon inspelning. Ett par av skivorna var inte orkester-inspelningar utan mindre grupper och då var trumpetaren oftast Harry “Sweets” Edison, också en Selmer-kille.
Vill man se detta i bild, då finns en konsert från Zürich att titta på. Som så ofta med Ellington-konserter känner jag att det är lite smålugnt i början, en dag på jobbet, men så småningom “kokar” bandet, som min son säger. El Gato kommer mot slutet och alla trumpetare har solon i den, men det är nog det spelet tillsammans som imponerar mest. Alla utom Fats Ford ser dock lite trötta och slitna ut och Cat Anderson lämnade ganska snart bandet för ett tag. Rent generellt gillar jag för övrigt Fats Ford skarpt (ganska anonym på nätet, men en grym trumpetare som i sin ungdom spelat med Louis Armstrongs orkester) och han står där med en trumpet med rotorventiler och får nästan Cat att le. Cat är för den delen min favorit-screamer av den enkla anledningen att han alltid håller stilen och inte börjar med vulgärt vräkande: högt, visst, men det ska vara klart och rent också.
Nå, finns det någon favorit bland skivorna? Alla. Men den mest kända, soundtracket till Anatomy of a Murder, nå den musiken är ju lite speciell så den får vara. Smågrupperna med Johnny Hodges, naturligtvis bra och Sweets trumpet-spel är snyggt rakt av, men nu är det ju orkesterns trumpetsektion jag skriver om så då väljer jag Blues in Orbit, visserligen släppt 1960 men inspelad 1959. Precis som konserterna blir den bara bättre ju längre in på skivan man kommer. Hmmm, det kanske inte är bandet som kommer igång utan min hjärna som anpassar sig och diggar mer desto mer jag får höra?
En sista sak. Wynton Marsalis nämner i ett flertal intervjuer apropå Jazz at the Lincoln Center, att de i början, när de samlade ihop de då levande Ellington-musikerna (“the hippiest grandpas ever”) för att lära sig, då fick ungtupparna direkt höra att de spelade alldeles för starkt. Det där är Ellingtons orkester för mig: snyggt, rent, klart och framför allt balanserat, värderat, kontrollerat. Ja, naturligtvis plus deras självklara sväng!
ps. Om någon dag hamnar Courtois Privilège-trumpeten på Blocket med priset 4 444 kronor. ds.
Ny spelsäsong på gång så kanske behöver du eller någon ungdom i din närhet en billig sordin?
Jag har lagt upp åtta sordiner på Tradera:
– 4 harmonsordiner.
– 3 raka sordiner.
– 1 plunger.
De flesta med 1-kronasutrop.
Dessutom ligger signaltrumpeten uppe och “Schenkenfranken” kommer att läggas upp inom några dagar. Det kan kanske bli något mer också.
Detta är en klassisk Besson-kornett med fin, traditionell klang. Klicka på bilden för att komma till mappen med fler foton och textdokument med en utförligare beskrivning.
En brittisk kornett från 1961, man behöver väl inte krångla till det mer än att ta reda på vilka som vann British Open det året för att få något trevligt att lyssna på? Sagt och gjort: Black Dyke. Det visar sig också att teststycket var Frank Wrights arrangemang av Berlioz “Les francs-juges”, ett ganska känt arrangemang som jag läst om i förbigående någon gång, men inte lyssnat på förr. Och se på tusan, efter att Black Dyke vann i Royal Albert Hall fick de spela in det just 1961 (med utgivning 1962). Är det värt att lyssna på? Absolut!
I samma Youtube-sökning kom det upp en BBC-dokumentär inför British Open 1968. Det var naturligtvis en helt annan tid på många sätt, men den är ändå också värd att se, inte bara för musikens skull, av bara farten ser man hur tidens industriella skotillverkning gick till med mera. Notera också skillnaden i stämning, 1961 spelade Black Dyke fortfarande på “high pitch”-instrument medan alla nog var nere på vanliga “low pitch” 1968.
Sedan ett år är Black Dyke sponsrat av Oldroyd Instruments och alla medlemmar spelar på dessa. Grundaren av den firman – Tim Oldroyd – grundade också Geneva Instruments, som Black Dyke frontade innan. De instrumenten tillverkas (tillverkades?) av tjeckiska Amati medan Oldroyds instrument idag tycks sättas ihop i England av delar tillverkade i Kina. Designen är förstås Oldroyds egen. Dagens Besson-kornetter tillverkas ju däremot sedan länge helt och hållet i Tyskland.
En Selmer De Ville, det är en trumpetmodell som det inte finns så mycket information om utöver tekniska data. Mässing, inte nickel säger de och då pratar vi diverse bygelrör, men leadpipe är fortfarande nysilver, precis som på andra Selmer-lurar. I alla fall, klicka på bilden för att komma till mappen med fler foton och en längre beskrivning.
För ungefär ett år sedan släppte Selmer en ny trumpetmodell, men det är bara en liten specialare i begränsad upplaga (25 exemplar). Det finns faktiskt några kvar fortfarande och de har sänkt priset litet, kostar runt 65 000 kronor nu. Nu var det inte Selmer själva som gjorde den här nya modellen “Satchmo” utan en fransk trumpetmakare som heter Jérôme Wiss som tidigare gjort sig känd för helt egna, udda trumpetdesigner som han själv hävdar gör att hans trumpeter har perfekt intonation utan behov av rörliga byglar till treans och ettans ventiler. Det påståendet drev förstås en del fysik-intresserade trumpetare till vansinne när han först gjorde sig känd. I alla fall ser också hans Selmer-modell “Satchmo” inte heller riktigt ut som en normal trumpet, mycket kompakt design efter önskemål från de två inblandade fransk jazz-trumpeterna. Och en av dem ska jag skriva lite mer om, Airelle Besson.
Och då kommer vi in på något som blivit de senaste årens favoritkombo för mig: Trumpet och dragspel.
“Sans laisser d’adresse”, utan att lämna någon adress. Jäpp, lyssna igen och det hörs att någon drar eller har dragit. Låten är dragspelarens, Lionel Suarez. De har spelat ihop i många år nu och jag gillar det mesta, även när det är lite mer experimentellt.
Airelle Besson lärde sig spela violin samtidigt som trumpeten, som gammal musikskoleviolinist förstår jag varför hon valde trumpeten som huvudinstrument – att uttrycka sig själv känns lite mer direkt på en trumpet, antar att det har att göra med andningen, mellangärdet.
Naturligtvis spelar hon i fler konstellationer, en trio med ett par tyskar och i sin egen kvartett där Isabel Sörling sjöng ända fram till för något år sedan. En hel konsert från Bimhuis, samma nederländska scen som Daoud-konserten kom ifrån några inlägg sedan:
Spelar Airelle på den där nya Selmer-trumpeten nuförtiden? Inte vad jag kan se, utan hon fortsätter att använda sin Selmer Sigma, den sista modellen Selmer kom med innan de la ned trumpetproduktionen. Med tanke på hennes otroligt smeksamma klang förstår jag det, ingen anledning att ändra på något!
Jag höll på att glömma, men det gör inget eftersom det är en perfekt avslutning, en lugn melodi med Mont-Blanc i bakgrunden där duon med Suarez är förstärkt med de senaste årens mode-instrument, cello och Vincent Segal. Underbart!
Franken, som i Frankenhorn, alltså en trumpet ihopsatt av delar från olika trumpeter. Detta är i princip en mix av en Selmer 24B och en Schenkelaars Topaz, som inte alls är dum att spela, men som nog bör ses som en kravalltrumpet. Den kommer att läggas ut på Tradera framåt hösten så även om jag har satt ett pris är jag helt öppen för bud. Klicka på bilden för att komma till drive-mappen med fler bilder och ett textdokument.
Okej, om trumpeten har en obestämbar härkomst, då kan jag ju tipsa om vilken musik som helst, eller hur? Lite då och de senaste året har jag lyssnat på Alba Careta, spansk trumpetista som i huvudsak spelar jazz, men ibland stycken som klart mer låter som – och nu vet jag inte om jag dillar omkring eller inte – spansk folkmusik, som hon också sjunger ibland och det bättre än de flesta. Det är tillbakadraget och behagligt, men kanske inte lugnande för det. Hennes personliga favorit-trumpetare är Ambrose Akinmusire och det kanske hörs lite, det också. Saxofonisten i gruppen är för den delen inte heller dum.
Alba spelar på en specialtillverkad trumpet för henne, gjord av Instruvents. Den firman utgörs av en kille på Mallorca som gör riktigt snygga instrument – Diego Piñeiro, ! Albas trumpet hittas under “trompetas custom”.
Nedan följer ett halvtimmesklipp från en konsert i Tyskland… Alltså, jag har i regel lite svårt för sång och jazz, men låt nummer två, den är härlig.
Ny skiva i år dessutom och titellåten heter Panical. Den här skivan låter lite mer som om den hade kunnat göras i det här landet av någon av de numera medelålders grupper som turnerar hos våra jazz-klubbar. Nej, det är fortfarande spanskt, men det är närmare vad andra européer skulle kalla skandinavisk jazz.
Stabil och mycket “kräm”, det är den här trumpeten i korthet. Intresserad? Klicka på bilden för att komma till mappen med bilder och ett textdokument.
Mycket “kräm” skrev jag, nå, då följer det nästan logiskt, på något sätt att det får bli några klipp med Daoud, fransos från Toulouse med utkristalliserad image och totalkontroll över sitt varumärke och sin musik – storytelling i allt. Dessutom finurliga låtnamn!
Daouds klang är fet, men inte riktigt på samma sätt som klangen från denna Courtois. Det ser ut som att han spelar på en Taylor Chicago och det är ju en rejält tung trumpet. Den här Courtois-trumpeten är också lite tyngre än de flesta vanliga trumpeter och jag upplever att man så att säga känner “början” på den extra mass-effekten med den. Sedan är materialvalen lite annorlunda så Taylor-klangen är också varmare.
Jag har läst några intervjuer med honom och på frågan hur det blev jazz så svarar han att det är för att det var bästa sättet att kombinera musiken han lyssnade på – metal och rap – med musiken han spelade på konservatoriet i Amsterdam. Det hörs. Han älskar också Nobuo Uematsus musik (dataspel – Final Fantasy) och det hörs det med. Daoud och långsamma melodier är också mycket luft i klangen och han spelar på ett Donat-munstycke – hans signaturmodell – som beskrivs ge en varm och djup klang i alla register med stor flexibilitet i attacken. För det mjuka följer ett stycke som fungerar utmärkt att ha som komp till egna improvisationsövningar.
Han är en scenmänniska så jag måste avsluta med en hel konsert och där är det en större intensitet än i de officiella musikvideorna ovan. Den här har fått gå i min bil på väg mot rep ett par gånger, inspelad så sent som i januari!
Ps. Ingen koll på Nobuo Uematsu? Lyssna på Stockholmsfilharmonikerna nedan. Ds.
