Januaritrea 2019

Warner, Rex: Den unge Caesar (1958)
Vad man kallar för gott hantverk, en mycket njutbar historisk roman i härlig, gammal översättning. Varför skrivs inte sådant här nu?


Bernhard, Thomas: Gamla mästare (1985)
Kallas av recensent för ”tirader om alltings djävlighet”: Struntprat! Kan lika gärna beskrivas som tirader om alltings förträfflighet, om än något cyniska sådana. Grundidén, den ganska lättfamnade (banala?) insikten om att all konst begrundad in i minsta detalj är platt, den är inte en dyster uppenbarelse utan utgör bara ett trappsteg till insikten om att konsten ändå tjänar sitt syfte ty den kräver sammanhang och eftersom varje konstupplevelse har en topp, utgör de olika konstarternas variation den naiva upplevelseglädjens villkor. Kunde nästan Reger ha sagt, Reger som i och med hustruns och konstens död nästan blir till intet, men återkommer till livet, med en något mer avslappnad inställning och livsglädje: också det enkla, först i form av den senare av Regers bildning förstörde museivaktmästaren och sedan i den nya aktivitet som avslutar boken, krävs för att uppskatta det sköna. Sammanhang och variation.


Mantel, Hilary: Wolf Hall (2009)
Henrik VIII igen får en att inte vilja ta i boken, men Thomas Cromwell skapar ändå en viss nyfikenhet, som helt klart lönar sig. Men eftersom slutet är känt, Cromwell kapas, vilket ogillas, av mig, finns inte nöden att läsa uppföljarna. Det lär ändå ske i någon framtid.

Decembertrea 2018

Zidrou: Ljuset från Borneo (2016)
Mycket härlig liten berättelse, vacker och kanske nästan lite för god. En utmaning för tecknaren! Spirous extraordinära äventyr måste fungera som någon sorts katalysator för de medverkande olika skaparna. Tacksam.


Dahlström, Sture: Den galopperande svensken (1977)
Klassiker? Nja, i metoo-tider går det inte att undvika ett visst obehag under läsningen av vissa scener. För femton år sedan reagerade jag inte. Det är ändå en i många stycken mycket bra bok.


Henriksson, Alf: Ekot av ett skott (1986)
Stabil redogörelse för vårt senaste kungamord. Henriksson objektiva stil och faktatäthet får mig att fundera. Någonstans är det uppenbart att det finns en subjektivitet, men den lyckas vara så gott som osynlig. Finns den verkligen enbart i valen av källor och fakta?

Novembertrea 2018

Österberg, Li: Fejd och fest (2018)
Tre historier från olika perioder i Österbergs klassiska livsverk. Man märker författarens framsteg som underhållare och därmed också som insiktsförmedlare. Den äldsta, Nekiya, ser på ytan tyngre ut med en filosof som sidekick, men det är en grundare berättelse utan särskilt många publikfriande drag, typisk konst för kompisar. Den yngsta, Familjefesten, har helt andra kvaliteter, en härlig blandning av spydigheter och vänskap, som öppnar och speglar den filosofiska bakgrunden istället för att berätta om den. Med andra ord utmärkt läsning.


Claesson, Stig: Det lyckliga Europa (2001)
Olycklig eller lycklig läsning? Svårt att avgöra, men utan tvekan upplysande för oss födda under den senare hälften av 1900-talet.


Jodorowsky, Alejandro och Giménez, Juan: Metabaronerna (1992-2003)
Första omläsningen av de åtta albumen om Metabaronerna sedan de kom ut på svenska och slutsatsen är att Metabaronerna precis som Inkalen tjänar på att läsas tillsammans. Jodorowsky är lite som Dostojevskij, börjar någonstans, har en plan och ett mål, men vägen dit kan bli lite annorlunda än den från början avsedda.

Oktobertrea 2018

Amadi, Elechi: De stora dammarna (1969)
En i mittpartiet väl deprimerande bok, men trägen vinner och efter avslutad sista sida har jag bara beröm kvar. Stolthet är dumhet och respekt är inget man vinner med våld.


Leloup, Roger: De gåtfulla robotarna (1974-1996)
Tre Yoko Tsuno-album samlade där det första innehåller några av de tidigaste berättelserna och där det sista albumet är en relativt sen skapelse. Skillnaden i teckningsstil är påfallande när det gäller ansikten, men imponerande precis över decennierna när det gäller miljöer och maskiner. Leloup har fått en hel del kritik för sina senare album och den kritiken instämmer jag i på sätt och vis. Historierna är inte dåliga utan mycket genomarbetade, men de känns som kopior på sig själva, utan att egentligen vara det. Det lär vara formen, berättelserna är kongruenta.


Strugatskij, Arkadij och Boris: Snigeln på sluttningen (1965)
60-tals-SF kan vara precis vad som helst. Snigeln på sluttningen är en processinspirerad, lätt hallucinerande och surmjölksdoftande skröna och därför inte något som är lämpligt för sträckläsning. Däremot fungerar den fint som pendlarlitteratur.