Läslogg sommaren 2021

Nicholas Blake: Änkekryssningen (1959)
Det måste vara den sämsta Blake jag läst, men å andra sidan var det så länge sedan jag läste någon annan att jag kan ha fel. Nå, pusseldeckare på kryssningsfartyg låter ju lovande, men morden sker inte förrän efter halva boken, så det är mycket, mycket skvaller först.

Robert Newcomb: The Scrolls of the Ancients (2004)
Här har Newcomb så småningom börjat lära sig att skriva böcker och skriver kanske ibland till och med något bra kapitel, men på det stora hela finns det så mycket som irriterar, stör och fördummar. Inte en chans att jag läser fortsättningen.

Thomas Bernhard: Ja (1978)
Jag undrar om den person som skrev baksidestexten överhuvudtaget har läst boken? Den är lögnaktig. Lämnar man det är det en fängslande bok, så avsiktligt nötande, omtagande, vilket på sitt sätt är ett vetenskapligt arbete. Just det vetenskapliga arbetet, som kräver så mycket av människan bakom det vetenskapliga arbetet, faller därför gärna mellan stolarna och därför förringas det vetenskapliga arbetet till förmån för människan bakom detta arbete.

Chinua Achebe: Inte längre hemma (1960)
Imponerande översättning och på alla sätt en samtidigt självklar och ögonöppnande bok. Omständigheternas makt är stor, så är det bara.

Marguerite Duras: Vicekonsuln (1966)
Läs inte Kristoffer Leandoers förord före romanen, det låser upp tankarna för mycket, begränsar intrycken. Läs helst inte heller baksidan, den överensstämmer inte helt med innehållet. Annars bra bok, som alltid!

Robert Newcomb: The Gates of Dawn (2001)
Andra boken i en fantasytrilogi brukar vara bäst. Den här är usel. Mycket tjatig.

Bernhard Nordh: Offerbäcken (1959)
Nummer fyra i den serie där Röd Himmel var nummer tre. Det räcker gott att ha läst dessa de två sista och lite trött blir man allt på att bruk av riset inom äktenskapet är skämtsamt skildrat. Int nå bra.

Bernhard Nordh: Röd himmel (1958)
Någon sorts humoresk uppbyggd kring ett par handfasta tvillingar med säregen syn på det mesta.

Vladimir Nabokov: Genomskinliga ting (1972)
Nästan lika dold som en Duras, men förstås ofantligt många fler ord. Böcker som inte förklarar mer än det som inte ingår i handlingen, det är ofta bra saker, det.

Nina Bouraoui: Alla människor har av naturen begär att få veta (2018)
Jag undrar hur mycket, hur många självbiografiska volymer man kan få ihop om samma tid och ändå lyckas förnya sig, ändå lyckas berätta något nytt? Minst så många som Bouraoui skrivit hittills.

Hermann Hesse: Brunnsgästen (1925)
Människor som hävdar att ironi hör slutet av 1900-talet till har helt enkelt inte koll. Mycket bra!

Bernhard Nordh: Ingen mans kvinna (1946)
Fantastisk titel, men inte någon av Nordhs bättre böcker. För många dumskallar.

Robert Newcomb: The Fifth Soreceress (2002)
Nja, lite för många halva emotsägelser, men visst, läser fortsättningen ändå.

C. J. L. Almquist: Folklivsberättelser (1838-1840)
Fyra berättelser samlade. Mycket lyckliga sådana. Mycket bra sådana. Bli-glad-läsning.

Ivan Bunin: Arsenjevs liv (1939)
Blommig. Bunin var rätt egoistisk som ung, det måste man säga.

Läslogg sommaren 2020

Anatole France: Lille Pierre (1919)
En mild självbiografi, vars verklighetsförankring man nog inte ska ta på alltför stort allvar. Det är en 70-årings minnen medvetet skildrade i rosenrött, fast… Jag har nog aldrig läst någonting så sprängfyllt med ironi. Perfekt frukostläsning!

Marguerite Duras: Yann Andrea Steiner (1992)
Skriven några år efter månaderna i koma och helt enkelt en mycket god ödesmix i kortformat.

John Galsworthy: Broderskap (1909)
Nej, läs inte. Långt ifrån Forsythe-sagan, klassmotsättningar von oben och en lam, långdragen halvromans.

Salman Rushdie: Det gyllene huset (2017)
Finfin bok, ska man kalla det motvillig sträckläsning? Svår att lägga ifrån sig, men också lite svår att ta upp igen när man lagt den ifrån sig. Jag uppskattar alltid böcker om självbedrägerier och det är vad sönerna Golden ägnar sig åt.

Terry Pratchett: Häxkonster (1988)
Ibland får man frossa i glada ungdomsminnen.

Anatole France: Den röda liljan (1894)
En bok som i sin helhet är en argumentation för kvinnans själsliv, att det är på samma nivå som mannens. De manliga älskarna hävdar envist att kvinnor inte kan känna kärlek lika starkt som män, medan läsaren upplever den kvinnliga huvudpersonen och stönar över hur dumma de där älskarna är.

John Le Carré: Vår egen förrädare (2010)
Känns som en ovanligt kort och snabb Le Carré och det kanske det är också. Slutet dyker upp strax efter inledningen.

Marguerite Duras: Kärleken (1972)
Någon gång mitt i tror man sig ha koll och förstå, men fram emot slutet kommer frågetecknen tillbaka. Naturligtvis är det bra!

George Simenon: La nuit du carrefour (1931)
En mycket tidig Maigret, som blev film direkt. Tidig, därför lite mer pang-pang än normalt och något opolerad.

August Strindberg: Taklagsöl  – Syndabocken (1906 och 1907)
Ok, skriver dem som en volym trots att det är två helt skilda berättelser, men de har givits ut tillsammans ända från början. Båda är som värst strax före halvlek och som bäst strax före slutet, när man inser att det inte riktigt blir så illa som befarat. God läsning!

Anna Gavalda: Hjärtat i vår vänskap (2013)
En saga? En så där lustig bok som är realistisk till temat, men inte tillräckligt realistisk för att tas på allvar. Bra!

Graham Greene: Resor med moster Augusta (1969)
Jahapp, två kapitel in i boken inser jag att jag läst den förr, någon gång i tonåren. Nå, bra ändå, särskilt andra halvan.

E. T. A. Hoffmann: Kreisleriana (1810-1816)
En samling bestående av Hoffmanns texter med kapellmästare Johannes Kreisler. Tillsammans bildar de en sorts roman, en ganska fängslande och bildande sådan.

Robin Hobb: Narrens öde (2003)
Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd med slutet. För det krävs öppna slut och det vore inte genre-värdigt.

Nina Bouraoui: Om lycka (2002)
Märklig svensk titel när den franska titeln snarar är ”Det lyckliga livet”. Den titeln tillsammans med ramhandlingen, en tonårsförälskelse, säger bra mycket mer om vad det är för sorts bok, det vill säga en bok om den tid då alla möjligheter finns, men inget ansvar för andra krävs.

Robin Hobb: Narrens hemlighet (2002)
Som så ofta är del två i en trilogi den bästa.

Patrick Modiano: Straffeftergift (1988)
Den äldsta Modiano jag läst och följaktligen en lite rakare historia. Bra!

Robin Hobb: Narrens uppdrag (2001)
Få Fantasy-författare skriver böcker där så lite händer.

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.

 

Läslogg sommaren 2019

Ryszard Kapuściński: Ebenholts (1998)
Vad ska man säga? Karl’n var galen.

Honoré de Balzac: Kusin Bette (1946)
Som alla vet är Bette en bifigur i romanen som bär hennes namn, precis som hon är en bifigur i det sociala livet. Naturligtvis en medveten konstruktion. Underbar roman, trevlig trots alla olyckor, och Balzac var helt enkelt en mästare.

Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita (1967 (1940))
Kanske tio år sedan senaste läsningen och jag tror att den här gången är den första där jag på riktigt brytt mig om Margarita-halvan.

Ryszard Kapuściński: Fotbollskriget (1978)
Vad ska man säga? En klok författare.

Anatole France: Pärlemorasken (1892)
Som vanligt får man fundera vad titeln på denna berättelse-samling ska signifiera. Nu är inte berättelserna skrivna för att hänga ihop utan de publicerades i tidningar under loppet av nio år. Asken kan nog alltså ses som just berättelsernas ask. En inte helt oäven tolkning är också att se asken som det rena hjärtat. Hursom, att läsa France gör en alltid till en visare människa.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 3 (2011)
Lite sent så där, och tyvärr också något besviken. Min kamp 1 och Min kamp 2 var fantastiska, men denna Min kamp 3 håller inte alls samma nivå. Alldeles för lite Knausgård, det vill säga spekulerande analys, och alldeles för mycket ”action”. Barn-sådan. Nej, barndomsskildringar är inte min grej.

Sun Tzu: The Art of War (ung. 500 f. kr.)
Ta’t lugnt, kalkylera och håll dig i skinnet.

Hilary Mantel: För in de döda (2012)
Kanske lite tamare, men ändå, jag föredrar denna andra del i i Cromwell-trilogin. Kan det vara för att den dryga drottningen äntligen störtas och den sanna drottningen får sin lön?

Anatole France: Klio (1899)
Klio, hjältediktningens och historieskrivningens beskyddarinna. France låter publicera en, ja, inte en novellsamling, för det här är inte noveller, utan en berättelsesamling där ingen berättelse bär titeln Klio. Vad handlar de om? Historiska figurer, som kanske eller kanske inte misstolkats genom århundradena. Vems historia har alltså skrivits?

Bengt Segerstedt (red.): Les très riches heures de la civilisation francaise (1959)
En kulturredogörelse för hela Frankrikes historia. Mycket upplysande, men väl blommig stil.

Jan Morris: The Venetian Empire – A Sea Voyage (1980)
Efter läsningen av denna historiska redogörelse vet man en hel del om det Venetianska imperiets utkanter, men i stort sett ingenting om maktens centrum, alltså staden Venedig och dess invånare.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VII – Olika berättelser som tränar oss i uthållighet och mod (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att råden dels är att ta saker i små steg, dels att inte tro att man är ensam om sitt elände och dels att besinna att prövningen är vägen.

Simo Heininen: Mikael Agricola – hans liv och verk (2007)
Underbar biografi över Finlands reformator och förste bibelöversättare. Svenska översatt från finska är alltsomoftast härligt ren och tydlig och det gäller också här, men framför allt är det ett gediget verk som få.

Patrick Modiano: Nätternas gräs (2012)
Sommarens Modiano avklarad. Avslappnad betänksamhet, som vanligt. Uppskattas!

Ryszard Kapuściński: Imperiet (1993)
Värd en omläsning någon gång i någon framtid. En polacks syn på grannen i öster är förstås i sig något värdefullt och trots de omnämnda svårigheterna med att blicka in i framtiden måste det sägas att RK spekulerade väl för 25 år sedan.

George R. R. Martin: A Storm of Swords (2000)
Omläsning och man kan konstatera att man hinner glömma mycket på dryga femton år. Ett minne bekräftades dock, att denna del både är den jag tyckt bäst och sämst om.