Den som letar efter en enklare ess-kornett hittar en här. De tycks vara slutsålda på många ställen, när jag besöker online-butiker, så kanske är det här det enklaste sättet att få tag på en snabbt, om man är ute efter en. Mycket gott skick, dessutom. Klicka som vanligt på bilden för att komma till fotogalleriet med en lite utförligare genomgång av skicket.
Det här är en ganska speciell kornett. Jag ska inte orda så mycket om det här, utan klicka på bilden för att komma till själva annonsen med mer information.
Första inspelningen nedan blir den äldsta jag har länkat till. Det tog ju några decennier för fonografen att bli en uppfinning tillgänglig för allmänheten. När det började ske, under 1900-talets första decennium, var Ernest Albert Couturier en firad kornett-virtuos och då finns det förstås några bevarade fonografrullar med hans lyriska spel. Det var innan han började med sin instrument-tillverkning, ty då fick de publika framträdandena stå tillbaka. Det är häftiga maskiner, de gamla fonograferna!’
Klangerna ovan kommer inte från en sådan kornett som jag säljer, utan från en mer normal kornett, en sådan som Couturier spelade på innan han påbörjade sin tillverkning av egna kornetter. Vad var hans motivation? Jo, han ansåg mer normala kornetter vara “inferior” och att kornettisten, som övat så mycket, förtjänade något bättre.
En gammal King Liberty, de tål att ses på! Den är fullt spelbar med ett härligt klös och lite skönt knaster i tonen. Klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med mer information och fler bilder.
De här trumpeterna sålde som smör borta i Amerikat på sin tid. På faktacentralen för allt King-relaterat hnwhite.com räknas Bunk Johnson, Wingy Manone och Clyde “Sugar Blues” McCoy upp som artister som spelade på en King Liberty. Av dessa är Clyde McCoy den enda jag inte har skrivit något om tidigare. Hans bakgrund är lite speciell – för de här som har Lucky Luke-serier i gott minne, tänk albumet “Ärkefiender” – eftersom hans släkt McCoy var den släkten McCoy, alltså den som utgör ena parten i “The Hatfield-McCoy Feud”, ett familjegräl som pågick under 18 år och resulterade i dussintals döda. Fejden var dock över sedan några år när Clyde McCoy föddes.
Nå, McCoy blåste i sin trumpet på flodbåtarna på Mississippi under 20-talet, som så många andra senare stora namn. Där och då utvecklade han sitt wahwah-sound som blev så pass synonymt med honom att han stod med i reklamen för de första wahwah-pedalerna, trots att inte hade ett dugg med dem att göra. Har man inte hört Sugar Blues så låter originalversionen från 1931 då inspelningen gjordes på en King Liberty så här:
Nu är det förstås lite svårt att höra någon riktigt trumpetklang när man leker med wahwah-sordin, men i den här versionen av I’ve Found a New Baby från samma år hör man en King Liberty så som den känns att spela på:
Ännu ett äldre franskt, flygelhorn. Jo, men det väl inte fel att ha två att välja på? Det här Courtois-flygelhornet är buckligare och säljs med en betydligt enklare väska än Andrieu-flygelhornet, men det är å andra sidan försilvrat och så är förstås Courtois en känd tillverkare av kvalitetsflygelhorn. Spelmässigt upplevs det här som lättare och ljusare i klangen.
Naturligtvis är det läge att njuta lite av Nakariakov. Igen. Ja, men man måste ju ta chansen när man får den! Det ska dock sägas att Nakariakovs moderna Courtois-horn har en annan klang, en “hornigare” klang om jag får säga så, men det struntar vi i nu och lyssnar istället på Tjajkovskijs rokoko-variationer för cello vilka Nakariakov spelar på sitt fyrventiliga horn som om de vore skrivna direkt för honom. På Youtube finns det flera live-framträdanden att välja på och jag hamnar gärna framför den här utekonserten med Nürnbergs symfoniorkester.
Återigen dags för ett äldre, franskt flygelhorn och den här gången är det ett från firma Andrieu Frères, vilka drev en butik i Paris från 1924 till 1962, som framför allt sålde blåsinstrument och noter. Firman hade startats av deras farbror Fernand, mer om honom nedan. Flygelhornet i fråga är ett fint horn från 30-talet, mer om det om ni klickar på bilden och tar er till galleriet.
Jo, Fernand Andrieu var kompositör, arrangör och kornettist enligt den klassiska, franska skolan, tänk Arban. Man vet att han runt 1894, när han var i 30-årsåldern, dels var kornettlärare vid “École nationale de musique” och dels hade ett flertal engagemang i Nice under högsäsongen där. Han komponerade hela sitt liv och transkriberade många orkesterverk till arrangemang för blåsorkester. Där noterar jag att en del fortfarande utgör levande repertoar nere i Frankrike. Dessutom händer det att ett par av hans solostycken för kornett används vid provspelningar. Éric Aubier har naturligtvis gjort en mycket behaglig inspelning av hans “Troisième solo de concours”, alltså det tredje solostycket för provspelningar. Detta finns också inskannat och tillgängligt via Columbus State University och det ska jag skriva ut och börja öva på imorgon!
Ett annat fint stycke är en Concertino för två kornetter och piano, som Jason Dovel gjort en förnämlig inspelning av tillsammans med Vince DiMartino. Jag länkar bara till första satsen här, men både sats två och tre finns på Youtube.
En Conn 22B är inget ovanligt instrument. I Conns diverse kataloger från 30-talet presenteras alla deras övriga modeller som instrument för särskilda syften medan 22B sägs vara för den som vill ha en mer normal proffstrumpet. Antagligen är det därför de sålde bra och fortfarande rankas väldigt högt, för att de är riktigt bra trumpeter som passar till allt. Klicka på bilden för att komma till fotoalbumet med mer information.
I Conns reklambroschyrer nämns knappt någon som spelandes på en 22B, utan deras “endorsing artists” kopplades nästan alla till de andra, mer specialiserade modellerna. Visserligen är det allmänt bekant att Bud Herseth, CSO:s förstetrumpetare under ett halvsekel, spelade på en 22B när han kom till Chicago Symphony, men då var han ingen celebritet än. Nej, den enda som kopplas till en 22B under det tidiga 40-talet är en sådan där som knappt spelade utan mest sjöng och det är stort namn, minst sagt, topplistemannen Vaughn Monroe.
Monroe var den där sortens musiker som till sinnet var lika mycket tekniker. På turnéerna hade han med sig en specialtillverkad väska innehållandes verktyg och materiel för modelljärnvägsbyggen, hans stora hobby vid sidan av flygning. Hans instrument var trumpet, men när han satte ihop sitt storband 1940 var det för att sjunga och det gick bra med listettor och berömmelse. När jag nu lyssnat igenom Youtubes utbud av Monroes låtar från 1942 går det knappt att skilja dem åt, den ena smöriga balladen efter den andra. Det var ju så det fungerade då, lyckades man med en sorts låt satte skivbolagen en på att fortsätta i exakt samma stil. “Somebody nobody loves” nedan har i alla fall ett lite högre tempo, men istället eller kanske just därför en gästande sångerska. Där finns också några takter trumpetsolo, men om det är Monroe eller kanske Bobby Nicholls, det är svårt att veta. Hursom är den täta klangen i den trumpeten något som påminner om 22B-klangen. Detsamma gäller solotutandet i “Take it Jackson”, klipp nummer två, som för övrigt är mer i min smak. Den filmen innehåller dessutom en bild på Monroe och hans extravaganta 22B.
Det här är ett gammalt hemmabygge där delar från två olika Jérome Thibouville-Lamy-flugelhorn har fått komplettera varandra och blivit ett flygelhorn. Det är spelbart och ligger uppe på Tradera med utropspriset 405 kronor. Fler bilder än vad som syns på Tradera finner man om man som vanligt klickar på bilden.
Det här är en spelbar kornett med en del skavanker, men den är kul att spela på! Som vanligt, klicka på bilden för att komma till själva annonsen med mer text och fler foton.
En kollega på jobbet hade plötsligt en dag snokat reda på en provinspelning jag gjort med denna kornett och gjort om det enkla tutandet till något ska-liknande, helt annorlunda. Nå, det visar fortfarande att det är en klart spelbar kornett!
KRax! begagnade blås 