Bra på riktigt

Mängden litteratur som verkligen, verkligen är bra på riktigt är inte så stor och ändå kan man glömma de enskilda verken. En lista att fylla på allteftersom läsningar och omläsningar inträffar:

de Balzac, Honoré: Kusin Bette.
France, Anatole: Sankta Klaras brunn.
Morrison, Toni: Sula
Maalouf, David: Lösen.
Tolstoj, Leo: Ivan Iljitjs död.

Läslogg sommaren 2019

Ryszard Kapuściński: Ebenholts (1998)
Vad ska man säga? Karl’n var galen.

Honoré de Balzac: Kusin Bette (1946)
Som alla vet är Bette en bifigur i romanen som bär hennes namn, precis som hon är en bifigur i det sociala livet. Naturligtvis en medveten konstruktion. Underbar roman, trevlig trots alla olyckor, och Balzac var helt enkelt en mästare.

Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita (1967 (1940))
Kanske tio år sedan senaste läsningen och jag tror att den här gången är den första där jag på riktigt brytt mig om Margarita-halvan.

Ryszard Kapuściński: Fotbollskriget (1978)
Vad ska man säga? En klok författare.

Anatole France: Pärlemorasken (1892)
Som vanligt får man fundera vad titeln på denna berättelse-samling ska signifiera. Nu är inte berättelserna skrivna för att hänga ihop utan de publicerades i tidningar under loppet av nio år. Asken kan nog alltså ses som just berättelsernas ask. En inte helt oäven tolkning är också att se asken som det rena hjärtat. Hursom, att läsa France gör en alltid till en visare människa.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 3 (2011)
Lite sent så där, och tyvärr också något besviken. Min kamp 1 och Min kamp 2 var fantastiska, men denna Min kamp 3 håller inte alls samma nivå. Alldeles för lite Knausgård, det vill säga spekulerande analys, och alldeles för mycket ”action”. Barn-sådan. Nej, barndomsskildringar är inte min grej.

Sun Tzu: The Art of War (ung. 500 f. kr.)
Ta’t lugnt, kalkylera och håll dig i skinnet.

Hilary Mantel: För in de döda (2012)
Kanske lite tamare, men ändå, jag föredrar denna andra del i i Cromwell-trilogin. Kan det vara för att den dryga drottningen äntligen störtas och den sanna drottningen får sin lön?

Anatole France: Klio (1899)
Klio, hjältediktningens och historieskrivningens beskyddarinna. France låter publicera en, ja, inte en novellsamling, för det här är inte noveller, utan en berättelsesamling där ingen berättelse bär titeln Klio. Vad handlar de om? Historiska figurer, som kanske eller kanske inte misstolkats genom århundradena. Vems historia har alltså skrivits?

Bengt Segerstedt (red.): Les très riches heures de la civilisation francaise (1959)
En kulturredogörelse för hela Frankrikes historia. Mycket upplysande, men väl blommig stil.

Jan Morris: The Venetian Empire – A Sea Voyage (1980)
Efter läsningen av denna historiska redogörelse vet man en hel del om det Venetianska imperiets utkanter, men i stort sett ingenting om maktens centrum, alltså staden Venedig och dess invånare.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VII – Olika berättelser som tränar oss i uthållighet och mod (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att råden dels är att ta saker i små steg, dels att inte tro att man är ensam om sitt elände och dels att besinna att prövningen är vägen.

Simo Heininen: Mikael Agricola – hans liv och verk (2007)
Underbar biografi över Finlands reformator och förste bibelöversättare. Svenska översatt från finska är alltsomoftast härligt ren och tydlig och det gäller också här, men framför allt är det ett gediget verk som få.

Patrick Modiano: Nätternas gräs (2012)
Sommarens Modiano avklarad. Avslappnad betänksamhet, som vanligt. Uppskattas!

Ryszard Kapuściński: Imperiet (1993)
Värd en omläsning någon gång i någon framtid. En polacks syn på grannen i öster är förstås i sig något värdefullt och trots de omnämnda svårigheterna med att blicka in i framtiden måste det sägas att RK spekulerade väl för 25 år sedan.

George R. R. Martin: A Storm of Swords (2000)
Omläsning och man kan konstatera att man hinner glömma mycket på dryga femton år. Ett minne bekräftades dock, att denna del både är den jag tyckt bäst och sämst om.

Läslogg sommaren 2018

Toni Morrison: Sula  (1973)
Från en inte så produktiv amerikansk författare (Ellis) till en annan inte särskilt produktiv amerikansk författare. Men vilken kvalitetsskillnad! Världens bäste nu levande författare? Toni Morrison är 87 år och släppte sin elfte roman för tre år sedan. Den betydligt äldre Sula är hennes andra roman och den är underbar! Ja, världens främste nu levande författare.

Bret Easton Ellis: Imperial Bedrooms (2010)
Min första Ellis. Två intryck består: Jag borde nog ha valt ett av hans tidigare verk och framför allt är min bestående reaktion när det gäller huvudpersonernas liv och gärningar att de lever så förbålt tråkiga liv.

Arto Paasilinna: De oanständiga profeterna i Tibet (2007)
Sommarens Paasilinna, men nej, nu börjar de bli riktigt usla. Jag lärde mig i alla fall någon liten detalj om järnvägen mellan Peking och Lhasa.

Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910)
Bergmans första succé. Lite smådryg till en början, men efter några kapitel är det lika bra som Bergman brukar vara och slutet är förstås Bergmanskt rätt i sin självbildsomvändelse.

Joseph Conrad: Hyttkamraten (1909)
Jag har lite svårt att så där riktigt älska litteratur som sluter sig kring ett tema eller en händelse och sedan är det upp till läsaren att i efterhand öppna upp det hela för vidare applikationer. Navelskådning. Conrad drar åt det hållet och det älskas av många.

Anatole France: Sankta Klaras brunn (1895)
Den här sortens litteratur tog France till toppen. Sinnesvigdande. Det här är helt enkelt grym litteratur!

Anatole France: På den vita stenen (1905)
Är man sin tids mest uppburne författare, älskad och beundrad av såväl publik som kollegor, då kan man skriva en sådan här bok, som egentligen inte handlar om någonting, men som diskuterar i stort sett allt. Mängden citat är frapperande. Dumheter som rasism stökas av på ett par sidor – ”Finns det verkligen människoraser? Jag ser, att det finns vita människor, röda människor, svarta människor. Men detta är icke raser, det är varieteter av en och samma ras, av ett och samma släkte, vilka sinsemellan bilda fruktsamma korsningar och oupphörligt blanda sig med varandra. /…/ Men människor hitta på nya raser, alltefter som det passar sig för deras högmod, deras hat eller deras rovlystnad.” (s.20) – innan nästa ämne avhandlas ungefär lika snabbt.

John Steinbeck: Den långa dalen (1938)
Efter denna novellsamling skrev Steinbeck Vredens druvor. Få författare förmår lära sin publik så mycket, som Steinbeck. Nu vet jag till exempel att sockerärtsodling är ett osäkert kort.

Graham Greene: Brighton Rock (1938)
Den unge Greene skrev bra böcker! Brighton Rock är ändå kanske lite långrandig, den äldre Greene hade kapat en hel del i slutet. Fast man kan ju undra om det verkligen hade blivit bättre? Bra böcker behöver tempoväxlingar.

Patrick Modiano: För att du inte ska gå vilse i kvarteret (2014)
Sommarens Modiano. Dialoger, obestämbar ångest, något oklar… Ja, Modiano är en Hemingway! Fast bättre, åtminstone i romanform. Här handlar det om att påminna sig förträngda minnen.

Fjodor Dostojevskij: Fattigt folk (1846)
Världens bäste författare var inte världens bäste författare när han debuterade med den här lilla brevromanen, men den går fint att läsa i alla fall och lite känner man ändå igen från de stora romanerna.

Terry Brooks: Morgawr (2002)
Och efter den tredje och avslutande delen kan man bara säga att trilogin The Voyage of the Jerle Shannara är ett stabilt hantverk.

Terry Brooks: Antrax (2001)
Efter The Ilse Witch gnällde jag på Brooks, men en sak är han riktigt skicklig på att skildra och det är rädsla. Här i del två är det mycket rädsla, en farlig datamaskin.

Terry Brooks: The Ilse Witch (2000)
Brooks står jag knappt ut med att läsa på svenska och det beror inte på översättningen. Nej, den självkritiske läsaren bör förstå att man tar in språk olika. Brooks karaktärer är helt enkelt lite för dumma och barnsliga och när jag läser hans böcker på mitt förstaspråk blir det så jobbigt uppenbart medan det på engelska är lättare att blunda för, eftersom jag då också är lite dummare hur bra jag än tycker att jag behärskar engelskan.

Ernest Hemingway: Snön på Kilimanjaro (1924-1936)
Hemingways romaner är jag egentligen inte särskilt förtjusta i, men han är en strålande novellförfattare. Hans noveller följer definitivt inte alltid de traditionella novellreglerna, men det gör dem förstås bara mer intressanta.

Francesco Petrarca: Överallt främling: Åtta brev om resor (1325-1374)
Brev! Vilken underskattad och bortglömd litteraturform. Det här lilla urvalet av Petrarcas brev, i vilka han diskuterar och tycker till om det mesta, är en riktig liten godbit. Brev behöver inte vara riktiga, postade brev. Man kan förstås skriva riktat till någon eller några bara för skojs skull och det tycks delvis vara så Petrarca gjort. Det är dessutom alltid gott att bli påmind om hur välmående det italienska renässanssamhället var. Både bra, kul och fängslande!

Athanasios från Alexandria: Tre tal mot arianerna (ung. 350)
Utgåvan återger inte de kompletta talen, eftersom förlaget och översättaren plockat bort de stycken, som i alltför hög grad bara är en upprepning av tidigare stycken. Det är en intressant åtgärd. Ja, texten är säkerligen en mer angenäm läsning nu. Nej, det är lite torftigt att inte få ta del av hela Athanasios retorik.

Patricia Highsmith: Förlorarna (1975)
Ett försök till variant på Brott och straff, men utan den lyckliga frälsningen. En kidnappad och mördad hund som orsakar en olycklig händelsekedja, nja… Ärligt talat en ganska usel roman.

Dan Andersson: Kolarhistorier (1914)
Lättillgänglig, men ändå så bra! Fattigdomen känns och det är inte fel i högkonjunkturens 2018, när de flesta svenskar (utom pensionärer och andra utsatta) har pengar som gräs.