Och så finns det en gammal King Master från 1945, en smidig liten rackare. Den är verkligen inte särskilt vacker och inte särskilt “korrekt” heller, utan här pratar vi kravallskick. Men, den låter och den känns som den ska!
1945… Någon som möjligen spelade på en King Master då var Rex Stewart, det var åtminstone vad han gjorde före kriget. Hans bok “Jazz Masters of the 30s” känns som något man absolut borde läsa någon gång – därför jag skriver det här, som en sorts minnesanteckning. I väntan på det finns förstås några klipp fundera på. Han har ett mycket självklart och ledigt bluesspel, som verkar vara stilrent och snygg på ren automatik. Den som söker kan finna några PDF-inscanningar av ett par publikationer med hans solon, att ladda ned.
Jag undrar om inte den här kornetten – Selmer Signet Special – är det instrument jag har hemma, som ger mest klang för pengarna. Det är ju naturligtvis en omöjlig fråga, för hur ska man kunna mäta klang i kronor? Hur det nu än är med det, så är min plan att dra ned den någon krona i pris och lägga ut den på blocket inom ett par veckor. Alltså minireas den här först, om någon är sugen: 1 800 kronor inklusive frakt.
Det har också blivit så att jag skaffat en lite bättre mikrofon, så där finns nya och bättre ljudfiler. Nu kan jag inte skylla alls på mikrofonen längre, utan all dissonans är jag och inget annat. Fast i och för sig, jag har ju ingen vettig preamp, utan kör med min Zoom H4n som preamp, till en ribbon-mikrofon. Där kan det blir bra mycket bättre… Hujedamej, nej nej nej, elektriskt prylnörderi tänker jag akta mig för, bättre att försöka skärpa spelandet än inspelandet.
Om vi tar oss tillbaka till kornetten, så är min tanke den att det skulle vara en utmärkt kornett för den vane trumpetaren, som vill ha en lödig kornett till lite dixie-jammande eller så är det ett finfint nybörjarinstrument till barnet med lite kortare armar.
Kornettjazz… Rex Stewart! Fantastisk musiker! Jag kan förstå om en del känner sig lite lätt allergiska mot så många effekter, men jag älskar det avslappnade lekandet. Man kan för skojs skull jämföra filmklippen nedan: “There Will Never Be Another You”, först med Rex Stewart och trumpetaren Nick Travis i gammal lekfull power-swing-stil och sedan som modernare skönspel med Arturo Sandoval. Slutsats? Olika är lika bra!
KRax! begagnade blås 