Dags för ännu en Selmer, men helt klart en annan sorts instrument, även om den har kvar den franska sötman. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till en utförligare presentation och fler bilder.

Nu tänker jag inte hålla på med någon som kanske, eventuellt spelade på en De Ville, utan backar i tiden till det tidiga 40-talet och en karl som fick en Selmer-trumpet i händerna för att visa att han fortfarande minsann kunde spela. Jo, det är Bunk Johnson, förstås, en av de New Orleans-trumpetare som inspirerade barnet Louis Armstrong. Ingen vet när han föddes – visst, han hade ett år på förslag själv, men det tror ingen på. Han försvann från den stora scenen innan han hann bli känd, egentligen. Femton, tjugo år senare letas han upp och säger som sagt att han visst kan spela lika bra fortfarande, bara någon fixar nya tänder åt honom och en ny trumpet. Sopransaxofonisten Sidney Bechet’s bror var tandläkare, så han ordnade garnityret, men historien förtäljer inte vem som ordnade trumpeten. I alla fall innebar allt detta att Bunk Johnson under 40-talet hann spela in några skivor, som låter precis som man tänker sig att det lät under 10-talet i New Orleans, innan han dog 1947. Det är svinbra! Själv gillar jag de långsammare låtarna bäst, när Bunk spelar blues i ett ganska lågt register. Därför är första klippet nedan just ett sådant. Det andra klippet däremot, det är en dryg timme med diverse örhängen, de flesta i ett högre tempo. I en del av dessa stajlar Bunk loss lite mer också.

Bunk räknas som en kontroversiell figur. Han var den där sorten som söp, levde om, småbluffade lite hit och dit och därför vet ingen riktigt vad, i det han berättade om sig själv och om sin tidiga karriär, som är sant. Lämnar man det rent musikaliska är det han berättade om sina föräldrar skäl nog att inse varför människor gör rätt i att bli förolämpade av sydstatsflaggan:

“My father, William Johnson, a slave, who was owned by a Mrs. Brooks of Houma, Louisiana, was sold to Treasuremore Landry of St. James before the Civil War.  On Mr. Landry’s property, in Assumption Parish, slaves were paired off to bear children for the slave owner.  Oftentimes parents never saw their children because they were put on the block and sold.  The boys sold faster than the girls because they were needed for work in the fields.  In Assumption Parish my father was paired with Theresa Jefferson. They married shortly before the war. . . . I was born on Constance Street, between Peters Avenue and Octavia Street, in uptown New Orleans, December 27, 1879.  I was one of fourteen children, seven boys and seven girls. I am the only one living.”

Det är inte konstigt att man spelar blues då.