I mitt långsamma arbete med att beta av de klassiska amerikanska nybörjartrumpeterna har jag nu kommit till (Bach (Selmer)) Bundy. Helt okej lur! Den går rakt in och ersätter den Olds Ambassador jag hade tidigare, såld nu.

Vi lämnar den trumpeten och riktar in oss på en man, som i den historiska spegeln alltid hamnar i Louis Armstrongs skugga: Henry Red Allen. Det är inte konstigt, läser man Red Allens biografi läser man samma namn på orkestrar och medmusikanter, som om man studerar Armstrongs karriär: King Oliver, Fletcher Henderson, Kid Ory och så vidare. Båda spelade på Mississippis flodbåtar. Båda kom naturligtvis från Louisiana. Ändå låter de inte alls lika! Eller jo, det gör de, fast lika och totalt olika på samma gång. Red Allen är mycket brutalare, råare:

De sista åren innan han dör i cancer 1967, turnerar han flitigt i Europa, som så många andra av de tidiga jazzmusikerna. Det finns en finfin version av gamla kära Saint James Infirmary från England 1964 på nätet:

Lugnar vi ned oss ännu mer, eller ja i alla fall så mycket man kan lugna ned sig med Red Allen, så måste vi ju också lyssna på hur han lät i sina unga dagar, Body and Soul, 1934: