Japp, tiden gick och det var alldeles för länge sedan sist.
Vi börjar så här: Radialen säljs numera för 4500 kronor utan några tillbehör, dvs. priset för dess ventilfix. Detta eftersom jag klantat till det och skadat ett rör på treans bygel, se bild nedan. Jag känner inte för att lägga kraft på denna inte särskilt nödvändiga reparation, så är någon sugen, hugg innan augusti för sedan åker den ut på ebay till utropspriset 500 Euro.
Annars har jag väl inte mer att säga just nu än att den försilvrade Olds Supern sålts, liksom York Grand Rapids och den nämnda Committeen, som aldrig hann komma upp på hemsidan.
Några lurar är på gång, men inte riktigt klara än. Närmast på tur bör en Holton Collegiate stå, mycket trevlig och stabil gammal skoltrumpet.
Musik? En man som blåser i en nyare Selmer och som jag lyssnade en hel del på under maj månad är Ibrahim Maalouf. Han skrev en låt för Louane Emera efter Bataclan-attacken, Un automne à Paris (en höst i Paris). Den kan gott lyssnas på i dessa EM-tider:
Japp, så ligger en 50-talsbritt ute. Mycket elegant, men kanske lite stel klang.
Vi håller oss inom samväldet! Jag har gjort reklam för australiensiska The Cat Empire förr och nu har de släppt en ny skiva. Kanske inte lika mycket i min smak, som den förra, som fortfarande är min bästa pizzabakarplatta, men det är förstås fullt med brassriff i bakgrunden. Applåd för det!
Två låtar smögs ut i förväg under förra året och ytterligare en har gått som singel nu. De två med video först, den tredje och äldsta sist, vars reggaerytm passar mig bäst.
De här kornetterna låter faktiskt inte som några andra och det är förstås silverklockan, som är den stora faktorn i den klangekvationen, men det finns en del andra små detaljer, som också påverkar. Det som lagts upp är alltså en halvgammal King-kornett.
Om jag i förra texten diskuterar mängden Jonah Jones, som går att hitta upplagd på nätet, så fortsätter jag i dag med ännu en artist, som bjuder på mycket lyssning. Naturligvis – det är en King-kornett det handlar om – Nat Adderley. En kort Youtube-sökning på bröderna Adderly och 1969, året då kornetten i fråga tillverkades, ger så många arketypiska Adderly-låtar, att jag bara inte kan låta bli dem. Så först funky, funky Humming, sedan Zawinuls inte så snälla saga Rumpelstiltskin och så kan vi avsluta med en av många live-versioner av Work Song. Allt inspelat 1969! Och hela bandet ryker!
Och Jupiter-trumpeten såldes nyss också, så bort med den!
En Super bort en annan in, några få år yngre. Fin, skinande och mycket trevlig att spela på! Med ännu en Olds Super, får jag naturligtvis möjlighet att diskutera ytterligare lite Jonah Jones, som blåste i en Super under större delen av sin karriär.
Vissa beundrade gamla jazzlirare är svåra att hitta på tuben, andra som det inte pratas så mycket om desto enklare. Jonah Jones hör till de senare och anledningen till det är tvådelad, tänker jag. Dels måste man ju kalla hans inspelningar för ganska kommersiella, “easy listening” utan tvekan. Så snygga fraseringar! Men inte direkt utmanande för öronen. Dels har det också att göra med hans ton, som ibland är så tät och härlig och ibland får en att misstänka att han försöker spela luftigt med en rak papperssordin i. Det hade han säkert ibland – han slog ju faktiskt stort med skivan “muted jazz” – men ofta handlar det nog mest om att de snygga effekterna prioriterades framför den symfoniska klangen. Uppenbarligen sålde det, eftersom han fick släppa nya skivor om och om igen, och uppenbarligen finns det fortfarande sådana som gillar den prioriteringen och lägger upp det de har, men man förstår ju också att de som vill ha en modern klang börjar tänka på grodor och helst glömmer vissa av Jonahs låtar.
Men det finns pärlor, där han visar upp både en fantastiskt tät och snygg klang och de fräsiga fraseringarna! Först en fransk inspelning här nedan, tillsammans med tenorsaxofonisten Alix Combelle och hans sextett. SÅ ska en Olds Super trakteras! Sedan hela skivan Reel to Reel tillsammans med Glen Gray och hans orkester. Den ska man inte lyssna på bara för Jonah, utan minst lika mycket för hela Glen Grays trumpetsektion (Al Porcino, Conrad Gozzo, Joe Graves, Manny Klein, Shorty Sherock, Uan Rasey). Oj oj oj!
Alltså, två instrument ute på ebay. Jupiter-trumpeten till ett ganska rabatterat pris medan York-kornetten ligger ute till ungefär samma pris, som tidigare. Skulle dock någon, som läser detta bjuda på den och vilja ha den skickad inom Sveriges gränser, kan denne dra av tre hundra kronor på slutpriset, eftersom det motsvarar det jag sparar på att skicka inrikes.
Ingen speciell musik till detta, så då får det bli lite Wynton:
… Bör instrumentlistan uppdateras en hel del, så snart jag hinner.
Redo för fotografering:
en renoverad Olds Super, försilvrad (T)
en Martin Committee i bruksskick (T)
en elegant Boosey & Hawkes F.V.A. Imperial “23” Mark IX (T)
en King Silver Sonic, nämnd tidigare (K)
en sliten gammal Kleartone U.S.A (T)
en anständig violin, William Lewis & Son Model 100
en gammal altsax, Vega, men egentligen en Martin Handcraft
Såld:
Olds Super
Redo för en vända på tyska ebay:
Jupiter
York Super Custom
Återkommer med länk till ebay-auktionerna när det är dags, om någon dag.
Det är förstås roligt att plocka fram en sax då och då även om man blir inte så lite frustrerad över att det både är så lätt och så svårt. Lätt att ta några toner och röra lite på fingrarna och det låter inte alltför illa! Svårt att verkligen spela något utan att det låter så där stappligt, för att man inte har koll på själva blåsandet.
Koll på blåset, i en 10M, det hade Sal Nistico. Full styrka, det måste man säga, och det låter bra, riktigt bra. Tre klipp nedan, det första i egen kvintett där man också får lyssna på Nat Adderley, alltid trevligt. Det andra tiotalet år senare, ett framträdande i Rom, mycket trevligt. Det tredje, en hel timme tillsammans med Woody Hermans band i en BBC-sändning från 1964. Där kan vi snacka om tempo!
Ett belgiskt flygelhorn råkade det bli strax före jul. Jag är personligen inte så förtjust i att spela på flygelhorn, eftersom jag alltid måste kämpa mot mig själv. Klangen mitt huvud är ute efter gnistrar mer, men det är klart att det ändå är lika roligt att prova och jämföra gamla horn, som gamla trumpeter. De här gamla belgarna är faktiskt lite speciella, mycket granna rör!
Har man ett flygelhorn från ett Benelux-land, så är det väl ändå självklart att musiken som bjuds består av gamle Ack van Rooyen? 86 år blev han på nyårsdagen och som det verkar spelar han för fullt. Med stil. Och humor. Klippet nedan är från en konsert med WDR Big Band Köln i slutet av 2014, tror jag, men han gjorde en konsert med samma storband så sent som i höstas. De har förstås gjort en hel del tillsammans, eftersom Acks bror Jerry ledde WDR Big Band i tio år. Det finns förresten två svenskar med där, Johan Hörlén på altsax och Mattis Cederberg på bastrombon (och cimbasso!).
KRax! begagnade blås 