Så, några bilder på Olds-hornet från 1977, mycket gott skick på alla sätt. Jag upplever det som lättspelat med ganska typisk, varm och relativt modern flygelklang. Utgångspris får nog sägas vara 9500 kronor och fabriksinfo kan läsas här.
Någon annons i vanlig mening kommer inte upp, just nu i alla fall, utan jag ska försöka sälja den här internationellt, såvida inte någon av er som läser detta hör av sig.
Och så finns det en gammal King Master från 1945, en smidig liten rackare. Den är verkligen inte särskilt vacker och inte särskilt “korrekt” heller, utan här pratar vi kravallskick. Men, den låter och den känns som den ska!
1945… Någon som möjligen spelade på en King Master då var Rex Stewart, det var åtminstone vad han gjorde före kriget. Hans bok “Jazz Masters of the 30s” känns som något man absolut borde läsa någon gång – därför jag skriver det här, som en sorts minnesanteckning. I väntan på det finns förstås några klipp fundera på. Han har ett mycket självklart och ledigt bluesspel, som verkar vara stilrent och snygg på ren automatik. Den som söker kan finna några PDF-inscanningar av ett par publikationer med hans solon, att ladda ned.
Ja, det ligger en 70-talare här hemma, ett flygelhorn som jag ska sälja åt en gammal kund. Det är en Olds L-12, gott skick. Har precis fått sig ett bad och foton kommer väl så småningom, men eftersom det är en del människor, som har frågat efter flygelhorn, så kör vi denna lilla blänkare. Pris? Inte spikat än, men inte mer än 10 000 kronor i alla fall. Kom gärna med bud!
Snabbfakta: smal borrning, röd mässingsklocka, bach-hals på munstyckena, originaletui och originalmunstycke, sannolikt såld som ny i Sverige.
Det har varit en smått kaotisk terminsstart, som inte lämnat mycket ork kvar för den kära hobbyfirman, men nu hoppas jag på lugn och därmed slängs denna gamla, intressanta kornett upp. Jag tror att den är den äldsta riktigt spelbara kornetten jag har haft, även om det finns några andra, som kan ha varit något äldre. Den egenskap den här kornetten har, som inte de andra haft, är i alla fall en mycket positiv sådan; den är tillverkad för att spelas i modern stämning, A=440 Hz. Mycket tacksamt och utmärkande för det progressiva Frankrike!
Vi har väl alla slitit någon gång med gamle Arban och när man står framför den luntan med sin trumpet och våndas, må man minnas att etyderna ursprungligen skrevs för kornett, precis sådan här gammal kornett. Och banne mig om det inte känns smidigare ibland, med “rätt” instrument!
Hur låter det? David Guerrier visar här:
Jooo, en gammal Imperial påminner ganska mycket om en Committee… Det är naturligtvis säljsnack, men det är också sant. Och eftersom medföljande munstycke är Miles-inspirerat så ska denna fina gamla Martin-trumpet annonseras med en Miles-låt inspelad tillverkningsåret.
Just 1955 anses det viktiga i Miles karriär vara en konsert i Newport med sextett innehållande Thelonius Monk på piano. Här spekuleras det i osämja mellan de två stjärnorna baserat på tankar om att Miles tycks ha lite svårt att ta sina solon med Monks lite udda klinkande i bakgrunden… Det känns som ett försök av historieskrivare att göra en höna av fjäder: Inte behöver man vara osams för att man inte passar perfekt ihop. Vem har inte kollegor på sin arbetsplats, som man respekterar och kanske till och med beundrar, men aldrig skulle kunna jobba nära ihop med, för att man är lite för olika (eller lika)?
Mer? Radialen är såld liksom B&H Emperor-trumpeten. Näst på tur står en gammal fransk kornett. För övrigt har jag i många år verkligen gillat ölet Brother Thelonius, beställningsnummer 1588.
Det slumpade sig så på lite olika sätt att en trumpet jag sålde i vintras fann vägarna tillbaka och eftersom det var en lur, som jag verkligen gillar, så är jag nöjd och glad just nu. Här talas alltså om den gamla Olds Super-trumpeten med mörknad lack, tillverkad någon gång i början på 40-talet. Finfin trumpet!
Det är märkligt att saker så ofta kommer i klump.
Om Collegiate-trumpeten nöjde sig med att fira 50 år i år, så är det, en lite mognare bekantskap, som gör sin entré nu. Tillverkad 1933, japp, det blir 83 år. En del åldras med värdighet och det har denna uppenbarelse gjort. Ja det är ju namnet på dessa gamla Holtonlurar: Revelation.
Tro nu inte att jag tänker leda detta till någon variant på den gamla gospellåten John The Revelator, utan vi håller oss i Chicago, där Frank Holton började sin karriär som instrumentfabrikör. Och så flyttar vi till min lokala symfoniorkester i Gävle, som tänker sig en Beethoven-säsong 16/17, naturligtvis toppad med nionde symfonin… Alltså följer en långsam och mäktig CSO-nia, som uppvärmning. En uppvärmning som i sig är en verklig uppenbarelse, vår officiella Europahymn!
Två strofer ur Schillers naturdyrkande upplysningsode, som för mig är kärnan i hela den euforiska musiken; som lyfter dess trikolorala hjärta (jämlikhet, frihet, broderskap):
“Freude trinken alle Wesen
an den Brüsten der Natur;
alle Guten, alle Bösen
folgen ihrer Rosenspur.”
“Deine Zauber binden wieder,
was die Mode streng geteilt;
alle Menschen werden Brüder,
wo dein sanfter Flügel weilt.”
Snabb översättning:
Glädje dricker alla väsen,
från Naturens egna bröst;
alla goda, alla onda
tågar i sitt rosenspår.
Din magi skall åter ena,
vad vanans makt nu delat har;
alla människor blir bröder,
under dina vingars skydd.
För självkritiken är ordet “vanan” den avslöjande punkten. Det skulle lika gärna kunna stå världen, rutinen, vardagen, fördomarna, lögnerna, politiken, ja vad som helst, som i onödan splittrar oss människor. Nej, det ska lämnas bakom och istället finns Beethovens och Schillers euforiska glädje över den mänskliga gemenskapen, som den känns och hittas i såväl natur, som musik.
För 50 år sedan spelade Holtons stora affischnamn in signaturmelodin till en i vissa kretsar kultförklarad TV-serie (Jonas M, lev väl och lycka till därnere, därhemma!). Mer trumpet kan man inte få!
För 50 år sedan tillverkades också den Holton Collegiate, som jag nu har fixat till en annons på. En bra skolmodell, med tät och behaglig klang!
Naturligtvis spelade Al Hirt inte på någon Collegiate, utan på en fransktillverkad Leblanc, som Holton marknadsförde i USA, och melodin han spelade in var förstås Green Hornet, Gröna Lyktan:
Al Hirt släppte fem singlar och tre hela album 1966! Lite blandad kvalitet, måste man säga. Bland annat skyndade han sig (eller skivbolaget) att släppa en cover på Yesterday, som ju Beatles släppte först augusti 65. Den behöver man inte lyssna på, men vill man höra hur han tacklade ballader på den tiden finns det mer behållning i den här versionen av Fly Me to the Moon:
KRax! begagnade blås 