Jaao, det snöar dag efter dag. Nej, familjen har som sagt flyttat och en detalj i det hela är att alla utomhusbyggnader vid det nya boendet lämnades i befintligt skick, vilket innebär att det är mycket att rensa ut innan min tilltänkta trumpetverkstad kan bli någon trumpetverkstad. Det dröjer. Jag har visserligen ändå ett par nya instrument på gång, sådana som inte kräver något annat än ett rejält bad, så det kommer att dyka upp en del saker ändå under sommaren, bland annat en gammal Blessing Super Artist-kornett.
Ett klipp jag har sparat för att ta upp här någon gång är ett med Roy Eldridge, Oscar Peterson och Ray Brown. Förutom att det är genomsnyggt spelat, otroligt trivsamt och svänger som sjutton, så säger det någonting till alla oss, som ibland kan tänka att den där lilla koppen i Harmon-sordinen, den är ändå otroligt onödig med sin mesiga klang. Vi har fel, mer är det inte med det, vilket Roy demonstrerar.
Vad läggs upp nu då? Jo en Vega Standard, 20-tal, HOT! Typisk New England-modell, det vill säga smala rör och elegans framför volym och kraft. En som spelade på den här sortens trumpeter och dessutom fick betalt för det var Louis Prima. Det är svårt att hitta 30-talsklipp på honom, men det här från 1938 är riktigt trevligt och minsann blåser han inte i en Vega-trumpet!
Jo, vintern kommer och då brukar jag försöka bli av med lite ihopsamlat småkrafs på Tradera. Än så länge har jag inte helt bestämt vad som ska bort och vilka priser som ska gälla, men det blir några äldre wowwow-sordiner i alla fall, en Bremner Shhh och en Denis Wick övningssordin, med många uppborrade hål. Kleartone-trumpeten kommer att åka ut till utropspriset 100 kr liksom en gammal altsax stämplad Vega, men tillverkad av Martin (ej spelbar, dåligt restaurerad av tidigare ägare, behöver göras om). Ett tenorsaxmunstycke Berg Larsen SMS 125/2 ebonit och Made in England får också gå liksom ett munstyckesetui för åtta trumpetmunstycken. Sedan lägger jag nog ut några begagnade trumpetmunstycken också, men alla kommer inte att kunna kallas billiga:
Giardinelli 12M
Bach 3C
Al Cass 1-28
LegendsSandoval (Heavy)
Rudy Mück HY-Range 1 (minsta grytan jag sett)
Giardinelli 12S
Monette B4LD
Wedge 27-L backbore + två grytor, 7A och 7D.
Kanske blir det också något mer och planen är att jag ska lägga upp allt nästa helg. Är någon redan nu intresserad av något, ge mig ett bud.
Det var egentligen ett år sedan den här fiolen följde med en trumpet. Eller, egentligen var det tre fioler som följde med en trumpet, men de packades uselt för färden över Atlanten, så den enda som inte blev riktigt skadad under resan var den här, som låg i en ganska modern formanpassad väska. Det är en risk man får ta, när man handlar över nätet. Alla säljare är inte så bra på att packa.
Fiolen i sig – en William Lewis & Son “The Lewis Mod. 100” – är inget speciellt, men klingar ganska stort ändå. Ny Kina-stråke följer med samt nämnda etui. Klart prisvärd, vill jag påstå. För mer information, klicka på bilden för att öppna en drive-mapp med ett textdokument och fler foton.
Fiolmusik… Apropå nya genrer ett par poster sedan… Yanni. Hört talas om, men inte riktigt haft koll på. Som halvfinne utan nämnvärda finska språkkunskaper försöker jag passa på när man får chansen att njut av något finskt på TV och liknande. Skådespelaren Ville Haapasalos resor i Ryssland sänds ibland på våra statliga kanaler och i somras visade de hur han tog sig fram i Kaukasus. I ett program handlade det lite om armenisk jazz, som jag sedan förstås var tvungen att ta reda på mer om, och det jag till slut fastnade i var violinisten Samvel Yervinyans olika projekt. Mest känd är han för att ha vara någon sorts försteviolinist i nämnde Yannis show. Och ja, det är verkligen en show, underhållning, Las Vegas och Los Angeles enligt alla förutfattade meningar. Synnerligen skickliga musiker, i lagom krävande musik. Svårt att inte gilla detta! Första klippet nedan, Samvel och den märklige harpisten Victor Espinola i en duell.
I klipp nummer två ännu en solistduell mellan Sayaka Katsuki och träblåsaren Pedro Eustache. Samma höga tekniska nivå…
Till sist tillbaka till ett tidigare steg i kedjan, Armenian State Jazz Band med Samvel som solist tillsammans med en annan violinist jag inte fått tag på namnet på. Hursom, det jag känner att jag måste tänka på, som inspirerar mig i de här klippen, är det exakta spelet. I det här sista klippet tänker jag till exempel på alla soloupptakter, så snygga och klockrena. Budskapet till mig själv är enkelt, men ohyggligt svårt: Sluta slarva.
Nu har det blivit ett antal mellanklasslurar i rad här, men den här bör bli den sista på ett tag. “Den här”, är alltså en ganska modern King Tempo, antagligen tillverkad under mitten av 70-talet och precis som många andra lite halvgamla amerikanska trumpeter med nickel, nysilver eller koppar lite här och där, så är det alltså en trumpet som hamnar i det där stora spektrat mellan skolinstrument och fullblodslurar.
Får jag välja en King-artist att njuta av en sådan här kväll, så blir det svårt, men en som lirade på en King-trumpet under 70-talet var Dizzy Gillespie, naturligtvis specialtillverkad just för honom. Det här klippet från Monterey 1975 gillas!
Det är lördagskväll! Vi byter kontinent! Party!
Gillade ni den? Finns minst fem klipp till från samma skiva…
Det här är roligt. Jag köper trumpeten, alltså en Schenkelaars Prestige, och jag börjar förstås leta fakta och den här gången hamnade jag i en för mig så gott som ny genre; trumpetschlager. Visst, Al Hirt och framför allt Herb Alpert kan man väl räkna dit om man vill, men denne holländare – Piet Knarren – han tycks ha levt på att spela något som känns som klassisk nordeuropeisk schlager på trumpet. Som soloartist, tufft!
Tillbaka till Piet Knarren, riddare av Oranje-Nassau-orden. Som första klipp det (glad-)jazzigaste jag hittat med snygga sordinsolon, varav ett där ett glas används som plunger.
Sedan en 70-talsvariant på Saint-Preux’ Concerto pour une voix. Det här känns som något jag skulle vilja öva in!
Till sist ett exempel på Schlagermusiken jag nämnde.
Martin Imperial-trumpeten är såld. En Martin Imperial-trumpet ligger uppe nu. Lite kungen är död, leve kungen-känsla. 50-talsluren är alltså borta, men det råkade komma en ny Imperial istället, tillverkad 1964, så lite plus minus noll är det allt.
Bra det, Martinrelaterad musik är det gott om, man kan ju till exempel spela en riktig klassiker och en av mina favoriter i bilen.
Den som har tid kan fortsätta med en timme Miles Davies, en konsert i Köpenhamn just 1964.
KRax! begagnade blås 