… för den som inte har bråttom med sina reparationer kan till exempel lämna några flygelhorn med tjuriga byglar som sitter fast inne i det kalla garaget i en vecka. Tjosvejs, så går det att dra ut byglarna utan att börja dona med lödningar.
Okej, riktigt så enkelt var det inte, men några rör fick jag att släppa idag tack vare kylan. Jag skrev väl att de här flygelhornen kanske skulle bli färdiga till jul, men så blir det inte. Den ena ska väl gå hyggligt fort, men som jag blir lite bortrest och så vidare, så talar vi om januari numera.
Idag har jag också klämt fram en bild på Wohlrab-trumpeten med fingerring:
November slog rekord: För första gången fick hemsidan över 1000 besök under en månad. Det är trevligt! Fast jag drar inte så stora växlar på det. Jag antar att ni är precis som jag, det vill säga ibland råkar ni besöka samma hemsida flera gånger samma kväll, mest för att det är lite tungt att resa på sig och börja syssla med annat. Sedan har jag förstås lite att tacka den människa som lagt in och länkat till min lilla text om Bohland & Fuchs på wikipedia. Det drar faktiskt hit en del folk också.
Nog om det. Jag har dragits med en rejäl förkylning i en dryg vecka, en sådan där halsinfektion som gör att det bara är att glömma att ens försöka tuta lite. Som tur är kan man alltid spela lite fiol, när det är som det är. Så då har jag till slut också fått till en annons på fiolen jag fick fixad i början av hösten: http://www.kraxbb.se/Ovrigt/hh/hh.htm
Apropå fiolmusik har jag också under den senaste månaden lyssnat en hel del på Sibelius violinkonsert. Förr har jag alltid tyckt att den har varit hemsk, men det har ändrats. Eller, den är fortfarande hemsk om solisten har “fel” ansats.
Det var en kväll, som jag satt och lyssnade på Maxim Vengerov… Mycket expressivt spel. Till slut blev det också hans version av Sibelius och det var alldeles underbart i början, men olidligt efter ett tag. För mycket! Då klickar det till i mitt huvud: Sibelius är ju för sjutton finne! Det går inte an att spela denna konsert på full gas. Det ska vara svårmod, finskt svårmod, nordiskt svårmod, Dan Andersson, Gösta Berling, Frans Emil Sillanpää, Tarjei Vesaas och Jean Sibelius. Då kan man inte utveckla sina känslor som något kontinentalt. Sibelius violinkonsert ska spelas mycket försiktigt och absolut inte för fort! Finns det någon solist som spelar så?
Jag tror jag har dragit igenom varje Youtube-konsert den här månaden. Två får mig att smälta helt. Andra tål jag – precis som förr – inte. Heifetz är naturligtvis för snabb. De här nyare stjärnskotten – Janssen, Hahn, Chang med flera – är i regel för expressiva och det gäller naturligvis Perlman också. Alla är fantastiska violinster, men de spelar Sibelius som om han vore Beethoven eller framför allt Mendelsohn.
Oistrakh och Stern går an, trots att särskilt Stern drar på alldeles för snabbt, men de har rätt sorts distans.
Ida Haendel, wow! Där har vi någon som plockar ut tonerna, värderar var och en noga. Jag smälter! Och vilket vibrato! Det här är inte mindre känslofyllt än de andra, men det är svårmod och inte den katastrof som man finner hos andra. Fantastiskt!
Alina Pogostkina, wow! Inte samma tekniska finess och säkerhet som Haendel, men synnerligen delikat spel. Jag smälter. Dessutom – och det är nog en stor del – det här är faktiskt den bästa orkesterinsatsen. Utan tvekan, men så är det också en finsk orkester med en finsk dirigent: Leif Segerstam. Som sagt, man ska inte spela Sibelius som om han vore Beethoven eller Mendelsohn. Det finns namnkunnigare dirigenter därute, men till exempel Barenboim gör detta rakt av som om det vore något platt-tyskt. Nej, det ska vara det nordiska mörkret och det nordiska ljuset.
Visst, jag är fullständigt övertygad om att någon mer kontinentalt lagd människa kan argumentera ännu bättre för att någon av de där jag dissar gör denna konsert i särklass bäst, men allt handlar ju om vilken referensram man har. Och i det här fallet hävdar jag med bördens rätt att min är den rätta.
Japp, nu har det hänt. För första gången har någon utnyttjat öppet köp och skickat tillbaka ett instrument. Någon gång ska ju vara den första och i det här fallet berodde det bland annat på det där med munstycket. Holtons 20-talstrumpeter spelas helst med originalmunstycke. Andra munstycken sitter oftast inte riktigt fast. Jag har en del moderna munstycken, som passar bra, men andra bara fladdrar. Vill man inte köra med ett Holton-munstycke är det bara att testa och se om ens egen favorit fungerar eller inte.
Annars är det lite lustigt… Jag har ju alltid kallat den här trumpetens klang för mörk, men nu tycker jag att den är rätt ljus. Med andra ord har min referensram förändrats efter alla dessa äldre trumpeter som passerat. Holton-trumpeten är nog fortfarande att betrakta som mörkt ljudande jämförd med en gammal hederlig Bach, men på sin tid hörde den nog till det ljusare klanggänget.
Hittade faktiskt en gammal inspelning på datorn, som är okej: hrev2.mp3
Till sist, Pan American är såld. Det var en trevlig liten bekantskap (eller ja, rätt stor, de har en mensur på över 1,2 mm). Kan gott tänka mig att skaffa en till någon gång.
Jo, den som är färdig har jag tutat lite i de flesta av de senaste dagarna och den känns bra, fortfarande. Lite har jag spelat in också, men det är som vanligt: Lyssna på egen risk.
Vad gäller den andra något yngre trumpeten, så väntar jag fortfarande på verktyget jag beställt för att komma en viss liten buckla. Nu är det till slut postat i alla fall.
Jo, så länge jag har haft den här lilla firman har en förgylld Holton Revelation funnits till salu. Ganska många har hört sig för om den, men ingen har riktigt velat hugga till. Så tjoff, borta, bråttom, ska ha den nu! Det känns lite tomt, måste jag säga. Jag har ju aldrig reat ut den, eftersom jag själv tyckt om att ta fram den och spela på den ibland. Ofta har funderat om jag borde behålla den som min egen.
Nu är det för sent, men vem vet. Jag kör ju med 30 dagars öppet köp, så den kanske kommer tillbaka och inte skulle jag bli särskilt ledsen för det, måste jag säga.
Det finns en mycket lämplig liten video på Youtube för detta tillfälle där just en sådan här Holton ljuder fram en vacker Amazing Grace. Grace, det är verkligen ett ord som passar dessa trumpeter!
Den här årstiden… Är man beroende av dagsljus för att kunna fotografera en trumpet är det här ingen bra tid. Vanliga dagar är man upptagen med att tjäna ihop till brödfödan under dygnets ljusa timmar och helger är antingen fullbokade eller gråa.
Kontentan är att jag inte får upp någon annons eftersom jag inte kan ta vettiga bilder. Idag hann jag i alla fall med några hyggliga innan eftermiddagens svarta moln, så jag lägger upp dem här så länge.
Klang: fet och fokuserad, mycket smör.
Skick: utmärkt bruksskick med bra ventiler.
Annat: ML-borrning, allmänna känslan är “stadig och rejäl”.
För vad gör jag under söndagen? Jo, jag minns att jag funderat på hur den skulle låta om man går åt andra hållet, det vill säga gör den lättare istället för tyngre… Nu finns det visserligen inte så mycket man kan ta bort, men en enkel sak till kan man göra för att befria klangen… Man kan löda bort munrörsstaget. Det mellan munrör och ingångsrör till ventilhuset… Tänkt och gjort. Kanske inte direkt klokt ur försäljningsmässig synpunkt, men vad sjutton, man är ju nyfiken…
Ja, så nu har jag en gammal Selmer utan detta stag och vet ni vad! Jag gillar den bättre så! Lättare klang och fetare klang på samma gång. Naturligtvis lite tunnare i det låga registret men vilket fräs man kan få till! Och hur härligt den svarar, vibrerar rejält i handen!
Jag tror att den kommer att få vara så här, men det lär väl dröja lite innan jag hinner få till nya bilder.
KRax! begagnade blås 