November slog rekord: För första gången fick hemsidan över 1000 besök under en månad. Det är trevligt! Fast jag drar inte så stora växlar på det. Jag antar att ni är precis som jag, det vill säga ibland råkar ni besöka samma hemsida flera gånger samma kväll, mest för att det är lite tungt att resa på sig och börja syssla med annat. Sedan har jag förstås lite att tacka den människa som lagt in och länkat till min lilla text om Bohland & Fuchs på wikipedia. Det drar faktiskt hit en del folk också.

Nog om det. Jag har dragits med en rejäl förkylning i en dryg vecka, en sådan där halsinfektion som gör att det bara är att glömma att ens försöka tuta lite. Som tur är kan man alltid spela lite fiol, när det är som det är. Så då har jag till slut också fått till en annons på fiolen jag fick fixad i början av hösten:
http://www.kraxbb.se/Ovrigt/hh/hh.htm

Apropå fiolmusik har jag också under den senaste månaden lyssnat en hel del på Sibelius violinkonsert. Förr har jag alltid tyckt att den har varit hemsk, men det har ändrats. Eller, den är fortfarande hemsk om solisten har “fel” ansats.

Det var en kväll, som jag satt och lyssnade på Maxim Vengerov… Mycket expressivt spel. Till slut blev det också hans version av Sibelius och det var alldeles underbart i början, men olidligt efter ett tag. För mycket! Då klickar det till i mitt huvud: Sibelius är ju för sjutton finne! Det går inte an att spela denna konsert på full gas. Det ska vara svårmod, finskt svårmod, nordiskt svårmod, Dan Andersson, Gösta Berling, Frans Emil Sillanpää, Tarjei Vesaas och Jean Sibelius. Då kan man inte utveckla sina känslor som något kontinentalt. Sibelius violinkonsert ska spelas mycket försiktigt och absolut inte för fort! Finns det någon solist som spelar så?

Jag tror jag har dragit igenom varje Youtube-konsert den här månaden. Två får mig att smälta helt. Andra tål jag – precis som förr – inte. Heifetz är naturligtvis för snabb. De här nyare stjärnskotten – Janssen, Hahn, Chang med flera – är  i regel för expressiva och det gäller naturligvis Perlman också. Alla är fantastiska violinster, men de spelar Sibelius som om han vore Beethoven eller framför allt Mendelsohn.

Oistrakh och Stern går an, trots att särskilt Stern drar på alldeles för snabbt, men de har rätt sorts distans.

Ida Haendel, wow! Där har vi någon som plockar ut tonerna, värderar var och en noga. Jag smälter! Och vilket vibrato! Det här är inte mindre känslofyllt än de andra, men det är svårmod och inte den katastrof som man finner hos andra. Fantastiskt!

Alina Pogostkina, wow! Inte samma tekniska finess och säkerhet som Haendel, men synnerligen delikat spel. Jag smälter. Dessutom – och det är nog en stor del – det här  är faktiskt den bästa orkesterinsatsen. Utan tvekan, men så är det också en finsk orkester med en finsk dirigent: Leif Segerstam. Som sagt, man ska inte spela Sibelius som om han vore Beethoven eller Mendelsohn. Det finns namnkunnigare dirigenter därute, men till exempel Barenboim gör detta rakt av som om det vore något platt-tyskt. Nej, det ska vara det nordiska mörkret och det nordiska ljuset.

Visst, jag är fullständigt övertygad  om att någon mer kontinentalt lagd människa kan argumentera ännu bättre för att någon av de där jag dissar gör denna konsert i särklass bäst, men allt handlar ju om vilken referensram man har. Och i det här fallet hävdar jag med bördens rätt att min är den rätta.