Nio sordiner, en sordinväska och Curry CCaps för Bach läggs ut på Tradera under kommande helg. De flesta med utropspris på 10 kronor, med undantag för CCapsen, som i och med att de är så gott som nya får ett lite högre utropspris.
Lista: Rak sordin, H&B Rak sordin, Alessi-Vacchiano Rak sordin, okänd pappersmodell Rak sordin, okänd metallmodell, antagligen del av en 3i1-sordin. Koppsordin, H&B Hinksordin, H&B Harmonsordin, H&B Harmonsordin, EMO (modifierad) 3i1-sordin, okänt märke Protec sordinväska Curry CCaps för Bach Stradivarius
Japp. Meazzins ersättare blev ännu en Olds Super, en lite yngre från 1967. Den presenteras här.
Några ord om de två Olds Super tillsammans, för det är ju det som är det roliga, att kunna jämföra samma modell från två olika epoker: Den yngre är lätt, men den äldre är mycket lättare! Den yngre har en fetare klang, medan den äldre bjuder på lenare toner. Den äldre är mer speciell, en tidsmaskin, som tar oss till Swing-eran, medan den yngre känns ganska modern. Båda är finfint tillverkade och mycket vackra, men den äldre är nog ändå lite mer perfekt i precis varje detalj.
Nästa trumpet upp är en Selmer Radial med nyrenoverade ventiler, men jag upptäckte precis att det saknas en liten skruv till triggern på första bygeln, så jag måste gå på skruvjakt först.
Skruv… Skruvad rytm:
Samma gäng, men lite mer avslappnad och normal stil:
Japp, så var Meazzin borta. Ersättare i stallet på gång.
Jag avslutade min senaste fruktostroman i morse, Thaïs av Anatole France. Dramatiska känslor, alltså ett operaämne och det är det ju också, en opera av Jules Massenet. Nu är ju Anatole France en de mest arketypiska franska författare man kan tänka sig, resonerande, diskuterande och flödande av lärdom. Detta ryms ju inte riktigt i en opera, men gör boken till något riktigt bra, något helt annat än operan. Jag gillar Anatole France mycket, Drottning Gåsfot hör till det absolut bästa jag läst.
Det mest kända stycket i operan är andra aktens méditation, ett av musikhistoriens alla paradstycken för violin. Jag gillar den här versionen bäst, för Anne-Sophie Mutter lyckas spela riktigt långsamt och ändå hålla ihop stycket. Det är fantastiskt!
Woody Shaw, men det där är ingen Meazzi, utan den Yamaha han var sponsrad med. I nästa filmklipp, det nedan, får ni höra Woody med sin Meazzi. Lite annorlunda klang och det är inte bara mikrofonerna. Jag har tagit nya foton på Meazzin och dessutom smugit ut med en ebay-annons. Spännande, får se om det finns något intresse i Amerikat. Jag har också en ebay-annons ute på en modern King Silver Flair nere i Tyskland. Skulle någon här hemma bjuda så gäller naturligtvis andra fraktpriser – det mesta går att klara med Schenker och 90 kronor.
Jag tycker alltid det är upplyftande att läsa om människor, som fastnat och blivit bra på en sak nästan mot sin vilja. Det sägs ju ofta att man ska gå på sitt första intryck, men det är ett råd, som jag inte uppskattar. I min värld ska man noga tänka och känna efter. Woody Shaw gillade inte trumpet till en början. Han ville spela fiol, men alla skolans fioler var upptagna. Detsamma gällde saxofonerna. Det enda som var kvar var några trumpeter, så han var helt enkelt tvungen att ge trumpeten en chans. Och gillade inte den plåtiga klangen! Lite tid fick gå, hans lärare trodde på honom och se på tusan, han och instrumentet växte samman. Det var rätt. Alldeles rätt!
Ni vet ju hur det är: säger man Martin tänker man på en annan trumpetmodell och den modellen påverkar priset på allt som har med Martin att göra. Här har vi nu en gammal mellanklassare – visserligen nylackerad – som därför blir att kosta mer än flera proffslurar jag sålt… Men det är en bra trumpet, som verkligen är lätt att spela med en speciell, mycket vacker klang!
Några lurar är förresten sålda (Conn 6A Victor, York Artist Grade, York 75 och Vega Odell), så nu har jag färre, men lite dyrare instrument hemma än vad jag brukar ha. Det ändrar sig nog snart igen.
Jo, nu börjar det finnas utrymme för nöjen igen. Inga stora grejer idag, men under de här två månaderna som gått har det sålts en del och kommit in någon ny pryl. Jag ska beta av det en sak i sänder den kommande månaden. Sordinhyllan börjar också bli lite för full, så fram emot augusti-september och skolstart tänkte jag göra en comeback på tradera och köra ut några sordiner med enkronasutrop.
I alla fall, dagens lilla teaser är en bild på den lite yngre (1964) Martin Imperial jag nämnde för ett par månader sedan. Definitivt ingen symfoniorkester-lur, men den är rolig, riktigt rolig, att trad-jazza med.
Foton är tagna, men texten är kvar att skriva, så jag gissar att annonsen dyker upp strax efter midsommar. Modellen beskrivs lite kort i den här katalogen från 1962, sidan 8: https://www.saxophone.org/museum/publications/id/292
Det är lite mycket vardag nu, så jag är något sen med uppdateringarna och kommer att vara det i minst en månad till.
De två Blessingtrumpeterna är sålda och i stället har det kommit upp en York Grand Rapids, som delvis är en Blessing. Det är en mycket lätt gammal trumpet med rejäl patina och jag tänker mig att den passar fint när man vill ha en lätt och luftig ton. Kanske en backup-trumpet med lite extra personlighet? Eller ett instrument för den mogna nybörjaren eller ombörjaren?
Jag har också en till trumpet på gång, som bara väntar på foton och text. Det är en Martin Imperial från 60-talet. Mycket fluffig klang. Dessutom ska det inte dröja länge förrän de två franska pärlorna, som fått nya ventilkolvar, kommer tillbaka.
Dagens filmklipp innehåller inte en enda trumpet, bara stränginstrument. Minor Swing med fem gitarrer, två basfioler, två fioler och ett dragspel… Lyssna om ni törs. Skämt åsido är det här klippet en gammal favorit jag plockar fram när jag verkligen behöver hjälp att slappna av och koppla bort omvärlden för några minuter.
Jag arbetar som språklärare till vardags och jag tog med den här trumpeten till skolan för någon månad sedan, körde God Save the Queen och Land of Hope and Glory för en av engelskaklasserna. Min känsla då, i det ljuddämpande klassrummet, var att den här trumpeten inte frammanar någon stolthet över fosterlandet utan bara en innerlig kärlek till det. Smekande smäktande klang…
Apropå Olds hörde en gammal kund hörde av sig i höstas och undrade vart The Olds Register hade tagit vägen. Tyvärr är den databasen försvunnen, men det finns verktyg för att hitta det som en gång varit på internet, så följ den här länken om ni vill dit. Jo, trumpeten ovan finns med där, men placerad i Kalifornien.
I förra inlägget såg ni Jonah Jones blåsa i en Olds Super. Det gjorde han under större delen av sin karriär, med ett avbrott för Leblanc någonstans i mitten. Jag gillar Jonah Jones, mycket elegans i spelet och avslappnad attityd. Dessutom passerade han 90-årsstrecket innan han dog, och det är inte många gamla trumpetare jag hittat som gjort det. En äldre Jonah (69 år) med en yngre Olds Super spelandes mogen jazz kan ses i första klippet nedan. Den som hellre vill höra en 40-talstrumpet tar det andra klippet med Cab Calloway, Jonah och hans Olds är den första solotrumpeten.
KRax! begagnade blås 