De närmaste veckorna…

… Bör instrumentlistan uppdateras en hel del, så snart jag hinner.

Redo för fotografering:
en renoverad Olds Super, försilvrad (T)
en Martin Committee i bruksskick (T)
en elegant Boosey & Hawkes F.V.A. Imperial “23” Mark IX (T)
en King Silver Sonic, nämnd tidigare (K)
en sliten gammal Kleartone U.S.A (T)
en anständig violin, William Lewis & Son Model 100
en gammal altsax, Vega, men egentligen en Martin Handcraft

Såld:
Olds Super

Redo för en vända på tyska ebay:
Jupiter
York Super Custom

Återkommer med länk till ebay-auktionerna när det är dags, om någon dag.

Conn 10M

En tenorsax till? Nej, King Cleveland-saxen är såld och då får den här ungefär samtida Conn-saxen träda fram, alltså en Conn 10M, en helrenoverad sådan.

Det är förstås roligt att plocka fram en sax då och då även om man blir inte så lite frustrerad över att det både är så lätt och så svårt. Lätt att ta några toner och röra lite på fingrarna och det låter inte alltför illa! Svårt att verkligen spela något utan att det låter så där stappligt, för att man inte har koll på själva blåsandet.

Koll på blåset, i en 10M, det hade Sal Nistico. Full styrka, det måste man säga, och det låter bra, riktigt bra. Tre klipp nedan, det första i egen kvintett där man också får lyssna på Nat Adderley, alltid trevligt. Det andra tiotalet år senare, ett framträdande i Rom, mycket trevligt. Det tredje, en hel timme tillsammans med Woody Hermans band i en BBC-sändning från 1964. Där kan vi snacka om tempo!

Mahillon 1913

Ett belgiskt flygelhorn råkade det bli strax före jul. Jag är personligen inte så förtjust i att spela på flygelhorn, eftersom jag alltid måste kämpa mot mig själv. Klangen mitt huvud är ute efter gnistrar mer, men det är klart att det ändå är lika roligt att prova och jämföra gamla horn, som gamla trumpeter. De här gamla belgarna är faktiskt lite speciella, mycket granna rör!

Har man ett flygelhorn från ett Benelux-land, så är det väl ändå självklart att musiken som bjuds består av gamle Ack van Rooyen? 86 år blev han på nyårsdagen och som det verkar spelar han för fullt. Med stil. Och humor. Klippet nedan är från en konsert med WDR Big Band Köln i slutet av 2014, tror jag, men han gjorde en konsert med samma storband så sent som i höstas. De har förstås gjort en hel del tillsammans, eftersom Acks bror Jerry ledde WDR Big Band i tio år. Det finns förresten två svenskar med där, Johan Hörlén på altsax och Mattis Cederberg på bastrombon  (och cimbasso!).

https://www.youtube.com/watch?v=MaWkFJ3zOh8

Lite noter…

Ja… Det har samlats några gamla marschhäften för förstakornett eller solokornett, så om någon önskar äga dessa är det bara att höra av sig. Kostnad: En symbolisk summa efter eget tycke samt eventuell frakt (28 kronor).

DSC_7610

Som symbol för alla dessa ska förstås Sousas The Stars and Stripes Forever spelas, med Sousas eget band. Mannen som gjort videon introducerar ett par minuter med bakgrundshistorien innan cylinderfonografen spelar upp ungefär vid 2:30.

En kornett och en trumpet…

Japp, bara en kort liten uppdatering. Conn 80A Victor är såld och istället finns nu en lite mindre kornett till salu, en York Super Custom med munrör i nysilver och klocka i “rose brass”.

En nyare begagnad bättre mellanklass-Jupiter finns också till salu och som utgångspriset på den är satt med respekt för landets hårt arbetande blåsbutiker, som säljer liknande instrument, så säger jag bara kort att priset kan diskuteras, särskilt om någon behöver en julklapp snabbt som attan…

Skulle någon dessutom drömma om en King Silver Sonic till jul – den klassiska kornetten – då har jag en på gång, så gott som färdig…

Boosey & Hawkes Emperor

En månad sedan sist och det som dyker upp nu är ännu en trumpet, en brittisk sådan, en Boosey & Hawkes Emperor från 1968. Gamla brittiska trumpeter är trevliga saker, i alla fall om de verkligen är tillverkade i “Good Old England”. De så kallade “Microbor”-ventilerna, som B&H utvecklade, är lätta och vidunderligt smidiga, så det finns verkligen ett mervärde med dessa trumpeter.

Vardagsjobbet har tagit mycket utrymme den senaste tiden, också musikaliskt sett, så istället för trumpetrelaterad musik får jag bjuda på två stillsamma franska sångerskor, som tagit sig in på franska topplistor under hösten. Coeur de Pirate  – Pirathjärta – är artistnamnet för kanadensiska Beatrice Martin, som uttryckligen satsar på att göra låtar i gammal hederlig fransk chanson-stil, men med en något modern touch. Både jag och mina elever uppskattar den första låten här nere: Oublie moi (Glöm mig).

Klippet därunder är en fransk kvinna Héloïse Letissier, som också uppträder under ett artistnamn, Christine and the Queens (där Queens står för några drag queens). Det är inte alltför ofta som populärmusik skapas av människor med grundliga universitetsstudier i musik, men så är det i det här fallet, eftersom Héloïse har lagt några år på L’école normale supérieur de Lyon – ja, jag tycker om högtravande franska – och följaktligen är Christine and the Queens inte ett band utan ett projekt. Låten, som körts under hösten, heter Paradis perdu  (Det förlorade paradiset).

 

Selmer B700

Nästa franska trumpet… Eftersom jag verkligen gillar Selmer-trumpeter, så kunde jag inte riktigt låta bli när jag fick chansen att byta in en Selmer B700 med dubbla klockstycken. Och det är banne mig en härlig trumpet, om än lite speciell. Fast vilken trumpet är inte det? B700-trumpeten är från 1977, första året de tillverkades, och jämfört med den ett år äldre Radialen, så har vi betydligt lösare tyglar här i klang och spelkänsla.

Och nu ska jag närma mig en genre jag inte ens snuddat vid tidigare, för det sägs att Phil Driscoll ett tag gärna tutade i en B700. Nu har visserligen Phil Driscoll spelat på hur många olika trumpeter som helst – han är inte ens främmande för att byta trumpet mitt i en låt (japp, kan ses på Youtube) – men trots den brasklappen, så är hans spel ett perfekt exempel på vad man kan tänka sig att en sådan här Selmer B700 passar riktigt bra till. Det är oförskämt lätt att göra sig lustig över Driscoll, med den gamla 80-talsfrisyren och det skatterelaterade fängelsestraffet, men först och främst måste man erkänna att han är en oerhört musikalisk människa, med en fantastisk talang. Två klipp nedan, ett relativt färskt Dylan-cover-jam (wow-känsla på det, fantastisk låt till att börja med!) och ett med lite äldre mer traditionell Driscoll-musik, som jag blir sådär barnsligt glad av att höra. Vill man lyssna på ännu mer Driscoll finns naturligtvis många kraftfulla versioner av You Raise Me Up, Amazing Grace och liknande melodier på Youtube och har man tid, kan man också se hans minikonsert vid minneshögtiden efter Columbinemassakern 1999. Han uppträdde på vicepresident Al Gores initiativ då och det är en gripande ceremoni, med specialskrivna sånger.

King Cleveland

Nästa sax… Nej, det är inte någon ny inriktning på gång. Det handlar bara om lite nyfikenhet och välvilja gentemot några bekanta, som eventuellt önskade sig en saxofon. Därför finns det nu också en tenorsax nere i källaren, en gammal King Cleveland från slutet av 50-talet. Den känns precis som man förväntade sig, tänker jag, det vill säga som ett stabilt skolinstrument med lite intressantare klang än en ny motsvarighet, men den är nog också kanske lite svårare att intonera rätt med, åtminstone tills man hittar det där munstycket som passar perfekt.

Väl komna till det vanliga videoklippet måste det väl bli en saxofonist, men som tur är finns det ju ofta trumpetare med någonstans också. Charlie Ventura lirade på en King-tenor med den äran och en snabbsökning ger den här 20-minutersinspelningen med Charlie och hans sextett, innehållande bland andra Buck Clayton. Clayton gillar jag – han har den där självklara framtoningen i sitt spel, som jag själv saknar helt – men det är inte så jag kommer ihåg att man kan lyssna på honom. Han är en av de där som lätt hamnar i någon sorts halvglömska, tyvärr.

Tilläggas kan att Buescher Aristocrat-kornetten är såld.