Det har varit en smått kaotisk terminsstart, som inte lämnat mycket ork kvar för den kära hobbyfirman, men nu hoppas jag på lugn och därmed slängs denna gamla, intressanta kornett upp. Jag tror att den är den äldsta riktigt spelbara kornetten jag har haft, även om det finns några andra, som kan ha varit något äldre. Den egenskap den här kornetten har, som inte de andra haft, är i alla fall en mycket positiv sådan; den är tillverkad för att spelas i modern stämning, A=440 Hz. Mycket tacksamt och utmärkande för det progressiva Frankrike!
Vi har väl alla slitit någon gång med gamle Arban och när man står framför den luntan med sin trumpet och våndas, må man minnas att etyderna ursprungligen skrevs för kornett, precis sådan här gammal kornett. Och banne mig om det inte känns smidigare ibland, med “rätt” instrument!
Jooo, en gammal Imperial påminner ganska mycket om en Committee… Det är naturligtvis säljsnack, men det är också sant. Och eftersom medföljande munstycke är Miles-inspirerat så ska denna fina gamla Martin-trumpet annonseras med en Miles-låt inspelad tillverkningsåret.
Just 1955 anses det viktiga i Miles karriär vara en konsert i Newport med sextett innehållande Thelonius Monk på piano. Här spekuleras det i osämja mellan de två stjärnorna baserat på tankar om att Miles tycks ha lite svårt att ta sina solon med Monks lite udda klinkande i bakgrunden… Det känns som ett försök av historieskrivare att göra en höna av fjäder: Inte behöver man vara osams för att man inte passar perfekt ihop. Vem har inte kollegor på sin arbetsplats, som man respekterar och kanske till och med beundrar, men aldrig skulle kunna jobba nära ihop med, för att man är lite för olika (eller lika)?
Mer? Radialen är såld liksom B&H Emperor-trumpeten. Näst på tur står en gammal fransk kornett. För övrigt har jag i många år verkligen gillat ölet Brother Thelonius,beställningsnummer 1588.
Det slumpade sig så på lite olika sätt att en trumpet jag sålde i vintras fann vägarna tillbaka och eftersom det var en lur, som jag verkligen gillar, så är jag nöjd och glad just nu. Här talas alltså om den gamla Olds Super-trumpeten med mörknad lack, tillverkad någon gång i början på 40-talet. Finfin trumpet!
Tro nu inte att jag tänker leda detta till någon variant på den gamla gospellåten John The Revelator, utan vi håller oss i Chicago, där Frank Holton började sin karriär som instrumentfabrikör. Och så flyttar vi till min lokala symfoniorkester i Gävle, som tänker sig en Beethoven-säsong 16/17, naturligtvis toppad med nionde symfonin… Alltså följer en långsam och mäktig CSO-nia, som uppvärmning. En uppvärmning som i sig är en verklig uppenbarelse, vår officiella Europahymn!
Två strofer ur Schillers naturdyrkande upplysningsode, som för mig är kärnan i hela den euforiska musiken; som lyfter dess trikolorala hjärta (jämlikhet, frihet, broderskap):
“Freude trinken alle Wesen
an den Brüsten der Natur;
alle Guten, alle Bösen
folgen ihrer Rosenspur.”
“Deine Zauber binden wieder,
was die Mode streng geteilt;
alle Menschen werden Brüder,
wo dein sanfter Flügel weilt.”
Snabb översättning: Glädje dricker alla väsen,
från Naturens egna bröst;
alla goda, alla onda
tågar i sitt rosenspår.
Din magi skall åter ena,
vad vanans makt nu delat har; alla människor blir bröder,
under dina vingars skydd.
För självkritiken är ordet “vanan” den avslöjande punkten. Det skulle lika gärna kunna stå världen, rutinen, vardagen, fördomarna, lögnerna, politiken, ja vad som helst, som i onödan splittrar oss människor. Nej, det ska lämnas bakom och istället finns Beethovens och Schillers euforiska glädje över den mänskliga gemenskapen, som den känns och hittas i såväl natur, som musik.
För 50 år sedan spelade Holtons stora affischnamn in signaturmelodin till en i vissa kretsar kultförklarad TV-serie (Jonas M, lev väl och lycka till därnere, därhemma!). Mer trumpet kan man inte få!
För 50 år sedan tillverkades också den Holton Collegiate, som jag nu har fixat till en annons på. En bra skolmodell, med tät och behaglig klang!
Naturligtvis spelade Al Hirt inte på någon Collegiate, utan på en fransktillverkad Leblanc, som Holton marknadsförde i USA, och melodin han spelade in var förstås Green Hornet, Gröna Lyktan:
Al Hirt släppte fem singlar och tre hela album 1966! Lite blandad kvalitet, måste man säga. Bland annat skyndade han sig (eller skivbolaget) att släppa en cover på Yesterday, som ju Beatles släppte först augusti 65. Den behöver man inte lyssna på, men vill man höra hur han tacklade ballader på den tiden finns det mer behållning i den här versionen av Fly Me to the Moon:
Japp, tiden gick och det var alldeles för länge sedan sist.
Vi börjar så här: Radialen säljs numera för 4500 kronor utan några tillbehör, dvs. priset för dess ventilfix. Detta eftersom jag klantat till det och skadat ett rör på treans bygel, se bild nedan. Jag känner inte för att lägga kraft på denna inte särskilt nödvändiga reparation, så är någon sugen, hugg innan augusti för sedan åker den ut på ebay till utropspriset 500 Euro.
Annars har jag väl inte mer att säga just nu än att den försilvrade Olds Supern sålts, liksom York Grand Rapids och den nämnda Committeen, som aldrig hann komma upp på hemsidan.
Några lurar är på gång, men inte riktigt klara än. Närmast på tur bör en Holton Collegiate stå, mycket trevlig och stabil gammal skoltrumpet.
Musik? En man som blåser i en nyare Selmer och som jag lyssnade en hel del på under maj månad är Ibrahim Maalouf. Han skrev en låt för Louane Emera efter Bataclan-attacken, Un automne à Paris (en höst i Paris). Den kan gott lyssnas på i dessa EM-tider:
Japp, så ligger en 50-talsbritt ute. Mycket elegant, men kanske lite stel klang.
Vi håller oss inom samväldet! Jag har gjort reklam för australiensiska The Cat Empire förr och nu har de släppt en ny skiva. Kanske inte lika mycket i min smak, som den förra, som fortfarande är min bästa pizzabakarplatta, men det är förstås fullt med brassriff i bakgrunden. Applåd för det!
Två låtar smögs ut i förväg under förra året och ytterligare en har gått som singel nu. De två med video först, den tredje och äldsta sist, vars reggaerytm passar mig bäst.
De här kornetterna låter faktiskt inte som några andra och det är förstås silverklockan, som är den stora faktorn i den klangekvationen, men det finns en del andra små detaljer, som också påverkar. Det som lagts upp är alltså en halvgammal King-kornett.
Om jag i förra texten diskuterar mängden Jonah Jones, som går att hitta upplagd på nätet, så fortsätter jag i dag med ännu en artist, som bjuder på mycket lyssning. Naturligvis – det är en King-kornett det handlar om – Nat Adderley. En kort Youtube-sökning på bröderna Adderly och 1969, året då kornetten i fråga tillverkades, ger så många arketypiska Adderly-låtar, att jag bara inte kan låta bli dem. Så först funky, funky Humming, sedan Zawinuls inte så snälla saga Rumpelstiltskin och så kan vi avsluta med en av många live-versioner av Work Song. Allt inspelat 1969! Och hela bandet ryker!
Och Jupiter-trumpeten såldes nyss också, så bort med den!
KRax! begagnade blås 