https://www.youtube.com/watch?v=9zJ_VVmgRtQ
Det slumpade sig så på lite olika sätt att en trumpet jag sålde i vintras fann vägarna tillbaka och eftersom det var en lur, som jag verkligen gillar, så är jag nöjd och glad just nu. Här talas alltså om den gamla Olds Super-trumpeten med mörknad lack, tillverkad någon gång i början på 40-talet. Finfin trumpet!
Det är märkligt att saker så ofta kommer i klump.
Om Collegiate-trumpeten nöjde sig med att fira 50 år i år, så är det, en lite mognare bekantskap, som gör sin entré nu. Tillverkad 1933, japp, det blir 83 år. En del åldras med värdighet och det har denna uppenbarelse gjort. Ja det är ju namnet på dessa gamla Holtonlurar: Revelation.
Tro nu inte att jag tänker leda detta till någon variant på den gamla gospellåten John The Revelator, utan vi håller oss i Chicago, där Frank Holton började sin karriär som instrumentfabrikör. Och så flyttar vi till min lokala symfoniorkester i Gävle, som tänker sig en Beethoven-säsong 16/17, naturligtvis toppad med nionde symfonin… Alltså följer en långsam och mäktig CSO-nia, som uppvärmning. En uppvärmning som i sig är en verklig uppenbarelse, vår officiella Europahymn!
Två strofer ur Schillers naturdyrkande upplysningsode, som för mig är kärnan i hela den euforiska musiken; som lyfter dess trikolorala hjärta (jämlikhet, frihet, broderskap):
“Freude trinken alle Wesen
an den Brüsten der Natur;
alle Guten, alle Bösen
folgen ihrer Rosenspur.”
“Deine Zauber binden wieder,
was die Mode streng geteilt;
alle Menschen werden Brüder,
wo dein sanfter Flügel weilt.”
Snabb översättning:
Glädje dricker alla väsen,
från Naturens egna bröst;
alla goda, alla onda
tågar i sitt rosenspår.
Din magi skall åter ena,
vad vanans makt nu delat har;
alla människor blir bröder,
under dina vingars skydd.
För självkritiken är ordet “vanan” den avslöjande punkten. Det skulle lika gärna kunna stå världen, rutinen, vardagen, fördomarna, lögnerna, politiken, ja vad som helst, som i onödan splittrar oss människor. Nej, det ska lämnas bakom och istället finns Beethovens och Schillers euforiska glädje över den mänskliga gemenskapen, som den känns och hittas i såväl natur, som musik.
För 50 år sedan spelade Holtons stora affischnamn in signaturmelodin till en i vissa kretsar kultförklarad TV-serie (Jonas M, lev väl och lycka till därnere, därhemma!). Mer trumpet kan man inte få!
För 50 år sedan tillverkades också den Holton Collegiate, som jag nu har fixat till en annons på. En bra skolmodell, med tät och behaglig klang!
Naturligtvis spelade Al Hirt inte på någon Collegiate, utan på en fransktillverkad Leblanc, som Holton marknadsförde i USA, och melodin han spelade in var förstås Green Hornet, Gröna Lyktan:
https://www.youtube.com/watch?v=XoZfSz3mGA4
Al Hirt släppte fem singlar och tre hela album 1966! Lite blandad kvalitet, måste man säga. Bland annat skyndade han sig (eller skivbolaget) att släppa en cover på Yesterday, som ju Beatles släppte först augusti 65. Den behöver man inte lyssna på, men vill man höra hur han tacklade ballader på den tiden finns det mer behållning i den här versionen av Fly Me to the Moon:
Japp, tiden gick och det var alldeles för länge sedan sist.
Vi börjar så här: Radialen säljs numera för 4500 kronor utan några tillbehör, dvs. priset för dess ventilfix. Detta eftersom jag klantat till det och skadat ett rör på treans bygel, se bild nedan. Jag känner inte för att lägga kraft på denna inte särskilt nödvändiga reparation, så är någon sugen, hugg innan augusti för sedan åker den ut på ebay till utropspriset 500 Euro.
Annars har jag väl inte mer att säga just nu än att den försilvrade Olds Supern sålts, liksom York Grand Rapids och den nämnda Committeen, som aldrig hann komma upp på hemsidan.
Några lurar är på gång, men inte riktigt klara än. Närmast på tur bör en Holton Collegiate stå, mycket trevlig och stabil gammal skoltrumpet.
Musik? En man som blåser i en nyare Selmer och som jag lyssnade en hel del på under maj månad är Ibrahim Maalouf. Han skrev en låt för Louane Emera efter Bataclan-attacken, Un automne à Paris (en höst i Paris). Den kan gott lyssnas på i dessa EM-tider:
Japp, så ligger en 50-talsbritt ute. Mycket elegant, men kanske lite stel klang.
Vi håller oss inom samväldet! Jag har gjort reklam för australiensiska The Cat Empire förr och nu har de släppt en ny skiva. Kanske inte lika mycket i min smak, som den förra, som fortfarande är min bästa pizzabakarplatta, men det är förstås fullt med brassriff i bakgrunden. Applåd för det!
Två låtar smögs ut i förväg under förra året och ytterligare en har gått som singel nu. De två med video först, den tredje och äldsta sist, vars reggaerytm passar mig bäst.
De här kornetterna låter faktiskt inte som några andra och det är förstås silverklockan, som är den stora faktorn i den klangekvationen, men det finns en del andra små detaljer, som också påverkar. Det som lagts upp är alltså en halvgammal King-kornett.
Om jag i förra texten diskuterar mängden Jonah Jones, som går att hitta upplagd på nätet, så fortsätter jag i dag med ännu en artist, som bjuder på mycket lyssning. Naturligvis – det är en King-kornett det handlar om – Nat Adderley. En kort Youtube-sökning på bröderna Adderly och 1969, året då kornetten i fråga tillverkades, ger så många arketypiska Adderly-låtar, att jag bara inte kan låta bli dem. Så först funky, funky Humming, sedan Zawinuls inte så snälla saga Rumpelstiltskin och så kan vi avsluta med en av många live-versioner av Work Song. Allt inspelat 1969! Och hela bandet ryker!
https://www.youtube.com/watch?v=j9V7ncOaGrQ
Och Jupiter-trumpeten såldes nyss också, så bort med den!
En Super bort en annan in, några få år yngre. Fin, skinande och mycket trevlig att spela på! Med ännu en Olds Super, får jag naturligtvis möjlighet att diskutera ytterligare lite Jonah Jones, som blåste i en Super under större delen av sin karriär.
Vissa beundrade gamla jazzlirare är svåra att hitta på tuben, andra som det inte pratas så mycket om desto enklare. Jonah Jones hör till de senare och anledningen till det är tvådelad, tänker jag. Dels måste man ju kalla hans inspelningar för ganska kommersiella, “easy listening” utan tvekan. Så snygga fraseringar! Men inte direkt utmanande för öronen. Dels har det också att göra med hans ton, som ibland är så tät och härlig och ibland får en att misstänka att han försöker spela luftigt med en rak papperssordin i. Det hade han säkert ibland – han slog ju faktiskt stort med skivan “muted jazz” – men ofta handlar det nog mest om att de snygga effekterna prioriterades framför den symfoniska klangen. Uppenbarligen sålde det, eftersom han fick släppa nya skivor om och om igen, och uppenbarligen finns det fortfarande sådana som gillar den prioriteringen och lägger upp det de har, men man förstår ju också att de som vill ha en modern klang börjar tänka på grodor och helst glömmer vissa av Jonahs låtar.
Men det finns pärlor, där han visar upp både en fantastiskt tät och snygg klang och de fräsiga fraseringarna! Först en fransk inspelning här nedan, tillsammans med tenorsaxofonisten Alix Combelle och hans sextett. SÅ ska en Olds Super trakteras! Sedan hela skivan Reel to Reel tillsammans med Glen Gray och hans orkester. Den ska man inte lyssna på bara för Jonah, utan minst lika mycket för hela Glen Grays trumpetsektion (Al Porcino, Conrad Gozzo, Joe Graves, Manny Klein, Shorty Sherock, Uan Rasey). Oj oj oj!
Jo, det ligger en till trumpet uppe också. Ärligt talat ganska skruttig, men fortfarande kul att spela på, en Kleartone USA, som i själva verket är en Conn Pan American 66B.
Och ännu mera jo, York Super Custom kornetten såldes häromdagen, men Jupitern ligger fortfarande kvar på ebay.
Alltså, två instrument ute på ebay. Jupiter-trumpeten till ett ganska rabatterat pris medan York-kornetten ligger ute till ungefär samma pris, som tidigare. Skulle dock någon, som läser detta bjuda på den och vilja ha den skickad inom Sveriges gränser, kan denne dra av tre hundra kronor på slutpriset, eftersom det motsvarar det jag sparar på att skicka inrikes.
Ingen speciell musik till detta, så då får det bli lite Wynton:
KRax! begagnade blås 