Courtois Gaudet C-trumpet ung.1980

dsc_0535

Nu blev det ett sådant där långt uppehåll igen och det har mest berott på att jag haft fullt upp med att sälja av lite annat i gömmorna. Här kommer nu i alla fall en trumpet jag haft hemma ett drygt år snart och det är en C-trumpet av skolmodell. Finns det ens skoltrumpeter i C? Jajamän, just de här, tillverkade i Amboise i Frankrike av Courtois under 70- och 80-talen.

Världsläget idag påverkar förstås allt och alla, men ni har säkert som jag hittat en del guldklimpar i all den musik som produceras i världens alla olika hem. Nu om någonsin är utbudet på nätet ofantligt!

Många symfoniorkestermusiker bjuder på klipp, både som en del av sitt arbete och som en del av sitt privatliv, och en som fyller en lucka är Jim Wilt, associate principal i Los Angeles Philharmonic. Han har i snart två månaders tid spelat in en etyd varje dag – oftast med C-trumpet – och jag har lyssnat i stort sett varje morgon och framför allt lärt mig vad det verkligen betyder att alltid försöka skapa musik, oavsett vad man spelar. Ett lyriskt stycke här:

Och helt enkelt dagens avsnitt här:

Yamaha YTR2320E 90-tal

dsc_0488

Så, ett inbyte renat, klart och jag undrar om 2320E med E som i Europa verkligen innebär något annat än att trumpeten just sålts i Europa. Lite högre grundstämning? Något annat? Ingen verkar veta och Yamaha är inte pigga på att berätta. Nå, fler bilder och några fler ord nås med ett klick på denna bild.

Yamaha sitter ju med ett rejält gäng sponsrade “Artists” och en grupp sådana med E som i Europa är med i en den här reklamvideon. Grannpojken, Sandvikenbördige Patrik Skogh är en av dem, men grannpojke är förstås en rejäl överdrift. Sandviken är ändå några mil bort. Nå, den här sortens musik lyssnar man bara på om man är intresserad av trumpeter, men den är ändå förvånande mild – det hade lätt kunnat bli något betydligt mer otyglat. Att det faktiskt är njutbart, det får man ta som bevis på musikernas kompetens!

 

Antoine Courtois ung. 1960

dsc_0470

Den sista kornetten på ett bra tag, misstänker jag, är en gammal Courtois-kornett. Ålder är svår att spika på de här, men logon ni ser ovan kombinerad med en egen munstycks-taper motiverar gissningen på ungefär 1960. Mycket roligt instrument att tuta i lite här och där, då och då. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet och annonsen.

Etuiet bär namn efter en musikfirma i Genève och då är vi i Schweiz. Det säljs faktiskt ganska ofta gamla Courtois-instrument från Schweiz och då blir man ju lite nyfiken på vad sorts blåsorkestrar de har i sina dalar därnere. “Landwehr”… Hemvärnsorkestrar! Naturligtvis, men också mer neutrala “orchestre d’harmonie”, alltså just precis blåsorkestrar med både trä- och bleckblås. En av dessa med hemvist i Genève är Harmonie Nautique, bildad 1883. Historien om hur de blev till är lite lustig, en säkerhetspolitisk kris i miniatyrformat. Den engelske, musikälskande konsuln i Genève bevistade lokala Landwehr-corpsens konsert, blev imponerad, talade med dirigenten som menade att det hade kunnat låta ännu bättre med moderna instrument varpå konsuln ett par dagar senare meddelar att nya instrument är på gång från Paris som en gåva. Detta kan ju inte den militära hemvärnsorkestern ta emot, en sådan gåva från en representant för en främmande makt. Hur löser man problemet? Man låter musikerna bilda en civil orkester!

Vi pratar förstås amatörmusiker och som sådan uppskattar jag deras repertoar, måste jag säga. Här ett klipp med Rhapsody in Blue tillsammans med pianisten Marcus Roberts och hans trio.

Olds Special 1959

dsc_0384

En Olds-kornett inleder ett litet kornett-race. Jämfört med andra Olds-kornetter, så är den här, ja naturligtvis inte alls lik Mendez-kornetten, den är också något helt annat bra mycket bättre än en Ambassador, men däremot mycket lik en Studio. Klicka på bilden för att få upp annonsen med fler bilder och en fylligare presentation.

Som vanligt kan man ställa sig frågan vad man ska med en kornett till, om den inte lämpar sig för brassband? Tja, man kan bygga sin karriär som jazz-solist – eller kanske främst “sideman” – på att spela kornett, som Olu Dara har gjort. Man kan gott säga att han har satsat på attityd och genre-blandning och den är mycket skön, måste man säga, den musik han gjorde när han till slut fick möjlighet att släppa sina egna plattor.

De senaste 25 åren har nog Dara varit mest känd som far till rapparen Nas och av och till har han också medverkat på flera av Nas låtar, till exempel på Life’s a Bitch här nedan, ofta då med harmon-sordin någonstans nästan omärkligt i bakgrunden. För de som inte har koll på klassiska hiphop-album så är Illmatic ett av de album som ofta hamnar i topp på listor över de bästa eller mest inflytelserika hiphop-albumen någonsin. Då finns Olu Dara där, som länken mellan jazzen och hiphopen!

Bach Stradivarius model 25 1973

dsc_0402

En Bach, alltid trevligt att jämföra allt det andra med! Det är så uppenbart stabila grejer, även denna lite tunnare 25:a. Klicka som vanligt på bilden för att få upp den längre annonsen med fler bilder.

Det är förstås ingen konst att hitta musiker som någon gång spelat på ett sådant instrument, men jag var lite rädd för att det bara skulle bli storbandsblåsande. Trevligt som det är, medger det tyvärr inte så mycket till lyssnande efter en modells specifika klang. Nu hittade jag en för mig ny bekantskap som spelat samma 25:a i över tjugo år (munstycke: 3B) och som verkligen låter sin trumpet låta, ja precis så som jag tänker att den här modellen ska kunna låta. Dave Douglas är en entreprenör, driver eget skivbolag, undervisar, leder jazz-festivaler och han är förstås framför allt en mycket skicklig amerikansk trumpetare. Först ett klipp där han ställer sig lite i bakgrunden och sedan en lite mer tempofylld sak enbart med pianokomp.

Millereau H. Schoenaers Successeur 1895-1911

vdsc_0327

Jag har köpt en hel del gamla franska flygelhorn på chans nu och dagens lilla horn måste nog sägas vara det fräschaste. Det har dryga hundra år på nacken men det märks inte på annat än på originaletuiet som det kom i. Det ska vidare till tippen, men hornet, det kommer att glädja någon i många år till.

Det finns liksom bara ett musikval som matchar, även om karlen blåser i ett Courtois-horn med fyra ventiler. Sergej Nakariakov är en fantastisk musiker och nog är det lite fascinerande att en barndomsolycka gjorde honom till blåsmusiker. Han fick inte sitta på ett halvår och då var det bara att avsluta pianostudierna, som han ändå inte uppskattade, och ställa sig med trumpeten istället. Den här gången tar vi två av hans – eller om det nu är hans fars, pianolärarens – omarrangemang av cello-konserter. Vivaldi-konsertern för två uppskattar jag personligen mest.

Yamaha YTR4335G ung. år 2000

vdsc_0347

Det är lite roligt att sticka emellan med något nytt, särskilt så kallade mellanklassinstrument eftersom att de utgör de perfekta referenserna. Referensen som klår alla andra är just den här modellen, en Yamaha 4335. Varför? Jo, de instrument som är bättre än de här jappsarna, de är bra på riktigt och de som är sämre, ja de är lika självklart skolinstrument.

Några ord om själva instrumentet behövs och det är att jag har jobbat en del med ventilerna och det är anledningen bakom det relativt låga priset med tanke på den unga åldern. Ventilhuset hade fått sig en smäll mot tvåans ventil och vad man gör då är att man knackar tillbaka mässingen med specialverktyg, vilket kan ge ett fungerande men lite begränsat resultat. Det finns ett enklare sätt och det är att hona – slipa – ned själva pistongen men det ger en betydligt mer otät funktion. Det bör alltså undvikas och det har jag gjort. Därför är det nu så att tvåans ventilpistong fungerar finfint, men får man för sig att vid oljning börja vrida på den i sidled märker man ett ovanligt motstånd. Det är bara att acceptera, eftersom alternativet är att jobba ner med metall med en mer otät ventil som slutresultat. Alltså, fungerar fint upp och ned, men inget att leka med sidledes. Med det sagt, klicka som vanligt på bilden för att komma till själva annonsen.

Musik? Jo, ganska ny sådan med en klang som jag i mitt huvud kopplar till den här trumpetens klang, det bjuder Andrea Motis på. Jag tror att hon lirar ny Bach, så egentligen finns inga Yamaha-kopplingar alls, men som sagt, det är den här klangen jag skulle vilja säga att den här trumpeten kan skapa i sina bästa stunder. Jag har lyssnat på det här klippet om och om igen de senaste veckorna. Motis har en frasering, som sticker ut och som fascinerar mig. Sedan är jag väl en av landets få legitimerade högstadielärare i portugisiska och även om språket nästan helt försvunnit ur min hjärna, finns den gamla fascinationen från studietiden kvar någonstans långt därbak. Man har sina svagheter.

 

Olds Super 1941

vdsc_5947

Nu blev det en lång sommarsemester, en smula märkligt. Det råder ingen brist på instrument att lägga upp, utan det har mest bara inte blivit av att fota grejerna som står på kö. Hur det nu än är med det, så börjar vi hösten med en kär repris. Den här Olds-trumpeten har jag haft hemma ett par vändor nu, senaste ingick den i en bytesaffär för ett drygt år sedan och sedan är det ju så att jag personligen är väldigt förtjust i instrumentet så därför dyker den inte upp här på hemsidan förrän nu. Ett klick på bilden så kommer ni till fotoalbumet med lite mer information!

Som vanligt slänger vi in några klipp med Jonah Jones, eftersom det var han som var Mr. Olds Super. Först kommer hela albumet “Muted Jazz” och det är kanske lite dumt, för med sordin hör man väl inte klangen rätt? Jo, visserligen, men samtidigt visar det att dessa Olds Super med sin ljusa klang faktiskt är excellenta sordin-trumpeter: Dämpad klang med bettet kvar!

Klipp två är från åren med Cab Calloway och det är kanske inte Calloways bästa låt, men det som håller melodin uppe är Jones trumpetande.