Amerikanska Reynolds grundades 1935 och här har vi deras urspungsmodell. Den brukar modellbenämnas “Professional”, men hade egentligen inget modellnamn. Det var helt enkelt den trumpet Reynolds gjorde just då. En bra trumpet! Klicka som vanligt på bilden för fler bilder och mer information.

Det finns en berömd trumpetare som poserar på ett foto med en sådan här Reynolds, men det finns egentligen inget bevis på att han någonsin spelade på en. Det hindrar inte att jag kommer att lägga resten av texten här på Miles Davis, för det är han som på ett foto från Blue Note-inspelningarna den 20:e april 1953, sitter och blåser i en klassisk Reynolds. Det sägs och förutsätts att Miles enbart spelade på Martin Committee-trumpeter, men han syns på att antal foton med andra trumpeter också (förutom Reynolds till exempel också Blessing och Besson). Det är förstås inte samma sak som att säga att han spelade in med dessa, men uppenbarligen var åtminstone inte rädd för att prova andras verktyg.

Just den här perioden då han gjorde Blue Note-inspelningarna (1952-1953) sägs han ha varit som mest påverkad av heroin. Det brukar anges som förklaringen till att han kanske låter lite annorlunda på dessa inspelningar, kanske lite mer osäker och “ohemma”, men tänk om det också kan bero på att han inte hade sin vanliga trumpet? Ren spekulation, förstås, men jag kan tycka att klangen i balladerna från den här sessionen klingar med en annan grundklang, som jag också kan tycka mig känna igen i den här Reynolds-trumpeten. Det finns väl ingen historia om Miles, att han skulle ha gjort som Chet Baker och pantat sin trumpet för att få pengar till droger, men vem vet? “Never trust a junkie”, som Ahmet Ertegun säger om Ray Charles i ungefär samma veva i filmen “Ray”.

Jag läste faktiskt en gång under mina lärarstudier en doktorsavhandling om heorinets roll för improvisationsjazzen och den kom väl fram till att även om en del av musikerna själva upplevde att de gjorde bättre ifrån sig där och då medan de var pårökta, så är historien generellt sett inte nådig. De “fantastiska” slingorna från den rökiga studion är sett från sidan lite mer banala, tråkiga och intetsägande än de som samma musiker släppte ifrån sig de gånger de var “rena”.

(Och varför läser man sådant som en del av lärarstudier? Tja, jag skulle skriva något om improvisation i klassrummet, alltså de tillfällen man låter lektionen gå åt ungefär vilket håll som helst, och det finns det förstås också forskning på. Huvudpoängen är att improviserat lärande är precis som improviserande solon i musik, dvs. baseras på erfarenhet och kunskap och följer vissa mallar, tänk ackordsföljderna. Improviserat lärande som fungerar bra är styrd och ungefär-planerad, men det är förstås något som idag, i Corona-tider med distansundervisning, är omöjligt. Jag saknar mitt klassrum.)

Nå, nämnda ballader från april 1953 är dessa: