EMO World 50- eller 60-tal, 8000 kronor

En balanserad tysk! Det här är en modell som jag suktat efter länge, den enda trumpet som fick Louis Armstrong att lämna sina Selmer-lurar hemma. Om det, se nedan, om trumpeten, klicka som vanligt på bilden för att komma till galleriet med bilder och text.

Ja, i slutet av 1952 fick Armstrong en balanserad EMO av en av tillverkarens återförsäljare vid ett uppträdande i Frankfurt. Den var dock inte märkt EMO utan F. X. Hüller, vilket var firmans juridiska namn. Efter något år skrev Armstrong och bad om en ny, eftersom “it’s something in your trumpet that makes your whole soul feel good and relaxed”. Då blev det en Emo World, eller möjligen tre, i alla fall enligt EMO-reklam, han ska ha valt tre av femton erbjudna. Louis turnerade flitigt över hela världen de här åren och många av dessa konserter spelades in, men nästan bara som ljud. Det är ovanligt ont om rörliga bilder på Armstrong från den här tiden, men det finns förstås foton och på konsert efter konsert syns hans EMO.

Nu när jag lyssnar på några av dessa live-inspelningar… Näej, vad han var bra då! Vilket ös, skönt att dansa till! Alla i bandet är bra! Jag väljer den här, två timmar från Barcelona, bra ljudkvalitet på den. Klickar ni upp den på Youtube finns låtlistan.

Hur ser man skillnad om man jämför med en balanserad Selmer? Lättast är att titta efter stagen mellan leadpipe och klockstycke, de är kortare på EMO-trumpeterna. Man kan också titta på stämbygeln som är lite rundare. Det syns tydligt i det här klippet när bandet kliver ur flygplanet för en konsert i Zürich, men ni måste klicka upp det i en egen flik, ligger på schweizisk statstelevisions hemsida. Louis försöker dessutom blåsa i ett alphorn!

Hur länge spelade han på dessa? Som det verkar fram till 1956 ty då blev det Selmer igen och då måste jag avsluta med ett av de få uppträdanden då Louis ser ut att vara tagen av stundens allvar. Sommaren 1956, efter ännu en Europa-turné, står han på scen med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna för att spela St. Louis Blues med en blind, 80-årig W. C. Handy på hedersplats i publiken. Som sagt, han ser spänd ut, börjar inte le förrän valthornen gruffar lite och sedan när Edmund Hall kör sitt fina klarinettsolo framåt slutet, då ser man att han känner sig mer hemma igen. Bernstein å andra sidan ler hela tiden, ser nästan inte alls arg ut, och dirigerar precis så snyggt som han alltid gjorde. Just det, här är det alltså en Selmer igen. Kanske törs jag säga att Louis klang med Selmer-trumpeterna är lite lättare och att den motsatt är lite tjockare med EMO:n (inte fetare, Satchmo-klangen är alltid fetast, så tjockare).

Vart tog hans EMO-trumpeter vägen? Den första finns i alla fall på ett museum i Sydafrika. Louis skänkte den till en mycket ung Hugh Masekela, som kärleksfullt spelade på den i fyra år, enligt egen utsaga. Sedan, när han träffade en ny lärare i USA sa denne att trumpeten är otät. Varför? Den unge Masekela hade inte vetat om att man bör bada sina trumpeter lite då och då, så det hade han aldrig gjort med sönderfrätt mässing som följd. Skaffa dig en Bach, sa läraren, men inte hade Masekela några pengar till det, inte. Katastrof! Nå, Miriam Makeba fick reda på det och gav honom pengar till en trumpet och sedan hade Masekela den Bach han syns med på de flesta foton som ung.

Selmer Paris 20A 1942, 16000 kronor

Nyfixade ventiler sommaren 2024! Sedan spelade jag på den hela vägen fram till jul och så har det tagit nästan ett halvår för mig att känna att det är okej att sälja den ändå. Sätt ett klick på fotot och se fler bilder i galleriet.

Så, balanserad Selmer, då är det dags att skriva lite om Louis Armstrong igen. Det var ett tag sedan! Eftersom den här trumpeten är från krigsåren, som också känns som en tid i Pops karriär man inte alls tänker på, ja, då uppkommer frågan om vad han egentligen gjorde under den tiden? Svaret är det vanliga, han spelade. Det han däremot inte gjorde var att spela in riktigt lika många låtar och anledningen till det var solidaritet. Det pågick någon sorts strejk bland fackföreningsanslutna musiker och den solidariske Louis avstod många inspelningar. Fast inte helt och hållet och det var lite olika, olika år. Sedan är det väl också så att de singlar som spelades in är ganska stereotypa enligt Louis-mallen, en lite halvdan melodi i proffsig orkester och så Louis solo som det enda egentligen intressanta. Orkestern i fråga var fortfarande Luis Russels, alltså den som var hans först, men som sedan döptes om till att bli Louis Armstrongs, fast Luis Russel fortfarande ledde den, i bakgrunden.

Som tur är finns det en annan sorts inspelningar som är roligare med samma orkester och Armstrong och det är deras live-radioinspelningar! Då valde de de mer kända låtarna och jag tycker att det hörs att de tänder till då, de har kul igen. Det gäller såväl orkester som solist. Här är en sådan från våren 1943:

En annan grej de gjorde var något som kallades “soundies”, i princip musikvideos. De mest spelade på Youtube med Armstrong och hans orkester är de som innehåller en dansandes Velma Middleton, men rent musikalist tycker jag att Shine är bäst, även om den är lite jobbig med sina rasistiska stereotyper.

Selmer K-Modified 19A 1958

Det här är svårt och jag har väl dragit mig för det i ett halvår, men nu ligger den här underbara trumpeten uppe för försäljning, en Selmer K-modified 19A. En vanlig Selmer 19A går att få tag på (jag har t. ex. två vrak som ska restaureras), men en K-modified 19A, det kan jag inte räkna med att hitta igen… Nå, fler bilder och en utförligare presentation finner ni om ni som vanligt klickar på bilden.

Ja. Naturligtvis blir det en vända Louis Armstrong eftersom det är han som förknippas med den här modellen, inte bara förknippas med utan det är han som är en 19A, han och ingen annan. Nå, jag brukar ju försöka hitta några klipp på Youtube från tillverkningsåret och det kan vara rätt svårt ibland också med de största namnen, men inte när det gäller herr Armstark. Nej, det finns en uppsjö med bra, riktigt bra klipp. Låt börja med hans kanske bästa version av On the Sunny Side of the Street, sedan följer han och hans All-Stars live (i färg! 1958!) på Newport och sist, kvällens rundgång i hörlurarna och nya upptäckt, en spellista med hela den härliga skivan Louis and the Good Book, lite gospel alltså. Inte så mycket trumpet i de första låtarna, men jag vill ha den på vinyl ändå!

Courtois Gaudet och Öppet arkiv

Så var också vårens sista inköp – en Courtois Gaudet – färdigfotograferat och framför allt beskrivet. Snabblänk här.

Det är en skoltrumpet, vad nu det egentligen betyder… Klangen är det avgörande, för i stort sett alla trumpeter från pålitliga tillverkare har en god mekanisk funktion så då är man lämnad med något så diffust som klangkvalitet att bedöma. För mig har en proffstrumpet en egen klang, som på något sätt är klar och fyllig. Det spelar ingen roll om den är ljus eller mörk, lätt eller kraftig, bara man hör att den kan vara klar och distinkt (sedan behöver man ju inte spela med en klar ton, men det ska kunna gå relativt enkelt). Skoltrumpeter blir då de trumpeter, vars klang visserligen kan vara fin, men är klen eller grund och saknar den där klara renheten, som bär fram tonen över alla hinder.

I SVT:s öppna arkiv finns faktiskt två konserter med legendariska jazz-trumpetare, två klangkonstnärer av högsta rang. Louis Armstrong och hans All-Stars ger en konsert, som man kan definiera som en vanlig dag på jobbet. Vilken hantverkare, snacka om hög lägsta-nivå! Miles och hans Young Giants tänder nog till lite mer, men det här var ett sådant tillfälle då Miles hade wowwow-sordinen i hela konserten, så även om det är en riktigt bra konsert, så kan ni inte vänta er några “riktiga” trumpettoner.

http://www.oppetarkiv.se/video/1194573/louis-armstrong-ger-konsert

http://www.oppetarkiv.se/video/1194556/miles-davis-pa-stockholms-konserthus