Ett minne från förr: Forsytesagan, John Galsworthy

En gammal skolkamrat skriver om och fotar vin… Och tvingade tydligen på släkten champagne till julmiddagen, Heidsieck. Heidsieck? Det är Forsytesagan i min skalle, det, en stridsskrift skriven av John Galsworthy.

Uppriktigt sagt, det är en fantastisk roman. Man kan inte låta bli att tänka på Tolstoj, på samma sätt banal såpopera, men finessen och elegansen finns inte bara på ytan, utan framför allt i den beska familjeskildringen. De lilla orden om Heidsieck säger på sitt sätt allt:

 Swithin often asked him with profound vexation.  ”Why don’t you join the ‘Polyglot’?  You can’t get a wine like our Heidsieck under twenty shillin’ a bottle anywhere in London;” and, dropping his voice, he added: ”There’s only five hundred dozen left.  I drink it every night of my life.”

Skryt och tävlan syskon emellan. Man kan inte låta bli att heja på några av dem, framför allt gamlingen.

Läs det!

Yukon Gold

D Yukon Gold av William D. Blankenship

Jaaa, jag är svag för polarromantik… Titlar jag minns från förr är till exempel ”Norrut mot faran”, ”Den gyllene snaran” och naturligtvis allt av de fantastiska Jack London och Harry McFie. Skulle någon av mina elever skriva en uppsats med minusgrader, is, halvtomma flaskor och vrånga män, skulle jag ha svårt att värja mig från ett mycket subjektivt betyg.

Yukon Gold är inte riktigt av den sorten. Det är kallt som attan, huvudpersonen, ridande polisen Brian Bonner, dricker som attan och är vrång som attan och Yukon River är full av is, men sköljer så småningom av bara attan, men det här är ändå inte äkta polarromantik. Det är alldeles för kallt (som om någon salongsflicka skulle stå utomhus och resonera en rätt lång stund frivlligt i -50…), whiskyn är för viktig och helylletjejen, som brädar killarna i guldletandet, är för präktig. Det ska alltså inte vara polarromantik utan humor. Det är en pastisch och som sådan betraktad är den helt okej.

Fast jag är dålig på att skratta och så rolig är inte Yukon Gold heller, så att jag ens drar på smilbanden särskilt ofta. Det är en helt okej bok, absolut, men det händer nog helt enkelt lite för mycket hela tiden. Och pastischer blir sällan riktigt bra, avsaknaden av ”det egna” håller oftast nere kvaliteten.

Dom: Trevlig läsning för stunden, men det blir nog brännbart här också. Eller? Som sagt, jag är svag för polarromantik…

En sådan där kul detalj, förresten, är att superskurken är en verklig person, Soapy Smith. Han figurerar också i en Wodehouse, fast under fingerat namn. Läs på här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Soapy_Smith

Det blodröda palatset

 

Det blodröda palatset av Jacqueline Briskin.

Jag hängde mycket på lokala folkbiblioteket när jag var ungdom, ett tag började jag på A och lånade hem och läste allt, som såg någorlunda vettigt ut. Den orken tog väl slut någonstans i B, men nog hann jag bläddra lite i och titta på titlarna av författaren Jacqueline Briskin. De läste jag inte, allt andades ”tant-snusk” och det var jag inte ute efter då. Inte nu heller, men någon gång måste man ju ge allt möjligt chansen.

Fast, det var ju inget snusk! Nästan inget, i alla fall. Det blodröda palatset är en roman om den ryska revolutionen med kärleksproblem som bärande intrig. Spännande? Ja. Bra? Nej. Huvudpersonen, en ung och fattig rysk-amerikanska, blir tvingad att gifta sig med sin dynamiske rike släkting, tsarens rådgivare, greve Paskevitj; ett kroppsligt monster, överbegåvad med förakt för folket. Egentligen är hon kär i en själsligt vacker revolutionär… Puh!

Vad gör det till en dålig bok? Jo, den slukar mer än den ger. Visst, man får spänning och en hel del råfakta om revolutionen och det ryska samhället att lägga till allmänbildningen, men ändå är romanen helt enkelt fördummande. Personerna är stela, fyrkantiga och stereotypa, särskilt huvudpersonen, som man aldrig begriper varför hon är så omtyckt. Jo, det står hela tiden ungefär att hon är spontan och charmerande, men det blir lite väl påträngande. Paskevitj är intressant, men lite för övermänsklig och så fortsätter det. Dessutom är det alldeles för stora tidshopp och alla personer är fortfarande precis desamma, ingen utvecklas. Och så lite minnesförlust som ursäkt för intrigbärande dumheter, nej, det är nog, brännbart nästa!