För er som hänger på ebay ibland och spanar in trumpeter, så är det han med de snyggaste fotona – fd. “wideangleman” – som ordnat instrument och inspelning. Jag har aldrig köpt något instrument av honom, men munstycken lite då och då; en bra säljare om än något dyr. Vad gäller filmen, så klarar jag mig utan saxmannen, men Kevin Dean, trumpetaren, är bra på riktigt och i något klipp har sin farbror med, som är precis lika bra men i en annan stil.
Min King har jag inte arbetat mer med än, men det händer nog lite under kommande vecka.
Jajamän, så var den sista av vårens inköp äntligen färdigdonad. Selmer Signet Special är en slimmad liten kornett med mjuk klang och följsamt spel. Jag som har småbarn i huset känner att den är ungefär som en snuttekudde: Mjuk, len och lätt att släpa på.
Som ni ser har jag putsat stämbyglarna också. Jag hade en annan ännu äldre skolkornett från Conn för några år sedan och den hade fått precis samma mörka färg, som kontrasterar mycket snyggt mot putsad mässing. Jag gillar det och jag gillar den här kornetten. Den har en mensur på 12,2 mm och en bred klang, men lyckas ändå bjuda ett bra motstånd i blåset.
Ja, det här var ett fynd! Och då pratar jag inte om priset utan om musiken som på sätt och vis följde med. Det går ju till så här att jag har en rätt bra koll på vad jag vill ha, hittar något intressant och så införskaffas det. Bra så, men när instrumentet kommer hem, då är det dags för det roliga, dvs. det riktiga detektivarbetet. Här har vi en King, så då börjar man naturligtvis med vad som hittas på familjen Whites egen mycket positivt vinklade fan-sida och där finns en gammal annons:
Vem sjutton är Ray Anthony? Jag har stött på namnet förr, i någon orkesteruppsättning. Lite googlande visar att det handlar om en kille som fick med Glenn Miller vid 18 års ålder… Hoppsan! Och han lever fortfarande! Alltså, man är ju inte van vid att trumpetproffs blir så där märkvärdigt gamla, men här har vi en man som spelade professionellt i berömt band, innan han blev inkallad under 2:a världskriget, och som fortfarande tycks vara vi hyggligt god vigör och slänger ut gamla klipp på sig själv (och sina vänner) på youtube. Bra på att spela, oh ja! Solar dessutom på kornett i en del klipp från sin egen TV-show på 50-talet och det är snyggt!
Okej, nu handlar det om den här trumpeten. Den är från 1945 och i gott skick. Bra fräs och riktigt kul att spela, verkligen 40-tals känsla i klangen. Jag har lite bucklor och nagg att jobba med innan den är färdig och lacken är så sliten och ful, så den tar jag nog bort också, men det sedan blir det en härlig trumpet.
Jo, jag hittade en liten inspelning från 1946 med Mr. Anthony, när han garanterat spelade på en sådan här trumpet. Stabilt solo i början, sedan är det sång resten av låten:
Bubber Miley. Ni vet, killen som började leka med sordiner på riktigt. Han som hörs sola överallt på äldre Ellington-inspelningar innan Cootie Williams dök upp, men som söp och slarvade och fick lämna bandet. Efter ett par år med eget band dog han i tuberkulos.
Jag har ju lite sordiner som ligger och skräpar och jag har hittat lite inspelningar också, så de kommer upp här efter hand. Därav denna lilla erinran om vem som satte fart på trumpeten och sordinet, så att det blev trumpeten och sordinerna (nej, jag minns King Oliver också). Idag blir det två korta filer med två av de mer anonyma dämparna.
Apropå raka sordiner, ska ju Louis Armstrong i princip aldrig ha använt något annat och också dessa ytterst sparsamt. Jag slänger med ännu en film, en berömd inspelning där han faktiskt använder sordin:
Nu har jag spelat in nästa instrument (med mycket torrare och mer lättlyssnade inspelningar), som kommer att dyka upp och det är en trumpet som heter Wohlrab 8N. Mer info kommer, men kort kan sägas att Wohlrab var tyska ventiltillverkaren Bauerfeinds eget trumpetmärke. Mitt spontana intryck är att det är en riktigt härlig trumpet… Snabb!
I den första filen har jag använt ett Jet Tone Doc Severinsen-munstycke, som är ett mellanstort munstycke med sval klang. I “den andra har jag använt ett ACB TA-1, som är något smalare, men också något djupare och det brukar kännas varmare i klangen.
KRax! begagnade blås 
