Author: krax

Yamaha YFH 731 ung. 1980

/ krax / 1 Comment

Ett Yamaha-flygelhorn, det förutsätter man intoneras finfint. Stämmer! (höhö, tänk att jag lyckats skriva dessa små instrumenttexter i tio år utan att dra den vitsen, eller… har jag gjort det?). Nå, som vanligt, klicka på bilden för en utförlig beskrivning och fler bilder.

Lite googlande på artister som spelar denna modell leder till en amerikansk karl – mycket skicklig jazz-musiker med Vancouver som bas – som ställer sig på scen med en trumpet, flygelhorn och flöjt inom räckhåll. Gabriel Mark Hasselbach kan verkligen få sitt flygelhorn att låta både nästan som en trumpet och mera typiskt soft, öronsmekande. Två klipp här nedan från Algarve Cool Jazz festival som visar hur det ska låta, där det första är det (mycket tyglade, coola) fräsiga och det andra den mjuka kudden.

Jag kommer att lyssna mer på honom de närmaste veckorna, det är då säkert! Om inte annat för att han gillar färgglada skjortor.

Couesnon B15 1951

/ krax / 1 Comment

Couesnon-trumpeter från 40-, 50- och 60-talen kan vara lite vad som helst. Det här är en smalformad, smidig grej som kan vara intressant för den som söker en snyggare kravalltrumpet eller för den vuxne nybörjaren som vill ha en “riktig”, gammal trumpet utan att det ska få kosta för mycket. Som vanligt, klicka på fotot för att komma till den riktiga annonsen med fler bilder och en presentation av trumpeten.

Jag försöker mig inte ens på att leta efter klipp där någon spelar på en liknande trumpet, utan nöjer mig med kopplingen till Frankrike. Jag har enbart nämnt Ibrahim Maalouf här en enda gång, så då är det dags igen. Hur många trumpetare har över hundra tusen följare på Youtube? Ibrahim har det och ett antal rena hits. Apropå hits, hans farbror är Amin Maalouf, författaren bakom 80-talets storsäljare “Korstågen enligt araberna”, en idag lite bortglömd bok som är mycket läsvärd och tål att läsas om. Den skildrar såväl korstågens barbari som den arabiska elitens dekadens.

Tillbaka till Ibrahim. Inte nog med att han lyckas få miljoner människor att lyssna på trumpet, han ser också till att det görs till max. Jag ser ofta live-klipp från “Alcaline, le concert” och en hel konsert med Maalouf finns ute därifrån där bandet består av komp och en trumpetsektion på tre trumpeter. Jäpp, alltså komp och fyra trumpeter på scen.

Couesnon “le national” 1933

/ krax / 1 Comment

Ännu ett Couesnon-horn från 1933, men det här är inte samma modell som det i oxiderad mässing, nej det här är en “le national”. Klicka på bilden för ytterligare information och fler foton.

Jag, som har en faiblesse för franska tecknade serier, jag kopplar gärna ihop West Coast Jazz med ett franskt Couesnon-horn (albumet Le petit bleu de la côte ouest av Tardi och Manchette) och då kommer vi till Shorty Rogers, som blåste i en Couesnon under sin flygelhornsperiod.

Shorty Rogers byggde inte upp sin karriär på att spela flygelhorn utan han var trumpetare i Stan Kentons storband och arrangör. Så småningom lämnade han dock Kenton och körde sitt eget rejs och det var någon gång där och då han blev en renodlad flygelhornist och frontfigur för West Coast-jazzen. Själv sade han om sitt liv under 50-talet att det var rejält hektiskt, han skrev musik, han giggade, han spelade in, han undervisade i arrangemang och han tog egna kurser i arrangemang, samtidigt. Så småningom ledde det där livet till att han i princip slutade spela professionellt. Han hann helt enkelt inte med, ambisen blev lidande och istället blev han kompositör och arrangör på heltid. Titta på någon klassisk, amerikansk polisserie från 60- och 70-talen, till exempel Starsky & Hutch, och chansen är stor att det är Shorty Rogers musik som hörs i avsnitt efter avsnitt.

TV-serier i all ära, men 50-tals-Shortys coola musik är fina fisken, eller kanske inte så fina marsmänniskor:

Eller något så vardagligt som en schysst version av Greensleaves:

Översyn

/ krax / Leave a comment

Som några kanske har märkt har jag dels lagt lite tid på att göra mig av med instrument som inte riktigt intresserar mig de senaste månaderna och dels på att standardisera priserna. Det ligger för den delen fortfarande en annons ute på Blocket på King-trumpeten och Olds Special-kornetten med påtagligt extrapris. Mer rea än så blir det inte, så passa på!

Sedan har jag också en Jupiter-trumpet ute på Tradera som inte kommer att läggas upp här. Den får nog gå två vändor till där, säljs den inte kommer jag att leka lite med den och byta ut munröret mot ett Bach Strad-munrör. Jag har testat, ja (det går att hålla två trumpeter i handen och låta stämbyglarna gå in i fel trumpet, så att säga), och med en typiskt Strad-25 leadpipe blir det ett helt annat instrument, väl värt rörbytet.

Jag har några instrument redo att läggas upp i mån av tid, lista nedan. Finns intresse för något av dem innan jag har lagt upp dem är det bara att kontakta mig och höra sig för:

Trumpet – Selmer K-Modified 19A (!, jo, som farbror Armstark efter ung. 1955) 24 000 kr.
Trumpet – Barth, tysk trumpet med klocka och munrör i koppar, antagligen tillverkad av EMO 3 000 kr.
Trumpet – Courtois 113M 6 000 kr.
Trumpet – Couesnon 1500 kr.
Flygelhorn – Couesnon 1933 (ja, en till från samma år) 6000 kr.
Flygelhorn – Yamaha 731 9 000 kr.

Läslogg sommaren 2020

/ krax / Leave a comment

Anatole France: Lille Pierre (1919)
En mild självbiografi, vars verklighetsförankring man nog inte ska ta på alltför stort allvar. Det är en 70-årings minnen medvetet skildrade i rosenrött, fast… Jag har nog aldrig läst någonting så sprängfyllt med ironi. Perfekt frukostläsning!

Marguerite Duras: Yann Andrea Steiner (1992)
Skriven några år efter månaderna i koma och helt enkelt en mycket god ödesmix i kortformat.

John Galsworthy: Broderskap (1909)
Nej, läs inte. Långt ifrån Forsythe-sagan, klassmotsättningar von oben och en lam, långdragen halvromans.

Salman Rushdie: Det gyllene huset (2017)
Finfin bok, ska man kalla det motvillig sträckläsning? Svår att lägga ifrån sig, men också lite svår att ta upp igen när man lagt den ifrån sig. Jag uppskattar alltid böcker om självbedrägerier och det är vad sönerna Golden ägnar sig åt.

Terry Pratchett: Häxkonster (1988)
Ibland får man frossa i glada ungdomsminnen.

Anatole France: Den röda liljan (1894)
En bok som i sin helhet är en argumentation för kvinnans själsliv, att det är på samma nivå som mannens. De manliga älskarna hävdar envist att kvinnor inte kan känna kärlek lika starkt som män, medan läsaren upplever den kvinnliga huvudpersonen och stönar över hur dumma de där älskarna är.

John Le Carré: Vår egen förrädare (2010)
Känns som en ovanligt kort och snabb Le Carré och det kanske det är också. Slutet dyker upp strax efter inledningen.

Marguerite Duras: Kärleken (1972)
Någon gång mitt i tror man sig ha koll och förstå, men fram emot slutet kommer frågetecknen tillbaka. Naturligtvis är det bra!

George Simenon: La nuit du carrefour (1931)
En mycket tidig Maigret, som blev film direkt. Tidig, därför lite mer pang-pang än normalt och något opolerad.

August Strindberg: Taklagsöl  – Syndabocken (1906 och 1907)
Ok, skriver dem som en volym trots att det är två helt skilda berättelser, men de har givits ut tillsammans ända från början. Båda är som värst strax före halvlek och som bäst strax före slutet, när man inser att det inte riktigt blir så illa som befarat. God läsning!

Anna Gavalda: Hjärtat i vår vänskap (2013)
En saga? En så där lustig bok som är realistisk till temat, men inte tillräckligt realistisk för att tas på allvar. Bra!

Graham Greene: Resor med moster Augusta (1969)
Jahapp, två kapitel in i boken inser jag att jag läst den förr, någon gång i tonåren. Nå, bra ändå, särskilt andra halvan.

E. T. A. Hoffmann: Kreisleriana (1810-1816)
En samling bestående av Hoffmanns texter med kapellmästare Johannes Kreisler. Tillsammans bildar de en sorts roman, en ganska fängslande och bildande sådan.

Robin Hobb: Narrens öde (2003)
Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd med slutet. För det krävs öppna slut och det vore inte genre-värdigt.

Nina Bouraoui: Om lycka (2002)
Märklig svensk titel när den franska titeln snarar är “Det lyckliga livet”. Den titeln tillsammans med ramhandlingen, en tonårsförälskelse, säger bra mycket mer om vad det är för sorts bok, det vill säga en bok om den tid då alla möjligheter finns, men inget ansvar för andra krävs.

Robin Hobb: Narrens hemlighet (2002)
Som så ofta är del två i en trilogi den bästa.

Patrick Modiano: Straffeftergift (1988)
Den äldsta Modiano jag läst och följaktligen en lite rakare historia. Bra!

Robin Hobb: Narrens uppdrag (2001)
Få Fantasy-författare skriver böcker där så lite händer.

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.

 

Bach Stradivarius Model 37 1999

/ krax / 1 Comment

dsc_0787

Ibland råkar man köpa på sig en lite vanligare trumpet också och det är förstås lika kul det. Bach 37:or är trevliga saker och de känns ju så där redigt rejäla och stabila. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till bildgalleriet.

De här annonserna sporrar mig till att leta ny musik och nya musiker jag inte lyssnat på förr och den här gången hittade jag något som fick min dyra hustru att komma och fråga både vad det var för något jag lyssnade på – det var ju så bra – och vad för instrument som spelades. Oroa er inte, det sista avser bara några passager i mitten av solot.

Luca Aquino är en italiensk trumpetare, som numera är Van Laar-artist med egen modell, men som fram tills för några år sedan konsekvent spelade på en gammal hederlig 37:a med härlig, varm klang. Inspirerad av Miles och Chet började han spela trumpet vid samma ålder som jag själv, dvs. som ung vuxen och har kanske därför en ganska egen stil, samtidigt begrundande och tillgänglig. Två låtar nedan, den undre från en skiva med The Doors-låtar och den första den Radiohead-låt som lockade fram min bättre hälft.

Courtois Gaudet C-trumpet ung.1980

/ krax / 1 Comment

dsc_0535

Nu blev det ett sådant där långt uppehåll igen och det har mest berott på att jag haft fullt upp med att sälja av lite annat i gömmorna. Här kommer nu i alla fall en trumpet jag haft hemma ett drygt år snart och det är en C-trumpet av skolmodell. Finns det ens skoltrumpeter i C? Jajamän, just de här, tillverkade i Amboise i Frankrike av Courtois under 70- och 80-talen.

Världsläget idag påverkar förstås allt och alla, men ni har säkert som jag hittat en del guldklimpar i all den musik som produceras i världens alla olika hem. Nu om någonsin är utbudet på nätet ofantligt!

Många symfoniorkestermusiker bjuder på klipp, både som en del av sitt arbete och som en del av sitt privatliv, och en som fyller en lucka är Jim Wilt, associate principal i Los Angeles Philharmonic. Han har i snart två månaders tid spelat in en etyd varje dag – oftast med C-trumpet – och jag har lyssnat i stort sett varje morgon och framför allt lärt mig vad det verkligen betyder att alltid försöka skapa musik, oavsett vad man spelar. Ett lyriskt stycke här:

Och helt enkelt dagens avsnitt här: