Läslogg sommaren 2020

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s