Läslogg sommaren 2021

Delphine de Vigan: Dagar utan hunger (2001)
Mycket bra berättelse om en sjukhusvistelse, som skulle gå att ta ner som finfin klassläsning i årskurs nio.

Ovidius: Metamorfoser (8)
Harry Arminis översättning, mums. Det är förstås så bra att det är lika bra att läsa Ingvar Björkesons i vinter.

Alexandre Dumas d. ä.: De tre musketörerna (1844)
Lyxomläsning, säkert 20 år sedan sist, minst. En sak är uppenbar, den här boken hade aldrig kunnat skrivas på andra sidan kanalen då på den tiden, alldeles för mustig och bra för det.

Jules Verne: Kazallons loggbok (1875)
Man förstår snabbt varför det här är en av Jules Vernes glömda böcker. Ändå finns den att lyssna på, på ett antal ljudbokstjänster! Jag hoppas att det är en särdeles skicklig uppläsare.

Fjodor Dostojevskij: Krokodilen (1862-1876)
Tre berättelser fyller denna volym, den lustiga Krokodilen, som man kan leva i, En olustig historia vars enda svaghet är att den är helt och hållet förutsägbar samt Den saktmodiga, en stabil och bra dag på jobbet för författaren med sensmoralen att det både är dumt att hålla käft och att tro sig kunna styra andras känslor.

Nina Bouraoui: Gisslan (2020)
Faktiskt inte något självbipgrafiskt… Inte direkt positiv, men bra, bara bra. Och alldeles för sannolik om den stora rädslan, den att bli våldtagen, på något sätt.

Natacha Appanah: Våldets vändkrets (2016)
Tänk om jag finge använda denna bok i undervisningen istället för någon amerikansk ungdomsbok på samma tema, men den lär väl knappast finnas på Läromedia och vi har säkert köpstopp i alla fall.

George Simenon: Le charretier de la Providence (1931)
En mycket tidig Maigret, som lika gärna hade kunnat heta ”Maigret et sa bicyclette” om man önskat en Maigret-titel.

Walter Serner: Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det. (1927)
Egentligen hade den här boken kunnat skrivas med en mening, eftersom den består av råd som alla utgår från samma princip, men den är ändå bra nästan rakt igenom. Kanske är den framför allt en handbok för den som vill skriva detektivromaner i äldre stil, tänk Frank Heller.

Jamaica Kincaid: Mr. Potter (2002)
Alltså, både Thomas Bernhard och Jamaica Kincaid samma sommar. Det blir många omtagningar det. Även om liven är olika, blir det många omtagningar när man läser Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard. Lika, men så olika. Mycket bra.

Theodor Fontane: Irrvägar (1888)
Välskriven, behaglig och logisk. På alla sätt bra, så här var det. Är det?

Nicholas Blake: Änkekryssningen (1959)
Det måste vara den sämsta Blake jag läst, men å andra sidan var det så länge sedan jag läste någon annan att jag kan ha fel. Nå, pusseldeckare på kryssningsfartyg låter ju lovande, men morden sker inte förrän efter halva boken, så det är mycket, mycket skvaller först.

Robert Newcomb: The Scrolls of the Ancients (2004)
Här har Newcomb så småningom börjat lära sig att skriva böcker och skriver kanske ibland till och med något bra kapitel, men på det stora hela finns det så mycket som irriterar, stör och fördummar. Inte en chans att jag läser fortsättningen.

Thomas Bernhard: Ja (1978)
Jag undrar om den person som skrev baksidestexten överhuvudtaget har läst boken? Den är lögnaktig. Lämnar man det är det en fängslande bok, så avsiktligt nötande, omtagande, vilket på sitt sätt är ett vetenskapligt arbete. Just det vetenskapliga arbetet, som kräver så mycket av människan bakom det vetenskapliga arbetet, faller därför gärna mellan stolarna och därför förringas det vetenskapliga arbetet till förmån för människan bakom detta arbete.

Chinua Achebe: Inte längre hemma (1960)
Imponerande översättning och på alla sätt en samtidigt självklar och ögonöppnande bok. Omständigheternas makt är stor, så är det bara.

Marguerite Duras: Vicekonsuln (1966)
Läs inte Kristoffer Leandoers förord före romanen, det låser upp tankarna för mycket, begränsar intrycken. Läs helst inte heller baksidan, den överensstämmer inte helt med innehållet. Annars bra bok, som alltid!

Robert Newcomb: The Gates of Dawn (2001)
Andra boken i en fantasytrilogi brukar vara bäst. Den här är usel. Mycket tjatig.

Bernhard Nordh: Offerbäcken (1959)
Nummer fyra i den serie där Röd Himmel var nummer tre. Det räcker gott att ha läst dessa de två sista och lite trött blir man allt på att bruk av riset inom äktenskapet är skämtsamt skildrat. Int nå bra.

Bernhard Nordh: Röd himmel (1958)
Någon sorts humoresk uppbyggd kring ett par handfasta tvillingar med säregen syn på det mesta.

Vladimir Nabokov: Genomskinliga ting (1972)
Nästan lika dold som en Duras, men förstås ofantligt många fler ord. Böcker som inte förklarar mer än det som inte ingår i handlingen, det är ofta bra saker, det.

Nina Bouraoui: Alla människor har av naturen begär att få veta (2018)
Jag undrar hur mycket, hur många självbiografiska volymer man kan få ihop om samma tid och ändå lyckas förnya sig, ändå lyckas berätta något nytt? Minst så många som Bouraoui skrivit hittills.

Hermann Hesse: Brunnsgästen (1925)
Människor som hävdar att ironi hör slutet av 1900-talet till har helt enkelt inte koll. Mycket bra!

Bernhard Nordh: Ingen mans kvinna (1946)
Fantastisk titel, men inte någon av Nordhs bättre böcker. För många dumskallar.

Robert Newcomb: The Fifth Soreceress (2002)
Nja, lite för många halva emotsägelser, men visst, läser fortsättningen ändå.

C. J. L. Almquist: Folklivsberättelser (1838-1840)
Fyra berättelser samlade. Mycket lyckliga sådana. Mycket bra sådana. Bli-glad-läsning.

Ivan Bunin: Arsenjevs liv (1939)
Blommig. Bunin var rätt egoistisk som ung, det måste man säga.

Läslogg sommaren 2020

Anatole France: Lille Pierre (1919)
En mild självbiografi, vars verklighetsförankring man nog inte ska ta på alltför stort allvar. Det är en 70-årings minnen medvetet skildrade i rosenrött, fast… Jag har nog aldrig läst någonting så sprängfyllt med ironi. Perfekt frukostläsning!

Marguerite Duras: Yann Andrea Steiner (1992)
Skriven några år efter månaderna i koma och helt enkelt en mycket god ödesmix i kortformat.

John Galsworthy: Broderskap (1909)
Nej, läs inte. Långt ifrån Forsythe-sagan, klassmotsättningar von oben och en lam, långdragen halvromans.

Salman Rushdie: Det gyllene huset (2017)
Finfin bok, ska man kalla det motvillig sträckläsning? Svår att lägga ifrån sig, men också lite svår att ta upp igen när man lagt den ifrån sig. Jag uppskattar alltid böcker om självbedrägerier och det är vad sönerna Golden ägnar sig åt.

Terry Pratchett: Häxkonster (1988)
Ibland får man frossa i glada ungdomsminnen.

Anatole France: Den röda liljan (1894)
En bok som i sin helhet är en argumentation för kvinnans själsliv, att det är på samma nivå som mannens. De manliga älskarna hävdar envist att kvinnor inte kan känna kärlek lika starkt som män, medan läsaren upplever den kvinnliga huvudpersonen och stönar över hur dumma de där älskarna är.

John Le Carré: Vår egen förrädare (2010)
Känns som en ovanligt kort och snabb Le Carré och det kanske det är också. Slutet dyker upp strax efter inledningen.

Marguerite Duras: Kärleken (1972)
Någon gång mitt i tror man sig ha koll och förstå, men fram emot slutet kommer frågetecknen tillbaka. Naturligtvis är det bra!

George Simenon: La nuit du carrefour (1931)
En mycket tidig Maigret, som blev film direkt. Tidig, därför lite mer pang-pang än normalt och något opolerad.

August Strindberg: Taklagsöl  – Syndabocken (1906 och 1907)
Ok, skriver dem som en volym trots att det är två helt skilda berättelser, men de har givits ut tillsammans ända från början. Båda är som värst strax före halvlek och som bäst strax före slutet, när man inser att det inte riktigt blir så illa som befarat. God läsning!

Anna Gavalda: Hjärtat i vår vänskap (2013)
En saga? En så där lustig bok som är realistisk till temat, men inte tillräckligt realistisk för att tas på allvar. Bra!

Graham Greene: Resor med moster Augusta (1969)
Jahapp, två kapitel in i boken inser jag att jag läst den förr, någon gång i tonåren. Nå, bra ändå, särskilt andra halvan.

E. T. A. Hoffmann: Kreisleriana (1810-1816)
En samling bestående av Hoffmanns texter med kapellmästare Johannes Kreisler. Tillsammans bildar de en sorts roman, en ganska fängslande och bildande sådan.

Robin Hobb: Narrens öde (2003)
Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd med slutet. För det krävs öppna slut och det vore inte genre-värdigt.

Nina Bouraoui: Om lycka (2002)
Märklig svensk titel när den franska titeln snarar är ”Det lyckliga livet”. Den titeln tillsammans med ramhandlingen, en tonårsförälskelse, säger bra mycket mer om vad det är för sorts bok, det vill säga en bok om den tid då alla möjligheter finns, men inget ansvar för andra krävs.

Robin Hobb: Narrens hemlighet (2002)
Som så ofta är del två i en trilogi den bästa.

Patrick Modiano: Straffeftergift (1988)
Den äldsta Modiano jag läst och följaktligen en lite rakare historia. Bra!

Robin Hobb: Narrens uppdrag (2001)
Få Fantasy-författare skriver böcker där så lite händer.

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.