Läslogg sommaren 2020

Anatole France: Lille Pierre (1919)
En mild självbiografi, vars verklighetsförankring man nog inte ska ta på alltför stort allvar. Det är en 70-årings minnen medvetet skildrade i rosenrött, fast… Jag har nog aldrig läst någonting så sprängfyllt med ironi. Perfekt frukostläsning!

Marguerite Duras: Yann Andrea Steiner (1992)
Skriven några år efter månaderna i koma och helt enkelt en mycket god ödesmix i kortformat.

John Galsworthy: Broderskap (1909)
Nej, läs inte. Långt ifrån Forsythe-sagan, klassmotsättningar von oben och en lam, långdragen halvromans.

Salman Rushdie: Det gyllene huset (2017)
Finfin bok, ska man kalla det motvillig sträckläsning? Svår att lägga ifrån sig, men också lite svår att ta upp igen när man lagt den ifrån sig. Jag uppskattar alltid böcker om självbedrägerier och det är vad sönerna Golden ägnar sig åt.

Terry Pratchett: Häxkonster (1988)
Ibland får man frossa i glada ungdomsminnen.

Anatole France: Den röda liljan (1894)
En bok som i sin helhet är en argumentation för kvinnans själsliv, att det är på samma nivå som mannens. De manliga älskarna hävdar envist att kvinnor inte kan känna kärlek lika starkt som män, medan läsaren upplever den kvinnliga huvudpersonen och stönar över hur dumma de där älskarna är.

John Le Carré: Vår egen förrädare (2010)
Känns som en ovanligt kort och snabb Le Carré och det kanske det är också. Slutet dyker upp strax efter inledningen.

Marguerite Duras: Kärleken (1972)
Någon gång mitt i tror man sig ha koll och förstå, men fram emot slutet kommer frågetecknen tillbaka. Naturligtvis är det bra!

George Simenon: La nuit du carrefour (1931)
En mycket tidig Maigret, som blev film direkt. Tidig, därför lite mer pang-pang än normalt och något opolerad.

August Strindberg: Taklagsöl  – Syndabocken (1906 och 1907)
Ok, skriver dem som en volym trots att det är två helt skilda berättelser, men de har givits ut tillsammans ända från början. Båda är som värst strax före halvlek och som bäst strax före slutet, när man inser att det inte riktigt blir så illa som befarat. God läsning!

Anna Gavalda: Hjärtat i vår vänskap (2013)
En saga? En så där lustig bok som är realistisk till temat, men inte tillräckligt realistisk för att tas på allvar. Bra!

Graham Greene: Resor med moster Augusta (1969)
Jahapp, två kapitel in i boken inser jag att jag läst den förr, någon gång i tonåren. Nå, bra ändå, särskilt andra halvan.

E. T. A. Hoffmann: Kreisleriana (1810-1816)
En samling bestående av Hoffmanns texter med kapellmästare Johannes Kreisler. Tillsammans bildar de en sorts roman, en ganska fängslande och bildande sådan.

Robin Hobb: Narrens öde (2003)
Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd med slutet. För det krävs öppna slut och det vore inte genre-värdigt.

Nina Bouraoui: Om lycka (2002)
Märklig svensk titel när den franska titeln snarar är ”Det lyckliga livet”. Den titeln tillsammans med ramhandlingen, en tonårsförälskelse, säger bra mycket mer om vad det är för sorts bok, det vill säga en bok om den tid då alla möjligheter finns, men inget ansvar för andra krävs.

Robin Hobb: Narrens hemlighet (2002)
Som så ofta är del två i en trilogi den bästa.

Patrick Modiano: Straffeftergift (1988)
Den äldsta Modiano jag läst och följaktligen en lite rakare historia. Bra!

Robin Hobb: Narrens uppdrag (2001)
Få Fantasy-författare skriver böcker där så lite händer.

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.