Jérôme Thibouville-Lamy “Buffalo Bill” ung. 1900

/ krax / 3 Comments

Ja, nu är vi långt tillbaka i tiden igen. Jag tycker om den tidens kornetter. De har en lite annorlunda sorts klang med aningens lägre volym och skön smeksamhet. Sätt ett klick på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Ok, fransk kornett, det blir alltså en fransk artist till, men sedan ser jag inte någon anledning till fler sådana på ett bra tag. I alla fall, läser man om aktiva kornett-solister i Frankrike idag verkar alltid Médéric Collignon nämnas (och ganska ofta Tobias Wiklund!). Då är det många toner och jazz som gäller, blandat med diverse röstljud och elektronika. Han är en energisk scenpersonlighet som inte räds att visa att han är helt inne i det han gör. I grunden finns det en klassisk utbildning, men efter den verkar det ha blivit jazz rakt av, ofta som sektionsmedlem i välrenommerade större band, innan solokarriären blev just en sådan, framför allt med den egna gruppen Jus de Bocse… Som jag bara gissar på något sätt ordvitsar med poire Bosc, dvs. päronsorten Kaiser, alltså typ päronjuice.

Jag videolänkar till en hel konsert eftersom Collignon precis som Truffaz har släppt en skiva med filminspirerad musik (se inlägget med Courtois AC307). Här är alltså en hel konsert med mera filmlåtar kallad Moovies. Erkännas ska att jag själv inte mäktar med hela i ett svep, som sagt, en intensiv scenpersonlighet, denne Collignon. Apropå film – och det här är lite småjobbigt – jag hör efternamnet Colignon uttalas i huvudet precis som det görs av karaktären Lucien i Amélie från Montmartre när han drar några smädesverser varje gång jag läser eller skriver det.

Brownie-vinyl

/ krax / Leave a comment

Snabb liten blänkare: Någon som önskar Clifford Brown på LP? Jag måste rensa lite i vinylhyllan och bestämmer mig för att Brownie ska bort, fyra skivor, nypressningar i gott skick, spelade ett par gånger var:
* Clifford Brown & Max Roach
* Sarah Vaughan with Clifford Brown
* Study in Brown
* At Basin Street

Sugen på alla eller någon särskild? Skicka ett bud till info@krax.co. Nypris för alla exklusive frakt skulle väl hamna på en tusenlapp sammanlagt, men får jag ut hälften blir det mer än förväntat.

Annat på gång? Ja, en Martin Indiana, 50-talare, som borde få priset 4 000 kronor, ett franskt gammalt boutique-flygelhorn som jag inte har researchat klart, gissningsvis 6 000 kronor, en 100+-kornett Jerome Thibouville-Lamy för 2 000 kronor och ett så kallat “frankenhorn”, där jag har satt ihop ett Getzen-ventilhus med leadpipe och klocka från en Besson 10-10 för ingen-aning-pris just nu, men den klingar riktigt bra, dock inte så snygg. Äh, borde bli 4 000 kronor för den också.

Prof. Romeo Orsi “Alvin” 70-tal, 2000 kronor

/ krax / Leave a comment

Det här är en udda trumpet, inte bara för att den är italiensk. Den är lite egen i klangen och designen också. Klicka på bilden för att komma till drive-mappen med mer information.

Det finns många skickliga italienska trumpetare. Jag har tidigare skrivit om Luca Aquino, men de mest kända internationellt aktiva idag är nog två gånger Andrea (Giuffredi och Tofanelli) , tillsammans med den jag ska avhandla nu, Paolo Fresu. Bara för att han är italienare, han har ingenting att göra med Romeo Orsi. Inte spelar han på italienska instrument heller, inte ens AR Resonance, utan på en Bach 43 och ett Van Laar-flygelhorn, men det spelar ingen roll för det han gör, som passar bra med min sommar, är att han ofta spelar tillsammans med dragspelare. Jag har lyssnat mycket på Lucienne Renaudin Vary det här året, hennes tango- och Piazzollaversioner tillsammans med dragspelaren Félicien Brut. Trumpet eller flygelhorn och dragspel, det är en skön kombination!

Fresu – som kommer från Sardinien och utbildat sig i uråldriga Bologna – spelar med flera italienska dragspelare liksom med den franska nestorn Richard Galliano (som LRV också spelat med, liksom Wynton). Då blir det ofta stillsamt och vackert, men Fresu kan spela allt. Dessutom leker han mycket med reverb och det kan man ju som aktiv trumpetare reta sig lite på, men det uppskattas nog av den stora publiken. Han gör det snyggt i alla fall, se till exempel sista låten i sista klippet nedan.

Ett kortare klipp, som jag gillar för att han visar hur man spelar något relativt enkelt utan att det blir tråkigt (ton och tyglad känsla!), är den här Bellini-melodin tillsammans med Daniele di Bonaventura, framförd inför president Sergio Mattarella när frigörelsen från den fascistiska och nazistiska ockupationen firas:

Ett betydligt längre klipp med dragspel är denna konsert från JazzBaltica tillsammans med Galliano och Jan Lundgren. De har släppt tre skivor tillsammans och konserten är helt enkelt grymt bra i sin stillsamma elegans!

Fast sen gör karl’n helt andra grejer också. Vad sägs om lite psykedelisk David Bowie?

Stora känslor där och jag fortsätter med sådana, men av den allvarligare sorten, ytterligare ett framförande inför president Mattarella, tillsammans med en stråkkvartett. Den här gången är det vid minneshögtiden av Vajont-katastrofen. Långt före min tid och bara ett svagt minne, så här var jag tvungen att läsa på: 2000 döda av en tsunamivåg som skapades av ett jordskred ned i dammen när den fylldes upp. Dammen stod emot vågen, men den slog över och dränkte dalen nedanför och dammen fick stå kvar enbart som ett minne och en påminnelse om vad som kan gå fel trots att man tror sig ha tagit med allt i beräkningarna.

Paolo Fresu bjuder friskt på klipp på Youtube. Gillar man honom kan man få nytt att lyssna på hela tiden.

H. N. White King Master 1937

/ krax / 1 Comment

Det var rätt många år sedan jag sist hade en sådan här kornett. Kul att spela på en igen, det måste jag säga! Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en presentation.

Om man var kornettist i USA under 20- och 30-talen, oavsett om det handlade om jazz eller blåsorkester, då tycks man ha spelat på en King Master någon gång under sin karriär. Det finns alltså många jag skulle kunna skriva om, men den som under denna period var Kings stora affischnamn på kornett-sidan var Del Staigers och han spelade på en King Master under hela 20- och 30-talen. Vem var han?

Tja, han dog 52 år gammal år 1950 och som många av de stora kornettisterna hade han slutat turnera och blivit lärare relativt tidigt. Som 21-åring år 1919 var han solist i Sousas band och sedan var han förstekornettist hos “The Victor Talking Machine Company” i sex år, vilket innebar mycket radiotid och kändisskap. Därefter blev han solist i The Goldman Band – en berömd blåsorkester – 1926 och där stannade han ett antal år. Han skrev alla sina arrangemang själv, alltså att han arrangerade alla de låtar där han var solisten. Mest känd av dessa är hans version av The Carnival of Venice, vid första anblicken inte direkt lättare än Arbans arrangemang:

Det var en inspelning med Goldman’s Band från 1929. Antalet inspelningar med Del Staigers är få. De som finns är Goldman-inspelningarna från just 1929 och några senare alster med en mer läroinriktad approach, mer om dessa efter nästa klipp från 1929 som är en långsam bit som kontrast.

Vad hände sedan? Han hade ju blivit trumpetlärare istället för artist, men 1939 får han chansen att göra några inspelningar i sin nya roll. Dels blir det en skiva med “Military Bugle Calls” och dels en trumpet- och kornettskola för nybörjare. Vi lyssnar på del ett så får vi höra några långa toner som visar hur en King Master ska låta och sedan lägger jag in del ett med signalerna också. Del två liksom alla delar av skolan finns på Youtube, om man skulle vilja lyssna mer.

Selmer Paris K-Modified 25B 1959

/ krax / Leave a comment

I vintras hade jag en Selmer Paris 25B från 1955. Här är en Selmer Paris K-Modified 25B från 1959. Det är ungefär samma trumpet, men eftersom den här har en modern, normal munstyckesreciever har den en lite ljusare klang. Jag testspelade och jämförde de båda otaliga gånger och klangen var så lika så, bara just det att den här alltid fick en aningens ljusare nyans oavsett vilket munstycke jag provade. Nyfiken? Klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Jag har haft rätt många Selmer-trumpeter nu och skrivit om rätt många Selmer-artister. Finns det fler? Jodå, idag tar vi Don Goldie. Just 1959 blev han en del av Jack Teagardens grupp och under de närmaste åren spelade de in ett par skivor. Teagarden ska ha sagt att Goldie var “the greatest trumpeter I’ve ever worked with . . . and I’ve worked with them all!”. Det är mer än uppenbart att Goldie var otroligt skicklig, talangfull och musikalisk. Kanske för bra på något sätt? Det svänger snyggt och det är många ornament och toner, liksom av den där sorten som är självklart angenäma, som man känner hör ihop, men kanske blir allt helt enkelt lite för mycket när det är låt efter låt med samma virtuositet?

I vilket fall låter det fantastiskt, särskilt i långsamma låtar, som denna augustikväll:


Han hade påbrå, pappa var en av Paul Whitemans trumpetare under 20- och 30-talen och mamma var konsertpianist och en av George Gershwins pianolärare. Jag kan gott tänka mig att han behövde spela med den där virtuositeten och de många trådarna, annars gav det nog honom ingenting.

Han spelade förstås också in skivor under eget namn, några hos traditionella skivbolag, men när han under 70-talet inte hittade någon som ville ge ut skivor med honom, då startade han ett eget bolag och gjorde det själv. De plattorna är alla i ganska olika stil, alltså temaskivor. En del låtar tycker jag om, andra inte, så därför lägger jag istället in plattan “Brilliant!” från 1961, som är bra rakt igenom.

Han fortsatte att spela sina Selmer-trumpeter hela livet, precis som Sweets Edison gjorde och nästan i ännu högre grad än Edison, tycker jag att Goldies klang är precis den jag associerar till dessa trumpeter. Det finns få live-klipp där hans spel både syns och hörs, men här är i alla fall ett:

Don begick självmord 1995, efter njurproblem, men han ska ha haft en del mörka perioder innan också.

Holton 27 Stratodyne 1954

/ krax / 2 Comments

Hmmm, Holton är ju ett märke som på något sätt alltid hamnar i skymundan när man tittar på amerikanska instrument (ja, om man inte är hornist, förstås). Ändå finns det en mycket gedigen historia bakom firman, särskilt när man pratar om kornetter och tiden runt första världskriget. Det här är en senare modell, mycket tidstypisk sådan. Klicka på bilden för mer information och fler bilder.

Ok, tillbaka till början på 1900-talet. Frank Holton hade spelat med Sousa. Det är alltså inte konstigt att tidens mest kände (?) kornettist Herbert L. Clarke så småningom lämnade Conn och gled över till att låta Holton göra Clarke-kornetterna, Holton-Clarke Model heter de. Vänta, mest kände? Och vad är kopplingen? Jo, Clarke var solokornettist hos Sousa i flera omgångar och bättre skyltfönster fanns inte då.

Kornetten ovan är förstås inte någon Holton-Clarke Model, men nu passar jag ändå på att skriva om och lyssna på Clarke. Ja, det finns ju faktiskt att lyssna på, trots att han bestämde sig för att avsluta solistkarriären 1917, eftersom han blev 50 då och det var hans gräns, hans säkerhet, han skulle sluta på topp. Det betyder inte att han slutade spela, utan han fortsatte som dirigent och som lärare. Dessutom gjorde han en liten comeback och spelade in ett par stycken för Brunswick 1922. De håller rent ljudmässigt en betydligt högre kvalitet, naturligtvis. Jag väljer Stars in a Velvety Sky:

En hel del trippeltunga där och det är det i nästan alla dessa uråldriga inspelningar, utom möjligen i de absolut äldsta. Vi fortsätter med ett lite äldre natursceneri From the Shores of the Might Pacific, så får jag avsluta med att påpeka att karlen inte bara tog det trevliga steget från viola till kornett utan också bytte amerikansk kust under sitt liv. Han föddes i Massachusetts och flyttade omkring hit och dit, men 1923 satte han och hans fru sig till slut fast i Kalifornien där han dog 1945.

Courtois Paris AC307 Privilège (med Bach-leadpipe) sent 90-tal, 6000 kronor.

/ krax / Leave a comment

Inte helt original, men lätt och lättspelad, det är den här Courtois-trumpeten i korthet, en lur för den som är ute efter en ljust klingande trumpet. Klicka på bilden för att komma till drive-mappen med en utförligare beskrivning och foton.

Den artist jag har lyssnat mest på de senaste två åren är inte fransman utan fransktalande schweizare, alltså Erik Truffaz. Nej, han spelar inte på någon Courtois-trumpet utan oftast (naturligtvis!) på någon Inderbinen-modell, gärna den som heter Nero. Den har i alla fall en viss likhet med denna Courtois-trumpet på så sätt att den också saknar stag i stämbygeln och mellan leadpipe och ingångsröret till ventilhuset. Detta ger en trumpet med lite större följsamhet, men lite mindre stabilitet.

Nå, vad är det med Truffaz? Jo, han släppte två album under 2023, Rollin’ och Clap, och båda innehåller hans tolkningar av filmmusik eller kanske mer “filmlåtar”, äldre sådana. De är bra! För det mesta är det ganska lugn musik, även om det finns några undantag. Flera med western-stuk, till exempel One Silver Dollar:

Några med en hel del harmon-sordin, som till exempel L’oiseau:

Och är man nu trött på lugnet är den lite äldre Trippin’ the Lovelight Fantastic alltid lika bra:

Blessing Super Artist 1939

/ krax / Leave a comment

Jo, det stämmer, det här är i princip samma modell som Silvertone-kornetten, men med den skillnaden att den här är äldre, har treans fingerring på undersidan och framför allt, naturligtvis, är originalet med tillverkarens eget namn på. Ett litet klick på fotot och ni kommer till fotogalleriet med mer information.

Okej, en BSA-kornett igen, dags för mer Muggsy Spanier? Jo, fast lite mer och med fokus på en låt. Just 1939 spelade Muggsy in ganska många låtar, som en sorts comeback efter en allvarlig sjukdom. Bäst är väl egentligen de mest välkända, alltså Black and Blue, Dippermouth Blues med flera, men That Da Da Strain är en riktigt trevlig bit som lite fallit ner i glömskan genom åren. Det förvånar lite, särskilt med tanke på de senaste årens revival för de kvinnliga pionjärerna. Hur så? Mamie Smith, hon som fick göra de första afroamerikanska inspelningarna av afroamerikansk musik riktad mot en afroamerikansk befolkning, hon gjorde också den första inspelningen av den här melodin, med text, en text som få senare uttolkare sjungit in. Frågan är om hon också skrev texten? Det verkar ingen veta säkert. En fullständigt okänd Mamie Medina står som textförfattare och Mamie Smith skrev andra texter så varför inte? Det ska ju sägas att enbart en Bertie Wooster skulle ha uppfattat texten som smart, så om man skriver en nästan-nonsens-text, kan man lika gärna använda ett nonsens-namn, eller hur?

Hursom, Muggsys version kommer först, sedan en ganska ny med de där härliga spanjorerna, den här gången Alba Armengou, Élia Bastida och den yngre systern Motis. Ja, Joan Chamorro också, förstås. Sist, naturligtvis, Mamie Smiths original.