Apriltrea (2018)

Arne Jysch – Volker Kutscher: Der nasse Fisch (2017)
Jysch har gjort en serieversion av Kutschers detektivroman (som också filmats av Tom Tykwer under titeln ”Babylon Berlin”). Med den äran! Eftersom handlingen utspelar sig i Berlin år 1929 går det inte att undvika jämförelser med Tardis Leo Malet-tolkningar. Berättandet är likvärdigt, kanske inte på samma nivå som ”Dödens adress”, men bättre än Tardis andra Malet-album. Däremot är det förstås svårt att matcha Tardis miljöer, men det försöker Jysch inte heller. Svart-vitt, ja, men med en egen, klar stil. Jag vill ha mer!


Vladimir Nabokov: Förtvivlan (1934:1965)
Ordrik liten berättelse, som växer ju längre man läser. Till slut är den riktigt bra och då tar det som sig bör slut. Ska handla om det perfekta brottet, enligt baksidestexten. Nja, snarare om ett självbedrägeri och det gillar jag alltid!


P. G. Wodehouse: Something Fresh (1915)
Den första Blandingsberättelsen, publicerad så tidigt som 1915, flera årtionden innan Wodehouse verkligen satte fart på lord Emsworth och hans släktingar. Persongalleriet svajar lite och stilen är inte fullt så utvecklad, men läsningen är naturligtvis ändå ett rent nöje!

Marstrea (2018)

Marguerite Duras: Moderato Cantabile (1958)
Kortroman av bästa sort. Visserligen något osannolik och det är mycket bakgrundsinformation man önskar skulle komma fram, men det hör ju till formatet.


Heinrich Böll: Ungdomens bröd (1955)
Ännu en fin kortroman, på sätt och vis om hur det säkra förkastas till förmån för det osäkra. Eller är det tvärtom?


Katharine Kerr: Järtecken (1992)
En omläsning av Deverryserien har varit ett fint vårvinternöje och bok nummer sex, Järtecken, bör uppmärksammas eftersom det är den sista riktigt bra delen. Sedan blir man väl trött på Evandar, även om det tar sig och blir rätt bra i de sista delarna igen, de som inte finns på svenska.

Februaritrea (2018)

1. Fernando Pessoa: Dikter av Ricardo Reis (ung. 1910-1935)
Jag föredrar den melankoliske Pessoa som Alberto Caeiro. Den koncentrerade livssyn som är Pessoas kännemärke passar en naturalist bättre (än en hellen).


2. August Strindberg: Sagor (1903)
Mycket blandad kvalitet.


3. Terry Pratchett: The Fifth Elephant (1999)
Märkligt, att läsa Pratchett på engelska får mig att i högre grad tänka på romanernas gemensamma form, än motsvarande läsning på svenska. Helt okej bok, för övrigt.

Januaritrea (2018)

1. Snorre Sturlasson: Ynglingasagan (ung. 1230)
Märkligt fascinerande och engagerande, så är det bara. Bör läsas om åtminstone vart tionde år. Tänk hur de for omkring, inte bara på havet utan också bland fjällen.


2. Jaime Hernandez: Penny Century (2000-2003).
Ingenting som har med Wrestling att göra har någonsin gett mig en positiv bild av spektaklet med ett undantag: Whoa Nellie!


3. Jacques Tardi: Skyttegravskriget (1993)
Rosat och prisat och jag älskar Tardi, men den additionen får inte det förväntade resultatet: det här är inte bra. En eller två av historierna, vilka som helst, vore bra, men alla tillsammans blir Kafka-kaka.