Wohlrab 1-M 60- eller 70-tal, 1500 kronor

En tysk, lite udda fågel… Som vanligt, klicka på bilden för att komma till annonstexten och fler bilder.

Senast jag hade en tysk trumpet hemma, skickade jag den ned till Tyskland. Det var en trombonist i Hamburg som skulle ha en stabil, rejäl och tålig trumpet och det var verkligen rätt modell han köpte då. Varför denna historia här? Jo, det visade sig att den mannen spelade i reggae-bandet I-Fire. Reggae på tyska? Fungerar det? Jajamän! Reggae tänks ju som mjukt och gungande, men det kräver faktiskt lite stuns i konsonanterna, så med rätt geist blir det helt okej på tyska! Den här trumpetledda låten har jag plågat min familj med rätt ofta nu, de senaste veckorna.

Reynolds “Professional” 1946

Amerikanska Reynolds grundades 1935 och här har vi deras urspungsmodell. Den brukar modellbenämnas “Professional”, men hade egentligen inget modellnamn. Det var helt enkelt den trumpet Reynolds gjorde just då. En bra trumpet! Klicka som vanligt på bilden för fler bilder och mer information.

Det finns en berömd trumpetare som poserar på ett foto med en sådan här Reynolds, men det finns egentligen inget bevis på att han någonsin spelade på en. Det hindrar inte att jag kommer att lägga resten av texten här på Miles Davis, för det är han som på ett foto från Blue Note-inspelningarna den 20:e april 1953, sitter och blåser i en klassisk Reynolds. Det sägs och förutsätts att Miles enbart spelade på Martin Committee-trumpeter, men han syns på att antal foton med andra trumpeter också (förutom Reynolds till exempel också Blessing och Besson). Det är förstås inte samma sak som att säga att han spelade in med dessa, men uppenbarligen var åtminstone inte rädd för att prova andras verktyg.

Just den här perioden då han gjorde Blue Note-inspelningarna (1952-1953) sägs han ha varit som mest påverkad av heroin. Det brukar anges som förklaringen till att han kanske låter lite annorlunda på dessa inspelningar, kanske lite mer osäker och “ohemma”, men tänk om det också kan bero på att han inte hade sin vanliga trumpet? Ren spekulation, förstås, men jag kan tycka att klangen i balladerna från den här sessionen klingar med en annan grundklang, som jag också kan tycka mig känna igen i den här Reynolds-trumpeten. Det finns väl ingen historia om Miles, att han skulle ha gjort som Chet Baker och pantat sin trumpet för att få pengar till droger, men vem vet? “Never trust a junkie”, som Ahmet Ertegun säger om Ray Charles i ungefär samma veva i filmen “Ray”.

Jag läste faktiskt en gång under mina lärarstudier en doktorsavhandling om heorinets roll för improvisationsjazzen och den kom väl fram till att även om en del av musikerna själva upplevde att de gjorde bättre ifrån sig där och då medan de var pårökta, så är historien generellt sett inte nådig. De “fantastiska” slingorna från den rökiga studion är sett från sidan lite mer banala, tråkiga och intetsägande än de som samma musiker släppte ifrån sig de gånger de var “rena”.

(Och varför läser man sådant som en del av lärarstudier? Tja, jag skulle skriva något om improvisation i klassrummet, alltså de tillfällen man låter lektionen gå åt ungefär vilket håll som helst, och det finns det förstås också forskning på. Huvudpoängen är att improviserat lärande är precis som improviserande solon i musik, dvs. baseras på erfarenhet och kunskap och följer vissa mallar, tänk ackordsföljderna. Improviserat lärande som fungerar bra är styrd och ungefär-planerad, men det är förstås något som idag, i Corona-tider med distansundervisning, är omöjligt. Jag saknar mitt klassrum.)

Nå, nämnda ballader från april 1953 är dessa:

Selmer Paris De Ville 1967, 6000 kronor

Dags för ännu en Selmer, men helt klart en annan sorts instrument, även om den har kvar den franska sötman. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till en utförligare presentation och fler bilder.

Nu tänker jag inte hålla på med någon som kanske, eventuellt spelade på en De Ville, utan backar i tiden till det tidiga 40-talet och en karl som fick en Selmer-trumpet i händerna för att visa att han fortfarande minsann kunde spela. Jo, det är Bunk Johnson, förstås, en av de New Orleans-trumpetare som inspirerade barnet Louis Armstrong. Ingen vet när han föddes – visst, han hade ett år på förslag själv, men det tror ingen på. Han försvann från den stora scenen innan han hann bli känd, egentligen. Femton, tjugo år senare letas han upp och säger som sagt att han visst kan spela lika bra fortfarande, bara någon fixar nya tänder åt honom och en ny trumpet. Sopransaxofonisten Sidney Bechet’s bror var tandläkare, så han ordnade garnityret, men historien förtäljer inte vem som ordnade trumpeten. I alla fall innebar allt detta att Bunk Johnson under 40-talet hann spela in några skivor, som låter precis som man tänker sig att det lät under 10-talet i New Orleans, innan han dog 1947. Det är svinbra! Själv gillar jag de långsammare låtarna bäst, när Bunk spelar blues i ett ganska lågt register. Därför är första klippet nedan just ett sådant. Det andra klippet däremot, det är en dryg timme med diverse örhängen, de flesta i ett högre tempo. I en del av dessa stajlar Bunk loss lite mer också.

Bunk räknas som en kontroversiell figur. Han var den där sorten som söp, levde om, småbluffade lite hit och dit och därför vet ingen riktigt vad, i det han berättade om sig själv och om sin tidiga karriär, som är sant. Lämnar man det rent musikaliska är det han berättade om sina föräldrar skäl nog att inse varför människor gör rätt i att bli förolämpade av sydstatsflaggan:


“My father, William Johnson, a slave, who was owned by a Mrs. Brooks of Houma, Louisiana, was sold to Treasuremore Landry of St. James before the Civil War.  On Mr. Landry’s property, in Assumption Parish, slaves were paired off to bear children for the slave owner.  Oftentimes parents never saw their children because they were put on the block and sold.  The boys sold faster than the girls because they were needed for work in the fields.  In Assumption Parish my father was paired with Theresa Jefferson. They married shortly before the war. . . . I was born on Constance Street, between Peters Avenue and Octavia Street, in uptown New Orleans, December 27, 1879.  I was one of fourteen children, seven boys and seven girls. I am the only one living.”


Det är inte konstigt att man spelar blues då.

Selmer K-Modified 19A 1958

Det här är svårt och jag har väl dragit mig för det i ett halvår, men nu ligger den här underbara trumpeten uppe för försäljning, en Selmer K-modified 19A. En vanlig Selmer 19A går att få tag på (jag har t. ex. två vrak som ska restaureras), men en K-modified 19A, det kan jag inte räkna med att hitta igen… Nå, fler bilder och en utförligare presentation finner ni om ni som vanligt klickar på bilden.

Ja. Naturligtvis blir det en vända Louis Armstrong eftersom det är han som förknippas med den här modellen, inte bara förknippas med utan det är han som är en 19A, han och ingen annan. Nå, jag brukar ju försöka hitta några klipp på Youtube från tillverkningsåret och det kan vara rätt svårt ibland också med de största namnen, men inte när det gäller herr Armstark. Nej, det finns en uppsjö med bra, riktigt bra klipp. Låt börja med hans kanske bästa version av On the Sunny Side of the Street, sedan följer han och hans All-Stars live (i färg! 1958!) på Newport och sist, kvällens rundgång i hörlurarna och nya upptäckt, en spellista med hela den härliga skivan Louis and the Good Book, lite gospel alltså. Inte så mycket trumpet i de första låtarna, men jag vill ha den på vinyl ändå!

Antoine Courtois 113M 1980-tal, 6 000 kronor

Bästa ventilerna någonsin? Ja, jag tror att det är min åsikt om Courtois-ventiler. De visste vad de gjorde! Dessutom gillar jag deras trumpeter mycket rent visuellt också, så det är riktigt roligt att ha den här kvalitetstrumpeten hemma. Jo, den låter förstås bra också! Klicka som vanligt på bilden för att komma till annonsen med fler bilder och mer information.

Nu ska jag vara lite våghalsig. Dagens musiker är inte av den sort, som andra trumpetare idag brukar säga att de uppskattar och det handlar om musikstilen, som kanske är en smula daterad. Hur det än är med det, Jean-Claude Borelly är en skicklig trumpetare och Courtois-klangen, den demonstrerar han mycket väl i 70-talsklippet nedan, hans andra större hit Le concerto de la mer.

För de som liksom jag själv inte var födda när det begav sig, är det förstås fascinerande att han lyckades placera sig som listetta i flera europeiska länder med den stillsamma, instrumentala (nästan-)debuten Dolannes mélodie. Så fortsatte han sin karriär – fortsätter än idag – instrumentalt med mycket vibrato och oftast covers, turnéer (mer än 2000 konserter), skivor (15 miljoner sålda!) och shower (bland annat fem år i Las Vegas).

Det verkar som att i princip alla hans låtar och skivor finns ute på Youtube, så uppenbarligen har han fortfarande en stor fan-skara. Jag slänger in ett klipp med hela skivan Au-delà des nuages från 1979, en platta med sin beskärda del disco, såväl You’re the One That I Want, Rasputin, Diamond som Y.M.C.A. blandade med mer stillsamma alster. Mycket nöje önskas!

Getzen 300 1985

En Getzen 300 är en av de bästa skoltrumpeterna som någonsin tillverkats. Jo, min åsikt. Klicka på bilden så får du upp annonsen där jag förklarar varför jag tycker så.

Pratar vi Getzen är det fortfarande så att det stora trumpetarnamnet man förknippar med företaget är Doc Severinsen, trots att det var längesedan deras samarbete avslutades. Det spelar ingen roll just nu, för nu ska jag tipsa om den nya dokumentär om Doc som kom i somras. Häromveckan visades den fritt på nätet i samband med en minifilmfestival och jag passade på att titta. Tyvärr hann jag inte se hela, men det jag såg var förstås fascinerande och mycket motiverande. Ett filmtips, alltså! Den är lite långsam, kanske lite väl typiskt amerikansk, men ändå väl spenderad tid. Se den om ni på något sätt får chansen, trailer följer nedan.

Musikhaus Barth Stuttgart Symphony Artist 60-80-tal

En tysk trefärgad trumpet med mörk kopparklang, jomenvisst, det är inte fel alls! Klicka som vanligt på bilden för att komma vidare till den riktiga annonsen.

Som alltid med lite mer obskyra trumpeter kan jag ju inte hitta några klipp på folk som spelar samma sorts trumpet, men eftersom vi är i Tyskland, firmanamnet börjar på B och det är ett mörkt klingande instrument, ja då är det dags för Till Brönner. Hans mörka klang är visserligen av en annan sort, men han är faktiskt rätt aktuell just nu efter att i slutet av oktober ha lagt ut ett videoklipp där han är “stinksauer” på hur den tyska regeringen hanterar kulturen under Corona-krisen. Vi har ju ändå någon form av möjlighet till kulturersättning i det här landet för fristående musiker just nu, vilket tycks saknas i Tyskland. Detta påpekade han och fick hygglig genomslagskraft, men så vitt jag vet har det än så länge inte lett till något konkret resultat.

Yamaha YFH 731 ung. 1980

Ett Yamaha-flygelhorn, det förutsätter man intoneras finfint. Stämmer! (höhö, tänk att jag lyckats skriva dessa små instrumenttexter i tio år utan att dra den vitsen, eller… har jag gjort det?). Nå, som vanligt, klicka på bilden för en utförlig beskrivning och fler bilder.

Lite googlande på artister som spelar denna modell leder till en amerikansk karl – mycket skicklig jazz-musiker med Vancouver som bas – som ställer sig på scen med en trumpet, flygelhorn och flöjt inom räckhåll. Gabriel Mark Hasselbach kan verkligen få sitt flygelhorn att låta både nästan som en trumpet och mera typiskt soft, öronsmekande. Två klipp här nedan från Algarve Cool Jazz festival som visar hur det ska låta, där det första är det (mycket tyglade, coola) fräsiga och det andra den mjuka kudden.

Jag kommer att lyssna mer på honom de närmaste veckorna, det är då säkert! Om inte annat för att han gillar färgglada skjortor.