Couesnon “le national” 1933

/ krax / 1 Comment

Ännu ett Couesnon-horn från 1933, men det här är inte samma modell som det i oxiderad mässing, nej det här är en “le national”. Klicka på bilden för ytterligare information och fler foton.

Jag, som har en faiblesse för franska tecknade serier, jag kopplar gärna ihop West Coast Jazz med ett franskt Couesnon-horn (albumet Le petit bleu de la côte ouest av Tardi och Manchette) och då kommer vi till Shorty Rogers, som blåste i en Couesnon under sin flygelhornsperiod.

Shorty Rogers byggde inte upp sin karriär på att spela flygelhorn utan han var trumpetare i Stan Kentons storband och arrangör. Så småningom lämnade han dock Kenton och körde sitt eget rejs och det var någon gång där och då han blev en renodlad flygelhornist och frontfigur för West Coast-jazzen. Själv sade han om sitt liv under 50-talet att det var rejält hektiskt, han skrev musik, han giggade, han spelade in, han undervisade i arrangemang och han tog egna kurser i arrangemang, samtidigt. Så småningom ledde det där livet till att han i princip slutade spela professionellt. Han hann helt enkelt inte med, ambisen blev lidande och istället blev han kompositör och arrangör på heltid. Titta på någon klassisk, amerikansk polisserie från 60- och 70-talen, till exempel Starsky & Hutch, och chansen är stor att det är Shorty Rogers musik som hörs i avsnitt efter avsnitt.

TV-serier i all ära, men 50-tals-Shortys coola musik är fina fisken, eller kanske inte så fina marsmänniskor:

Eller något så vardagligt som en schysst version av Greensleaves:

Översyn

/ krax / Leave a comment

Som några kanske har märkt har jag dels lagt lite tid på att göra mig av med instrument som inte riktigt intresserar mig de senaste månaderna och dels på att standardisera priserna. Det ligger för den delen fortfarande en annons ute på Blocket på King-trumpeten och Olds Special-kornetten med påtagligt extrapris. Mer rea än så blir det inte, så passa på!

Sedan har jag också en Jupiter-trumpet ute på Tradera som inte kommer att läggas upp här. Den får nog gå två vändor till där, säljs den inte kommer jag att leka lite med den och byta ut munröret mot ett Bach Strad-munrör. Jag har testat, ja (det går att hålla två trumpeter i handen och låta stämbyglarna gå in i fel trumpet, så att säga), och med en typiskt Strad-25 leadpipe blir det ett helt annat instrument, väl värt rörbytet.

Jag har några instrument redo att läggas upp i mån av tid, lista nedan. Finns intresse för något av dem innan jag har lagt upp dem är det bara att kontakta mig och höra sig för:

Trumpet – Selmer K-Modified 19A (!, jo, som farbror Armstark efter ung. 1955) 24 000 kr.
Trumpet – Barth, tysk trumpet med klocka och munrör i koppar, antagligen tillverkad av EMO 3 000 kr.
Trumpet – Courtois 113M 6 000 kr.
Trumpet – Couesnon 1500 kr.
Flygelhorn – Couesnon 1933 (ja, en till från samma år) 6000 kr.
Flygelhorn – Yamaha 731 9 000 kr.

Läslogg sommaren 2020

/ krax / Leave a comment

Anatole France: Lille Pierre (1919)
En mild självbiografi, vars verklighetsförankring man nog inte ska ta på alltför stort allvar. Det är en 70-årings minnen medvetet skildrade i rosenrött, fast… Jag har nog aldrig läst någonting så sprängfyllt med ironi. Perfekt frukostläsning!

Marguerite Duras: Yann Andrea Steiner (1992)
Skriven några år efter månaderna i koma och helt enkelt en mycket god ödesmix i kortformat.

John Galsworthy: Broderskap (1909)
Nej, läs inte. Långt ifrån Forsythe-sagan, klassmotsättningar von oben och en lam, långdragen halvromans.

Salman Rushdie: Det gyllene huset (2017)
Finfin bok, ska man kalla det motvillig sträckläsning? Svår att lägga ifrån sig, men också lite svår att ta upp igen när man lagt den ifrån sig. Jag uppskattar alltid böcker om självbedrägerier och det är vad sönerna Golden ägnar sig åt.

Terry Pratchett: Häxkonster (1988)
Ibland får man frossa i glada ungdomsminnen.

Anatole France: Den röda liljan (1894)
En bok som i sin helhet är en argumentation för kvinnans själsliv, att det är på samma nivå som mannens. De manliga älskarna hävdar envist att kvinnor inte kan känna kärlek lika starkt som män, medan läsaren upplever den kvinnliga huvudpersonen och stönar över hur dumma de där älskarna är.

John Le Carré: Vår egen förrädare (2010)
Känns som en ovanligt kort och snabb Le Carré och det kanske det är också. Slutet dyker upp strax efter inledningen.

Marguerite Duras: Kärleken (1972)
Någon gång mitt i tror man sig ha koll och förstå, men fram emot slutet kommer frågetecknen tillbaka. Naturligtvis är det bra!

George Simenon: La nuit du carrefour (1931)
En mycket tidig Maigret, som blev film direkt. Tidig, därför lite mer pang-pang än normalt och något opolerad.

August Strindberg: Taklagsöl  – Syndabocken (1906 och 1907)
Ok, skriver dem som en volym trots att det är två helt skilda berättelser, men de har givits ut tillsammans ända från början. Båda är som värst strax före halvlek och som bäst strax före slutet, när man inser att det inte riktigt blir så illa som befarat. God läsning!

Anna Gavalda: Hjärtat i vår vänskap (2013)
En saga? En så där lustig bok som är realistisk till temat, men inte tillräckligt realistisk för att tas på allvar. Bra!

Graham Greene: Resor med moster Augusta (1969)
Jahapp, två kapitel in i boken inser jag att jag läst den förr, någon gång i tonåren. Nå, bra ändå, särskilt andra halvan.

E. T. A. Hoffmann: Kreisleriana (1810-1816)
En samling bestående av Hoffmanns texter med kapellmästare Johannes Kreisler. Tillsammans bildar de en sorts roman, en ganska fängslande och bildande sådan.

Robin Hobb: Narrens öde (2003)
Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd med slutet. För det krävs öppna slut och det vore inte genre-värdigt.

Nina Bouraoui: Om lycka (2002)
Märklig svensk titel när den franska titeln snarar är “Det lyckliga livet”. Den titeln tillsammans med ramhandlingen, en tonårsförälskelse, säger bra mycket mer om vad det är för sorts bok, det vill säga en bok om den tid då alla möjligheter finns, men inget ansvar för andra krävs.

Robin Hobb: Narrens hemlighet (2002)
Som så ofta är del två i en trilogi den bästa.

Patrick Modiano: Straffeftergift (1988)
Den äldsta Modiano jag läst och följaktligen en lite rakare historia. Bra!

Robin Hobb: Narrens uppdrag (2001)
Få Fantasy-författare skriver böcker där så lite händer.

Hans Hellmut Kirst: Utan krus (1973)
Den där sortens kriminalhistoria som avslutas med mordet, inte helt lätt att skriva.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VIII – Om att inte göra något för syns skull (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att exemplen går ut på att det är bättre att göra sitt för sig själv, vilket förstås går helt på tvärs mot detta blogginlägg.

Petrus Norberg: Gästriklands hyttor och hamrar (1959)
Härligt späckad, torr 50-talshistorieskrivning. Mums!

Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser – femte cykeln (1867)
Det svenska språkets mest ignorerade store romantiker? Jäpp, det är hårt att vara finländare. Nå, just den femte och avslutande cykeln är utan tvekan den svagaste och det lär väl ha att göra med den omvändelse som tvunget måste ske.

Hans Hellmut Kirst: Die Wölfe (1967)
Jag trodde det var en annan Kirst jag läste för längesedan, men det var den här, som jag också läste för längesedan, och den här är jag inte alls är så förtjust i. Den utspelar sig under för lång tid.

 

Bach Stradivarius Model 37 1999

/ krax / 1 Comment

dsc_0787

Ibland råkar man köpa på sig en lite vanligare trumpet också och det är förstås lika kul det. Bach 37:or är trevliga saker och de känns ju så där redigt rejäla och stabila. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till bildgalleriet.

De här annonserna sporrar mig till att leta ny musik och nya musiker jag inte lyssnat på förr och den här gången hittade jag något som fick min dyra hustru att komma och fråga både vad det var för något jag lyssnade på – det var ju så bra – och vad för instrument som spelades. Oroa er inte, det sista avser bara några passager i mitten av solot.

Luca Aquino är en italiensk trumpetare, som numera är Van Laar-artist med egen modell, men som fram tills för några år sedan konsekvent spelade på en gammal hederlig 37:a med härlig, varm klang. Inspirerad av Miles och Chet började han spela trumpet vid samma ålder som jag själv, dvs. som ung vuxen och har kanske därför en ganska egen stil, samtidigt begrundande och tillgänglig. Två låtar nedan, den undre från en skiva med The Doors-låtar och den första den Radiohead-låt som lockade fram min bättre hälft.

Courtois Gaudet C-trumpet ung.1980

/ krax / 1 Comment

dsc_0535

Nu blev det ett sådant där långt uppehåll igen och det har mest berott på att jag haft fullt upp med att sälja av lite annat i gömmorna. Här kommer nu i alla fall en trumpet jag haft hemma ett drygt år snart och det är en C-trumpet av skolmodell. Finns det ens skoltrumpeter i C? Jajamän, just de här, tillverkade i Amboise i Frankrike av Courtois under 70- och 80-talen.

Världsläget idag påverkar förstås allt och alla, men ni har säkert som jag hittat en del guldklimpar i all den musik som produceras i världens alla olika hem. Nu om någonsin är utbudet på nätet ofantligt!

Många symfoniorkestermusiker bjuder på klipp, både som en del av sitt arbete och som en del av sitt privatliv, och en som fyller en lucka är Jim Wilt, associate principal i Los Angeles Philharmonic. Han har i snart två månaders tid spelat in en etyd varje dag – oftast med C-trumpet – och jag har lyssnat i stort sett varje morgon och framför allt lärt mig vad det verkligen betyder att alltid försöka skapa musik, oavsett vad man spelar. Ett lyriskt stycke här:

Och helt enkelt dagens avsnitt här:

Yamaha YTR2320E 90-tal

/ krax / 1 Comment

dsc_0488

Så, ett inbyte renat, klart och jag undrar om 2320E med E som i Europa verkligen innebär något annat än att trumpeten just sålts i Europa. Lite högre grundstämning? Något annat? Ingen verkar veta och Yamaha är inte pigga på att berätta. Nå, fler bilder och några fler ord nås med ett klick på denna bild.

Yamaha sitter ju med ett rejält gäng sponsrade “Artists” och en grupp sådana med E som i Europa är med i en den här reklamvideon. Grannpojken, Sandvikenbördige Patrik Skogh är en av dem, men grannpojke är förstås en rejäl överdrift. Sandviken är ändå några mil bort. Nå, den här sortens musik lyssnar man bara på om man är intresserad av trumpeter, men den är ändå förvånande mild – det hade lätt kunnat bli något betydligt mer otyglat. Att det faktiskt är njutbart, det får man ta som bevis på musikernas kompetens!

 

Conn 2B New World Symphony 1941

/ krax / 1 Comment

En krigs-Conn, eller egentligen en förkrigs-krigs-Conn. Conn ställde förstås om till krigsproduktion liksom de andra amerikanska instrumenttillverkarna under andra världskriget, men det borde ha varit strax efter att den här trumpeten tillverkades, första året efter dess återintroduktion. Japp, det är lite skillnad på en 2B från 20-talet och dessa från 40-talet. Lite mer om det kan ni läsa i själva annonsen, klicka bara på bilden för den och fler bilder.

Den ursprungliga 2B New World Symphony ska ha tagits fram för, eller i samarbete med, musikerna i Philadelphia Symphony, men att döma av reklamkatalogerna  och dito tidskrifter hade denna återintroducerade modell också sitt starkaste fäste i de trakterna, dvs. området mellan och runt Philadelphia och Pittsburgh. Conn listar mängder av professionella trumpetare där, som spelade på en 2B år 1941, men det är stört omöjligt att hitta någonting om någon av dem idag. Jag hittar knappt ens något om James Morrow, förutom en mycket kort dödsannons. Han var var förstetrumpetare i Pittsburgh Symphony Orchestra under 30-talet och under 40-talet tycks han ha hanterat andra- eller tredjestämman. Han räknas också upp som en av Jerome Callets lärare. Hursom, hade han en stämma i PSO under 40-talet var han där när Fritz Reiner ledde orkestern och då finns han och hans Conn 2B inspelad. Fritz Reiner hör ju till de dirigenter som kan benämnas “demon-dirigenter”, men en lite snällare anekdot om honom och hans tid i Pittsburgh är att han apropå orkesterns relativt höga andel kvinnliga musiker torrt konstaterade att det var inget han hade något emot, det är ju lättare att komma överens med många kvinnor än en enda.

Conn hävdar att James Morrow spelade på en 2B våren 1941 i PSO och denna inspelning av preludiet till Mästersångarna i Nürnberg är gjord i januari 1941, så då får vi anta att den kan höras att i de trumpetklanger ni kan höra här. Reiner och PSO gjorde en gäng inspelningar under 40-talet och om man inte gillar Wagner är det förstås fullt möjligt att Morrow var kvar och fortfarande spelade på sin 2B också i de andra inspelningarna. Vill man lägga lite tid på epoken Reiner finns en tvåtimmars föreläsning att lyssna på, engelska förstås, men långsamt talad sådan och uppblandad med musik, musik hämtad från master-inspelningarna som låter mycket bättre än de pressade skivorna.