Author: krax

EMO World 50- eller 60-tal, 8000 kronor

/ krax / Leave a comment

En balanserad tysk! Det här är en modell som jag suktat efter länge, den enda trumpet som fick Louis Armstrong att lämna sina Selmer-lurar hemma. Om det, se nedan, om trumpeten, klicka som vanligt på bilden för att komma till drive-mappen med bilder och ett textdokument.

Ja, i slutet av 1952 fick Armstrong en balanserad EMO av en av tillverkarens återförsäljare vid ett uppträdande i Frankfurt. Den var dock inte märkt EMO utan F. X. Hüller, vilket var firmans juridiska namn. Efter något år skrev Armstrong och bad om en ny, eftersom “it’s something in your trumpet that makes your whole soul feel good and relaxed”. Då blev det en Emo World, eller möjligen tre, i alla fall enligt EMO-reklam, han ska ha valt tre av femton erbjudna. Louis turnerade flitigt över hela världen de här åren och många av dessa konserter spelades in, men nästan bara som ljud. Det är ovanligt ont om rörliga bilder på Armstrong från den här tiden, men det finns förstås foton och på konsert efter konsert syns hans EMO.

Nu när jag lyssnar på några av dessa live-inspelningar… Näej, vad han var bra då! Vilket ös, skönt att dansa till! Alla i bandet är bra! Jag väljer den här, två timmar från Barcelona, bra ljudkvalitet på den. Klickar ni upp den på Youtube finns låtlistan.

Hur ser man skillnad om man jämför med en balanserad Selmer? Lättast är att titta efter stagen mellan leadpipe och klockstycke, de är kortare på EMO-trumpeterna. Man kan också titta på stämbygeln som är lite rundare. Det syns tydligt i det här klippet när bandet kliver ur flygplanet för en konsert i Zürich, men ni måste klicka upp det i en egen flik, ligger på schweizisk statstelevisions hemsida. Louis försöker dessutom blåsa i ett alphorn!

Hur länge spelade han på dessa? Som det verkar fram till 1956 ty då blev det Selmer igen och då måste jag avsluta med ett av de få uppträdanden då Louis ser ut att vara tagen av stundens allvar. Sommaren 1956, efter ännu en Europa-turné, står han på scen med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna för att spela St. Louis Blues med en blind, 80-årig W. C. Handy på hedersplats i publiken. Som sagt, han ser spänd ut, börjar inte le förrän valthornen gruffar lite och sedan när Edmund Hall kör sitt fina klarinettsolo framåt slutet, då ser man att han känner sig mer hemma igen. Bernstein å andra sidan ler hela tiden, ser nästan inte alls arg ut, och dirigerar precis så snyggt som han alltid gjorde. Just det, här är det alltså en Selmer igen. Kanske törs jag säga att Louis klang med Selmer-trumpeterna är lite lättare och att den motsatt är lite tjockare med EMO:n (inte fetare, Satchmo-klangen är alltid fetast, så tjockare).

Vart tog hans EMO-trumpeter vägen? Den första finns i alla fall på ett museum i Sydafrika. Louis skänkte den till en mycket ung Hugh Masekela, som kärleksfullt spelade på den i fyra år, enligt egen utsaga. Sedan, när han träffade en ny lärare i USA sa denne att trumpeten är otät. Varför? Den unge Masekela hade inte vetat om att man bör bada sina trumpeter lite då och då, så det hade han aldrig gjort med sönderfrätt mässing som följd. Skaffa dig en Bach, sa läraren, men inte hade Masekela några pengar till det, inte. Katastrof! Nå, Miriam Makeba fick reda på det och gav honom pengar till en trumpet och sedan hade Masekela den Bach han syns med på de flesta foton som ung.

“À l’art musical” Guillard Bizel et Cie 60-tal(?)

/ krax / Leave a comment

Här har vi ett typiskt franskt flygelhorn med klang någonstans mellan Couesnon (lättare klang) och Courtois (tätare klang). Det enda sättet att få veta detaljer säkert om det här hornet är nog att hitta någon som jobbat i butiken som sålde det, i Lyon. Lite väl mycket arbete, så håll till godo med några spekulationer i annonstexten, som ni som vanligt hittar genom att klicka på bilden.

Den här gången känner jag för att snarare följa en kombinerad associations- och Youtubekedja än för att skriva om en specifik artist. Jag har vid ett par tillfällen de senaste åren skrivit om franska trumpetare som gjort skivor med filmmusik. Den mest profilerade franska flygelhornisten måste vara Stéphane Belmondo och jag stötte på ett samarbete mellan honom och en pianist ur en yngre generation, Tristan Mélia kring ett par ikoniska filmteman. Jag säger direkt att Belmondos flygelhorn klingar helt annorlunda, ty han spelar på ett Van Laar Oiram och ett Donat-munstycke (som jag inte har provat, men kommer att beställa till jul som julklapp till mig själv i min långsamma genomgång av alla Donat-modeller i storlekar runt 170 = 1 1/2C) så det finns inga klangkopplingar. Hursom, det här är snyggt spel av alla inblandade!

Denne Mélias pianospel, ja, han räds inte det skenbart enkla, samtidigt som det är mjukt med schysst groove. Det visar sig att Belmondo också är med på hans senaste skiva, som släpptes i våras. Hela skivan är härlig bakgrundsmusik, den där sorten som får en att göra vad man nu gör lite långsamt och sedan plötsligt måste man bara lyssna noga ibland. Avstressande, det inbjuder till mikropauser med ett ganska lugnt spel. Ändå länkar jag till en av få låtar med lite högre tempo, då är det mer Belmondo.

Den suveräna basisten på den här skivan är svenske Viktor Nyberg, Parisbaserad. Han släppte också en skiva för inte allför längesedan och bland medmusikanterna finns Björn Ingelstam på trumpet (också Parisbaserad) och Johan Hörlén på altsax (of WDR worldwide fame). Jag lyssnar gärna på alla tre. Alors, moi, je kiffe:

Men, det här var ju en trumpet! För att fullborda cirkeln och komma tillbaka till flygelhorn tar vi en annan Van Laar-artist. På något sätt har det blivit mycket brassband i hörlurarna de senaste två veckorna och det här stycket för soloflygelhorn med den eminenta Gyda Matland i Eikanger-Björsvik Musikklag har fått avsluta nästan varje sådan lyssning, eftersom modern brassbandmusik annars är rätt intensiv. Man måste lugna ned sig, men höj volymen, stycket inleds ppp.

Selmer Paris 23 1950

/ krax / Leave a comment

Ännu en Selmer, jo, men jag har väntat med den här tills någon av de andra såldes och nu när 25:an är borta är det dags för den här med vanlig ML-borrning. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Det finns fortfarande ett gäng olika 40- och 50-talsartister som jag kan skriva om som spelade på Selmer-trumpeter. Idag tar vi Harold “Shorty” Baker, mest känd som Ellingtons stabila kille, han som höll ställningarna när Cat, Ray och Clark fick leka i spotlight. Det är förstås grymt orättvist att beskriva honom så för man kan lika gärna hävda att han helt enkelt var bäst – fantastisk frasering, underbar klang och enligt Ellington bästa sortens, supersäkra lead-trumpetare. Dessutom var han tydligen en hyvens kille med glatt humör och ett skämt redo när det behövdes. Inte konstigt att Duke alltid såg till att göra plats för honom när han slutat och sedan önskade komma tillbaka, om och om igen. Detta skedde till exempel när Johnny Hodges lämnade för att driva eget band, då hängde Shorty med honom. Här följer ett lite tidigare klipp med de två och några till, just från 1950 och Paris, kanske skaffade han sig en ny Selmer när han ändå var där?

Hans klang är ibland helt fantastisk, han hade den där förmågan att låta toner klinga av så att de ger en känsla av eko, fast där inte finns något. Dessutom, det där med att spela piano och ändå klinga fylligt, alla jazztrumpetare har inte riktigt klarat det, men Shortys lite tystare passager är verkligen ljuva på bästa sätt. Clark Terry ansåg i en intervju att hans ovanligt klara och rena klang berodde på hans munstycke, ett Heim, precis som Miles, och hans Heim hade ett ovanligt tunt gods och det var anledningen. Här följer först en något senare låt hämtade från en av Bud Freemans skivor och sedan kära Stardust med Ellington i ett arrangemang som tydligen var specialskrivet för Shorty.

Hur gör man för att börja låta så där? Tja, Shorty själv berättade att han plågade sina läppar med så mycket tryck i sin ungdom att han såg sig tvungen att hänga trumpeten i ett snöre och lära sig spela utan att hålla i den. Ja, jag kan gott tro det med tanke på hur lätt han tycks kunna spela. Fast å andra sidan är det inte precis den sortens ambis som bilden i filmen ovan antyder. Han kunde säkert växla lite som han ville.

Vill man läsa mer om Shorty finns en utmärkt artikel av Thomas Erikson i en av Duke Ellington Society of Swedens bulletiner: https://ellingtongalaxy.org/wp-content/uploads/2021/01/Bulle-19-2.pdf

Vi avslutar med ett transkriberat solo med några F som högsta toner, klockrent!

Selmer Paris 20A 1942, 16000 kronor

/ krax / Leave a comment

Nyfixade ventiler sommaren 2024! Sedan spelade jag på den hela vägen fram till jul och så har det tagit nästan ett halvår för mig att känna att det är okej att sälja den ändå. Sätt ett klick på fotot och se fler bilder och en textdokument i en drive-mapp.

Så, balanserad Selmer, då är det dags att skriva lite om Louis Armstrong igen. Det var ett tag sedan! Eftersom den här trumpeten är från krigsåren, som också känns som en tid i Pops karriär man inte alls tänker på, ja, då uppkommer frågan om vad han egentligen gjorde under den tiden? Svaret är det vanliga, han spelade. Det han däremot inte gjorde var att spela in riktigt lika många låtar och anledningen till det var solidaritet. Det pågick någon sorts strejk bland fackföreningsanslutna musiker och den solidariske Louis avstod många inspelningar. Fast inte helt och hållet och det var lite olika, olika år. Sedan är det väl också så att de singlar som spelades in är ganska stereotypa enligt Louis-mallen, en lite halvdan melodi i proffsig orkester och så Louis solo som det enda egentligen intressanta. Orkestern i fråga var fortfarande Luis Russels, alltså den som var hans först, men som sedan döptes om till att bli Louis Armstrongs, fast Luis Russel fortfarande ledde den, i bakgrunden.

Som tur är finns det en annan sorts inspelningar som är roligare med samma orkester och Armstrong och det är deras live-radioinspelningar! Då valde de de mer kända låtarna och jag tycker att det hörs att de tänder till då, de har kul igen. Det gäller såväl orkester som solist. Här är en sådan från våren 1943:

En annan grej de gjorde var något som kallades “soundies”, i princip musikvideos. De mest spelade på Youtube med Armstrong och hans orkester är de som innehåller en dansandes Velma Middleton, men rent musikalist tycker jag att Shine är bäst, även om den är lite jobbig med sina rasistiska stereotyper.

Kühnl & Hoyer 70-tal

/ krax / Leave a comment


Det var längesedan jag lade upp något och det beror på främst en lunginflammation i vintras, som i sig väl inte var alltför allvarlig, men den gjorde förstås att det blev en hel del i livet att ta igen i efterhand. Nu när det är dags för några instrument igen börjar vi med tysk fin, liten kornett. Den har inget modellnamn utan får förmodas vara Kühnl & Hoyers enkla standardmodell, då för drygt 50 år sedan. Klicka som vanligt på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en presentation.

Tyska kornettister, finns de? Ja, naturligtvis, men tanke nummer ett och de första google-resultaten överensstämmer och det innebär att här följer några ord om kompositören Oskar Böhme. Det känns som att jag har skrivit om honom förut, men jag kan inte hitta det inlägget. Kanske var det bara ett utkast? Lurigt, bara att ignorera och skriva på!

Det utkom en bok år 2019 “Der Trompeter von Sankt Petersburg. Glanz und Untergang der Deutschen an der Newa” som handlade om honom, efter långa efterforskningar. Varför behövdes de? Jo, han var en av dem som försvann i Stalins utrensningar under 30-talet. Han levde i 40 år i Ryssland, firad i början, sedan förvisad till Sibiren och staden Orenburg där han dirigerade en bioorkester innan han avrättades 1938. Den boken införskaffas nog någon gång.

Jag tänker inte orda mer, hans musik är så vacker och de där tyska, förstklassiga trumpeterna som spelar den i sina härliga filmproduktioner är så skickliga så vi blandar och ger:
1. Entsagung med Mathias Höfs.
2. Sextett för bleckblås med Andre Schoch
3. Liebeslied med Helmut Fuchs

Vill ni sedan lyssna på mera Oscar Böhme söker ni på honom och den siste kornettisten ovan, Helmut Fuchs från Staatskapelle Dresden, som har spelat in en hel skiva med Böhmes melodier för kornett och piano. Den har gått i hörlurarna medan jag skrivit om K&H-kornetten och det här inlägget, underbar musik.

Leblanc 707 SONIC 1960-1965

/ krax / Leave a comment


Jaha, en till likadan Leblanc 707? Nästan, samma modell, men något äldre och det innebär klart lättare, både i klang och vikt. Det var för att göra den jämförelsen jag skaffade den, men det är förstås också en riktigt bra trumpet! Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en riktigt presentation av trumpeten.

När Leblanc tog fram de här trumpeterna tillsammans med Courtois fick de ett gäng namnkunniga proffs att spela på dem ett tag. Al Hirt var ju den mest störst kändisfaktor, men det fanns också andra som spelade på Leblanc-trumpeter i längre eller kortare perioder, som Roy Eldridge, Jonah Jones, Mannie Klein, Ralph Marterie och Conrad Gozzo. De tre sistnämnda kan man faktiskt lyssna på, på samma gång, i inspelningar från 1959 med Ralph Marterie and his Marlboro Men (gissa sponsorn!) tillsammans med Pete Candoli och Don Fagerquist. Snacka om bra trumpetsektion! Här är hela skivan och vill man bara lyssna på en, rivig låt tar man Henry Mancinis “Peter Gunn” som är den sista vid ungefär 23:45.

Ralph Marterie började spela trumpet när han var fjorton. Familjen hade emigrerat från Italien till USA och pappa spelade i en operaorkester i Chicago. Marterie ledde snart en skolorkester och när kriget bröt ut, då kom han förstås att leda en musikkår i flottan. Senare, som skivbolagskontrakterad orkesterledare var han aldrig rädd för att spela lätt-tillgänglig musik och lyckades därför driva sitt storband långt efter att storbandseran egentligen var över. Han dog ute på turné med sitt orkester 1978, bara 63 år gammal.

Marterie gästade också andra musiker, till exempel gitarristen Al Caiola 1963 – ytterligare en musiker som Discogs definierar som “Easy Listening”. Här en låt där man verkligen hör Marterie och hans Leblanc:

Till sist en live-sändning från 1965 där de första sju, åtta minuterna är Ralph Marterie och hans band, så att vi får en bild av karl’n också.

“Frankenhorn” Besson 10-10 / Getzen 300

/ krax / Leave a comment

Nu kommer vi till en sådan grej som är svår att prissätta. Det här är ett hemmabygge och delarna är inte i det snyggaste skicket, men ihopsatta klingar de riktigt bra och ser ändå inte allt för illa ut. Ta det för vad det är, så om du är ute efter en lättspelad trumpet med lite smalare borrning, ren och len klang med god intonation och en allmänt lätt känsla, klicka då på bilden för att få en utförligare beskrivning.

De mest klangbärande delarna är från en Besson 10-10. Modellen 10-10 var egentligen en mycket aktad klarinettmodell, vars modellnamn Besson utnyttjade till fler instrument ämnade för klassisk musik. Det fungerade sådär, de brittiska symfoniorkestertrumpetarna hade sedan några år tillbaka skaffat sig Bach-trumpeter efter ett slopat importförbud och Bessons då nya 10-10-trumpeter lyckades inte konkurrera bort dem, tvärtom. Ändå skriver Denis Wick, dåförtiden trombonist i LSO – London Symphony Orchestra – i ett ofta delat facebook-inlägg att trumpetsektionen under 60-talet i LSO förutom Bach-trumpeter faktiskt innehåll någon 10-10 också. Tyvärr namnger han inte musikern som använde en sådan och jag har inte lyckats hitta någon annan evidens än hans minne. Det behöver ju inte vi bry oss om så då utgår jag från tanken att 60-talsinspelningar med LSO bjuder på 10-10 klanger någonstans i sektionen.

LSO skärpte till sig rejält under 60-talet. Man tog in en mängd nya gästdirigenter som ställde lite högre krav och utvecklades med dem till en högre nivå. Det finns ganska många klipp, som är intressanta. Om jag följer en kronologisk ordning kan man från en ren trumpethorisont med viss behållning lyssna på Beethovens “Wellington’s victory” inspelad 1961, som väl ingen kan låta bli att tänka på som en föregångare till Tchaikovskys mer kända “1812”. Vi tar det igen, Beethoven beundrar Napoleon och skriver Eroica. Napoleon gör som han gör och Europa är inte längre lika begeistrade, inte heller Beethoven. Här glorifieras istället motståndargeniet, hertigen av Wellington.

Hoppar vi fram till 1965 så hittade jag något helt nytt för mig. Relativt sett har jag lite svårt för klassisk julmusik. Påskmässor, andra mässor, annan körmusik, hymner med mera med kristna motiv, ja, jag gillar, men när det kommer till jul gör mixen av hetsig födelseglädje och den där ångesten över barnamördande härskare att jag sällan uppskattar hela stycket. Ja, det gäller också Bach. Ja, det gäller också den här lite modernare kompostionen från mitten av 50-talet av Ralph Vaughan Williams, som LSO spelade in för första gången 1965, men den har ändå en annan stil som tilltalar mig. De lugna partierna är meditativa på ett nytt sätt! Väl enkla och publikfriande, verkar kritiken har tyckt, men det är ju en löjlig invändning. Koraltexterna består för den delen inte enbart av bibliska stycken utan också av poem av Milton och Hardy bland andra.

LSO:s mest berömda inspelning är också en 60-talare, den med Jacqueline Du Pré, sir John Barbirolli och Elgar’s cellokonsert. Den länkar jag inte till, men den är förstås fantastisk, ja, alltid tillgänglig nypressad sedan den släpptes och det med rätta!

Nej, vi avslutar med kuriosa! Violinisten John Georgiadis semesterfilmade orkesterns turnéer 1966-1971. Sätt er i soffan efter middagen och tänk er att privata filmkameror är något nytt igen:

Äsch, jag kan inte låta bli att slänga med ett av de klassiska klippen på Bernstein:

Martin Indiana 1956

/ krax / 1 Comment

Ja, då kommer vi en sån där modell som nämns när folk är ute efter “a poor man’s Committee”. Är det en sådan? Jo, det är ju samma fabrikat och på sätt och vis samma klangideal, men det här är en skolmodell; robust och inget finlir i konstruktionen. Klicka på bilden för mer information.

1956, det är ett av de där åren i mitten av 50-talet då det verkade spelas in och ges ut fantastiska mängder jazzskivor. Det är ingen mening att ens titta på den störste Martin-artistens (Miles förstås) diskografi, för mycket att välja på. Vi tar en “up and coming man” under den perioden i stället, Art Farmer. Innan han bytte till flygelhorn efter en längre vända i Europa på 60-talet spelade han på en Martin Committee och just hans klang är väldigt, väldigt typisk för en Committee.

Farmer gav inte ut någon skiva som bandledare 1956, men han spelade in två som släpptes ett respektive två år senare. Han medverkade också på ett tiotal andra artisters skivor, både i mindre grupper och i t. ex. Quincy Jones storband. När jag nu har lyssnat igenom alla de där, hmmm, Gene Ammons The Happy Blues är den skiva där Farmers spel matchar min smak bäst. Det är lätt, smidigt och han demonstrerar sin härliga klang fullt ut. Tvillingbrorsan Addison är med också och bidrar med ett sånt där komp som är både pregnant, tydligt och ändå knappt märks, som bara är rätt och gör att skivans namn stämmer fint. Art Farmer ska förresten ha sagt i en intervju – som svar på den lite märkliga frågan hur han och brorsan själva skiljer på varandra – att han, när han vaknar på morgonen, plockar upp basen och om han inte kan spela, jamen då är han Art och inte Addison.