Kühnl & Hoyer 70-tal


Det var längesedan jag lade upp något och det beror på främst en lunginflammation i vintras, som i sig väl inte var alltför allvarlig, men den gjorde förstås att det blev en hel del i livet att ta igen i efterhand. Nu när det är dags för några instrument igen börjar vi med tysk fin, liten kornett. Den har inget modellnamn utan får förmodas vara Kühnl & Hoyers enkla standardmodell, då för drygt 50 år sedan. Klicka som vanligt på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en presentation.

Tyska kornettister, finns de? Ja, naturligtvis, men tanke nummer ett och de första google-resultaten överensstämmer och det innebär att här följer några ord om kompositören Oskar Böhme. Det känns som att jag har skrivit om honom förut, men jag kan inte hitta det inlägget. Kanske var det bara ett utkast? Lurigt, bara att ignorera och skriva på!

Det utkom en bok år 2019 “Der Trompeter von Sankt Petersburg. Glanz und Untergang der Deutschen an der Newa” som handlade om honom, efter långa efterforskningar. Varför behövdes de? Jo, han var en av dem som försvann i Stalins utrensningar under 30-talet. Han levde i 40 år i Ryssland, firad i början, sedan förvisad till Sibiren och staden Orenburg där han dirigerade en bioorkester innan han avrättades 1938. Den boken införskaffas nog någon gång.

Jag tänker inte orda mer, hans musik är så vacker och de där tyska, förstklassiga trumpeterna som spelar den i sina härliga filmproduktioner är så skickliga så vi blandar och ger:
1. Entsagung med Mathias Höfs.
2. Sextett för bleckblås med Andre Schoch
3. Liebeslied med Helmut Fuchs

Vill ni sedan lyssna på mera Oscar Böhme söker ni på honom och den siste kornettisten ovan, Helmut Fuchs från Staatskapelle Dresden, som har spelat in en hel skiva med Böhmes melodier för kornett och piano. Den har gått i hörlurarna medan jag skrivit om K&H-kornetten och det här inlägget, underbar musik.

Leblanc 707 SONIC 1960-1965


Jaha, en till likadan Leblanc 707? Nästan, samma modell, men något äldre och det innebär klart lättare, både i klang och vikt. Det var för att göra den jämförelsen jag skaffade den, men det är förstås också en riktigt bra trumpet! Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en riktigt presentation av trumpeten.

När Leblanc tog fram de här trumpeterna tillsammans med Courtois fick de ett gäng namnkunniga proffs att spela på dem ett tag. Al Hirt var ju den mest störst kändisfaktor, men det fanns också andra som spelade på Leblanc-trumpeter i längre eller kortare perioder, som Roy Eldridge, Jonah Jones, Mannie Klein, Ralph Marterie och Conrad Gozzo. De tre sistnämnda kan man faktiskt lyssna på, på samma gång, i inspelningar från 1959 med Ralph Marterie and his Marlboro Men (gissa sponsorn!) tillsammans med Pete Candoli och Don Fagerquist. Snacka om bra trumpetsektion! Här är hela skivan och vill man bara lyssna på en, rivig låt tar man Henry Mancinis “Peter Gunn” som är den sista vid ungefär 23:45.

Ralph Marterie började spela trumpet när han var fjorton. Familjen hade emigrerat från Italien till USA och pappa spelade i en operaorkester i Chicago. Marterie ledde snart en skolorkester och när kriget bröt ut, då kom han förstås att leda en musikkår i flottan. Senare, som skivbolagskontrakterad orkesterledare var han aldrig rädd för att spela lätt-tillgänglig musik och lyckades därför driva sitt storband långt efter att storbandseran egentligen var över. Han dog ute på turné med sitt orkester 1978, bara 63 år gammal.

Marterie gästade också andra musiker, till exempel gitarristen Al Caiola 1963 – ytterligare en musiker som Discogs definierar som “Easy Listening”. Här en låt där man verkligen hör Marterie och hans Leblanc:

Till sist en live-sändning från 1965 där de första sju, åtta minuterna är Ralph Marterie och hans band, så att vi får en bild av karl’n också.

“Frankenhorn” Besson 10-10 / Getzen 300

Nu kommer vi till en sådan grej som är svår att prissätta. Det här är ett hemmabygge och delarna är inte i det snyggaste skicket, men ihopsatta klingar de riktigt bra och ser ändå inte allt för illa ut. Ta det för vad det är, så om du är ute efter en lättspelad trumpet med lite smalare borrning, ren och len klang med god intonation och en allmänt lätt känsla, klicka då på bilden för att få en utförligare beskrivning.

De mest klangbärande delarna är från en Besson 10-10. Modellen 10-10 var egentligen en mycket aktad klarinettmodell, vars modellnamn Besson utnyttjade till fler instrument ämnade för klassisk musik. Det fungerade sådär, de brittiska symfoniorkestertrumpetarna hade sedan några år tillbaka skaffat sig Bach-trumpeter efter ett slopat importförbud och Bessons då nya 10-10-trumpeter lyckades inte konkurrera bort dem, tvärtom. Ändå skriver Denis Wick, dåförtiden trombonist i LSO – London Symphony Orchestra – i ett ofta delat facebook-inlägg att trumpetsektionen under 60-talet i LSO förutom Bach-trumpeter faktiskt innehåll någon 10-10 också. Tyvärr namnger han inte musikern som använde en sådan och jag har inte lyckats hitta någon annan evidens än hans minne. Det behöver ju inte vi bry oss om så då utgår jag från tanken att 60-talsinspelningar med LSO bjuder på 10-10 klanger någonstans i sektionen.

LSO skärpte till sig rejält under 60-talet. Man tog in en mängd nya gästdirigenter som ställde lite högre krav och utvecklades med dem till en högre nivå. Det finns ganska många klipp, som är intressanta. Om jag följer en kronologisk ordning kan man från en ren trumpethorisont med viss behållning lyssna på Beethovens “Wellington’s victory” inspelad 1961, som väl ingen kan låta bli att tänka på som en föregångare till Tchaikovskys mer kända “1812”. Vi tar det igen, Beethoven beundrar Napoleon och skriver Eroica. Napoleon gör som han gör och Europa är inte längre lika begeistrade, inte heller Beethoven. Här glorifieras istället motståndargeniet, hertigen av Wellington.

Hoppar vi fram till 1965 så hittade jag något helt nytt för mig. Relativt sett har jag lite svårt för klassisk julmusik. Påskmässor, andra mässor, annan körmusik, hymner med mera med kristna motiv, ja, jag gillar, men när det kommer till jul gör mixen av hetsig födelseglädje och den där ångesten över barnamördande härskare att jag sällan uppskattar hela stycket. Ja, det gäller också Bach. Ja, det gäller också den här lite modernare kompostionen från mitten av 50-talet av Ralph Vaughan Williams, som LSO spelade in för första gången 1965, men den har ändå en annan stil som tilltalar mig. De lugna partierna är meditativa på ett nytt sätt! Väl enkla och publikfriande, verkar kritiken har tyckt, men det är ju en löjlig invändning. Koraltexterna består för den delen inte enbart av bibliska stycken utan också av poem av Milton och Hardy bland andra.

LSO:s mest berömda inspelning är också en 60-talare, den med Jacqueline Du Pré, sir John Barbirolli och Elgar’s cellokonsert. Den länkar jag inte till, men den är förstås fantastisk, ja, alltid tillgänglig nypressad sedan den släpptes och det med rätta!

Nej, vi avslutar med kuriosa! Violinisten John Georgiadis semesterfilmade orkesterns turnéer 1966-1971. Sätt er i soffan efter middagen och tänk er att privata filmkameror är något nytt igen:

Äsch, jag kan inte låta bli att slänga med ett av de klassiska klippen på Bernstein:

Martin Indiana 1956

Ja, då kommer vi en sån där modell som nämns när folk är ute efter “a poor man’s Committee”. Är det en sådan? Jo, det är ju samma fabrikat och på sätt och vis samma klangideal, men det här är en skolmodell; robust och inget finlir i konstruktionen. Klicka på bilden för mer information.

1956, det är ett av de där åren i mitten av 50-talet då det verkade spelas in och ges ut fantastiska mängder jazzskivor. Det är ingen mening att ens titta på den störste Martin-artistens (Miles förstås) diskografi, för mycket att välja på. Vi tar en “up and coming man” under den perioden i stället, Art Farmer. Innan han bytte till flygelhorn efter en längre vända i Europa på 60-talet spelade han på en Martin Committee och just hans klang är väldigt, väldigt typisk för en Committee.

Farmer gav inte ut någon skiva som bandledare 1956, men han spelade in två som släpptes ett respektive två år senare. Han medverkade också på ett tiotal andra artisters skivor, både i mindre grupper och i t. ex. Quincy Jones storband. När jag nu har lyssnat igenom alla de där, hmmm, Gene Ammons The Happy Blues är den skiva där Farmers spel matchar min smak bäst. Det är lätt, smidigt och han demonstrerar sin härliga klang fullt ut. Tvillingbrorsan Addison är med också och bidrar med ett sånt där komp som är både pregnant, tydligt och ändå knappt märks, som bara är rätt och gör att skivans namn stämmer fint. Art Farmer ska förresten ha sagt i en intervju – som svar på den lite märkliga frågan hur han och brorsan själva skiljer på varandra – att han, när han vaknar på morgonen, plockar upp basen och om han inte kan spela, jamen då är han Art och inte Addison.

Jérôme Thibouville-Lamy “Buffalo Bill” ung. 1900

Ja, nu är vi långt tillbaka i tiden igen. Jag tycker om den tidens kornetter. De har en lite annorlunda sorts klang med aningens lägre volym och skön smeksamhet. Sätt ett klick på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Ok, fransk kornett, det blir alltså en fransk artist till, men sedan ser jag inte någon anledning till fler sådana på ett bra tag. I alla fall, läser man om aktiva kornett-solister i Frankrike idag verkar alltid Médéric Collignon nämnas (och ganska ofta Tobias Wiklund!). Då är det många toner och jazz som gäller, blandat med diverse röstljud och elektronika. Han är en energisk scenpersonlighet som inte räds att visa att han är helt inne i det han gör. I grunden finns det en klassisk utbildning, men efter den verkar det ha blivit jazz rakt av, ofta som sektionsmedlem i välrenommerade större band, innan solokarriären blev just en sådan, framför allt med den egna gruppen Jus de Bocse… Som jag bara gissar på något sätt ordvitsar med poire Bosc, dvs. päronsorten Kaiser, alltså typ päronjuice.

Jag videolänkar till en hel konsert eftersom Collignon precis som Truffaz har släppt en skiva med filminspirerad musik (se inlägget med Courtois AC307). Här är alltså en hel konsert med mera filmlåtar kallad Moovies. Erkännas ska att jag själv inte mäktar med hela i ett svep, som sagt, en intensiv scenpersonlighet, denne Collignon. Apropå film – och det här är lite småjobbigt – jag hör efternamnet Colignon uttalas i huvudet precis som det görs av karaktären Lucien i Amélie från Montmartre när han drar några smädesverser varje gång jag läser eller skriver det.

Brownie-vinyl

Snabb liten blänkare: Någon som önskar Clifford Brown på LP? Jag måste rensa lite i vinylhyllan och bestämmer mig för att Brownie ska bort, fyra skivor, nypressningar i gott skick, spelade ett par gånger var:
* Clifford Brown & Max Roach
* Sarah Vaughan with Clifford Brown
* Study in Brown
* At Basin Street

Sugen på alla eller någon särskild? Skicka ett bud till info@krax.co. Nypris för alla exklusive frakt skulle väl hamna på en tusenlapp sammanlagt, men får jag ut hälften blir det mer än förväntat.

Annat på gång? Ja, en Martin Indiana, 50-talare, som borde få priset 4 000 kronor, ett franskt gammalt boutique-flygelhorn som jag inte har researchat klart, gissningsvis 6 000 kronor, en 100+-kornett Jerome Thibouville-Lamy för 2 000 kronor och ett så kallat “frankenhorn”, där jag har satt ihop ett Getzen-ventilhus med leadpipe och klocka från en Besson 10-10 för ingen-aning-pris just nu, men den klingar riktigt bra, dock inte så snygg. Äh, borde bli 4 000 kronor för den också.

Prof. Romeo Orsi “Alvin” 70-tal, 2000 kronor

Det här är en udda trumpet, inte bara för att den är italiensk. Den är lite egen i klangen och designen också. Klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Det finns många skickliga italienska trumpetare. Jag har tidigare skrivit om Luca Aquino, men de mest kända internationellt aktiva idag är nog två gånger Andrea (Giuffredi och Tofanelli) , tillsammans med den jag ska avhandla nu, Paolo Fresu. Bara för att han är italienare, han har ingenting att göra med Romeo Orsi. Inte spelar han på italienska instrument heller, inte ens AR Resonance, utan på en Bach 43 och ett Van Laar-flygelhorn, men det spelar ingen roll för det han gör, som passar bra med min sommar, är att han ofta spelar tillsammans med dragspelare. Jag har lyssnat mycket på Lucienne Renaudin Vary det här året, hennes tango- och Piazzollaversioner tillsammans med dragspelaren Félicien Brut. Trumpet eller flygelhorn och dragspel, det är en skön kombination!

Fresu – som kommer från Sardinien och utbildat sig i uråldriga Bologna – spelar med flera italienska dragspelare liksom med den franska nestorn Richard Galliano (som LRV också spelat med, liksom Wynton). Då blir det ofta stillsamt och vackert, men Fresu kan spela allt. Dessutom leker han mycket med reverb och det kan man ju som aktiv trumpetare reta sig lite på, men det uppskattas nog av den stora publiken. Han gör det snyggt i alla fall, se till exempel sista låten i sista klippet nedan.

Ett kortare klipp, som jag gillar för att han visar hur man spelar något relativt enkelt utan att det blir tråkigt (ton och tyglad känsla!), är den här Bellini-melodin tillsammans med Daniele di Bonaventura, framförd inför president Sergio Mattarella när frigörelsen från den fascistiska och nazistiska ockupationen firas:

Ett betydligt längre klipp med dragspel är denna konsert från JazzBaltica tillsammans med Galliano och Jan Lundgren. De har släppt tre skivor tillsammans och konserten är helt enkelt grymt bra i sin stillsamma elegans!

Fast sen gör karl’n helt andra grejer också. Vad sägs om lite psykedelisk David Bowie?

Stora känslor där och jag fortsätter med sådana, men av den allvarligare sorten, ytterligare ett framförande inför president Mattarella, tillsammans med en stråkkvartett. Den här gången är det vid minneshögtiden av Vajont-katastrofen. Långt före min tid och bara ett svagt minne, så här var jag tvungen att läsa på: 2000 döda av en tsunamivåg som skapades av ett jordskred ned i dammen när den fylldes upp. Dammen stod emot vågen, men den slog över och dränkte dalen nedanför och dammen fick stå kvar enbart som ett minne och en påminnelse om vad som kan gå fel trots att man tror sig ha tagit med allt i beräkningarna.

Paolo Fresu bjuder friskt på klipp på Youtube. Gillar man honom kan man få nytt att lyssna på hela tiden.

H. N. White King Master 1937

Det var rätt många år sedan jag sist hade en sådan här kornett. Kul att spela på en igen, det måste jag säga! Klicka på bilden för att komma till galleriet med fler bilder och en presentation.

Om man var kornettist i USA under 20- och 30-talen, oavsett om det handlade om jazz eller blåsorkester, då tycks man ha spelat på en King Master någon gång under sin karriär. Det finns alltså många jag skulle kunna skriva om, men den som under denna period var Kings stora affischnamn på kornett-sidan var Del Staigers och han spelade på en King Master under hela 20- och 30-talen. Vem var han?

Tja, han dog 52 år gammal år 1950 och som många av de stora kornettisterna hade han slutat turnera och blivit lärare relativt tidigt. Som 21-åring år 1919 var han solist i Sousas band och sedan var han förstekornettist hos “The Victor Talking Machine Company” i sex år, vilket innebar mycket radiotid och kändisskap. Därefter blev han solist i The Goldman Band – en berömd blåsorkester – 1926 och där stannade han ett antal år. Han skrev alla sina arrangemang själv, alltså att han arrangerade alla de låtar där han var solisten. Mest känd av dessa är hans version av The Carnival of Venice, vid första anblicken inte direkt lättare än Arbans arrangemang:

Det var en inspelning med Goldman’s Band från 1929. Antalet inspelningar med Del Staigers är få. De som finns är Goldman-inspelningarna från just 1929 och några senare alster med en mer läroinriktad approach, mer om dessa efter nästa klipp från 1929 som är en långsam bit som kontrast.

Vad hände sedan? Han hade ju blivit trumpetlärare istället för artist, men 1939 får han chansen att göra några inspelningar i sin nya roll. Dels blir det en skiva med “Military Bugle Calls” och dels en trumpet- och kornettskola för nybörjare. Vi lyssnar på del ett så får vi höra några långa toner som visar hur en King Master ska låta och sedan lägger jag in del ett med signalerna också. Del två liksom alla delar av skolan finns på Youtube, om man skulle vilja lyssna mer.