Besson 8-10 1957, 3 000 kronor

Ännu en britt ifrån 50-talets B&H och Besson-konglomerat. Det är inte meningen, men ibland blir det liksom bara så att inköpen klumpar ihop sig. Det är en stabil och bra trumpet, men vi pratar inte proffsklass utan en fin, gammal goding på bättre mellanklassnivå. “Probespiel” med symfoniskt munstycke i snickarboden nedan.

E. K. Blessing & Co. Artist Model 1939?

Det var ett tag sedan jag la upp en typisk trad-jazz-kornett, men nu är det dags. Egentligen köpte jag den här för jag behövde lite reservdelar till en annan kornett, men den var i för bra skick för att använda till det, nej, den här kornetten ska spelas. Klicka på bilden för att komma till fler bilder och en utförligare kommentar.

Har man en Blessing-kornett, ja då går tankarna självklart till Muggsy Spanier, särskilt om den håller den här åldern för just 1939 spelade han och hans band in “The Great Sixteen” för Bluebird, ett gäng låtar som man menar inspirerade den följande tidens återupptäckta intresse för Dixieland. En av låtarna var “Relaxin’ at Touro”, namngiven efter det sjukhus där Muggsy var nära att dö något år tidigare, en skön, tillbakalutad melodi med sordinerat, traditionellt solo. Spaniers sordin kom från legenden King Oliver, han hade fått den när han som nybliven vuxen fått spela med Olivers “Creole Jazz Band” på Lincoln Gardens och han behöll den och använde den vid varje spelning och varje inspelning.

Nå, för att få ett osordinerat klangexempel väljer vi “I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate”, bara för att också få smyga med Cécile McLorin Salvants fantastiska version.

King Symphony DB 1975-1976

Varför detta foto? Jo, det som är speciellt med den här trumpeten syns direkt, alltså silver-leadpipen, vilket är en extra liten kraftgenerator. Klicka på bilden för att komma till annonsen med fler bilder och en utförligare presentation.

King Symphony introducerades på 50-talet under namnet King Super-20 Symphony. Som nästan alla King-trumpeter kunde man få den med silverklocka. Den mest artist som regelbundet blåste i en sådan då, det var han vars mellannamn hyllade den ene av Haitis två frihetshjältar, Toussaint L’Ouverture, en synnerligen begåvad man som Napoleon i princip lät mörda. Vem pratar vi om? Donald Byrd. Här är han med en sådan King.

Under 70-talet, när han sålde stort på riktigt, då verkar han ha spelat på andra trumpeter. De live-filmer som finns från Montreux 1973 visar honom till exempel med en Selmer Radial i handen. 1975, när den här trumpeten tillverkades, släppte han plattan “Places and Spaces”, som fick en liten revival för några år sedan när låten “You and Music” var en del av soundtracket till GTA V. Plattan låg som bäst på 49:e plats på Billboard och singeln “Change” nådde andra plats på Disco-listan. Inte illa av en instrumentalist!

Courtois 203 90-tal, 6000 kronor

En till Courtois är på plats, en något yngre sådan med något ljusare klang. Det blev ett långt uppehåll den här gången, men förhoppningsvis kommer det ett gäng fler uppdateringar under sommaren. Hursom, klicka på bilden för att komma till fotogalleriet med en lite mer uttömmande text om trumpeten.

Den här gången kör vi lite musik med fokus på en pianist och bandledare som gick bort i slutet av förra året, 90 år gammal. Ändå fick hans musik inleda en av de senaste årens mest uppsnackade filmer, The Joker. Jäpp, amerikanerna borta i Hollywood valde en fransmans verison av Temptation Rag för att sätta tonen till en DC-film. Varför? Kanske kan man tänka sig att Bollings lätta – i den tunga jorden och arbetet på fälten inte lika förankrade – anslag ger ett lite mer sorglöst, flyktigt och galet intryck? Det passar i alla fall. Lätt är ett ord som passar den här trumpeten också.

Claude Bolling Big Band var i många år Frankrikes “ärke-storband” och här kommer en timme klassisk swing från mitten av 90-talet, inte alls dumt, och faktiskt skymtar jag en och annan Courtois-trumpet i trumpetsektionen, dock inte den här modellen.

Äldre trumpet med rotorventiler på Tradera: Hug (Zürich)

Jah har lagt upp en trumpet på Tradera idag, som inte alls finns här på hemsidan. Vi får se om den går direkt, annars kommer den väl upp här också så småningom. Det är i alla fall en äldre trumpet med rotorventiler från firma Hug i Zürich. Den är vacker och spelklar, klingar fint tycker jag, men jag har egentligen ingen erfarenhet alls av den sortens trumpeter. Eftersom den har passerat hundraårsstrecket är den förstås inte i nyskick, men det allmänna intrycket är gott. Mässingen är mest lite ojämn på ett par ställen, eller vad man ska säga.

Vad som ligger och väntar annars är en Bach 37:a, lättviktsmodell, ytterligare en halvmodern Courtois, en Rudall & Carte Starline och en King Symphony, 70-talare med leadpipe i sterling silver. Det var trumpeterna. Därtill borde det kunna komma upp ett par äldre kornetter och kanske också något gammalt flygelhorn, får se lite vad jag råkar fixa till först. Apropå kornetter åker nog ett par vrak upp på Tradera också, kanske under nästa helg.

Wohlrab 1-M 60- eller 70-tal, 1500 kronor

En tysk, lite udda fågel… Som vanligt, klicka på bilden för att komma till annonstexten och fler bilder.

Senast jag hade en tysk trumpet hemma, skickade jag den ned till Tyskland. Det var en trombonist i Hamburg som skulle ha en stabil, rejäl och tålig trumpet och det var verkligen rätt modell han köpte då. Varför denna historia här? Jo, det visade sig att den mannen spelade i reggae-bandet I-Fire. Reggae på tyska? Fungerar det? Jajamän! Reggae tänks ju som mjukt och gungande, men det kräver faktiskt lite stuns i konsonanterna, så med rätt geist blir det helt okej på tyska! Den här trumpetledda låten har jag plågat min familj med rätt ofta nu, de senaste veckorna.

Reynolds “Professional” 1946

Amerikanska Reynolds grundades 1935 och här har vi deras urspungsmodell. Den brukar modellbenämnas “Professional”, men hade egentligen inget modellnamn. Det var helt enkelt den trumpet Reynolds gjorde just då. En bra trumpet! Klicka som vanligt på bilden för fler bilder och mer information.

Det finns en berömd trumpetare som poserar på ett foto med en sådan här Reynolds, men det finns egentligen inget bevis på att han någonsin spelade på en. Det hindrar inte att jag kommer att lägga resten av texten här på Miles Davis, för det är han som på ett foto från Blue Note-inspelningarna den 20:e april 1953, sitter och blåser i en klassisk Reynolds. Det sägs och förutsätts att Miles enbart spelade på Martin Committee-trumpeter, men han syns på att antal foton med andra trumpeter också (förutom Reynolds till exempel också Blessing och Besson). Det är förstås inte samma sak som att säga att han spelade in med dessa, men uppenbarligen var åtminstone inte rädd för att prova andras verktyg.

Just den här perioden då han gjorde Blue Note-inspelningarna (1952-1953) sägs han ha varit som mest påverkad av heroin. Det brukar anges som förklaringen till att han kanske låter lite annorlunda på dessa inspelningar, kanske lite mer osäker och “ohemma”, men tänk om det också kan bero på att han inte hade sin vanliga trumpet? Ren spekulation, förstås, men jag kan tycka att klangen i balladerna från den här sessionen klingar med en annan grundklang, som jag också kan tycka mig känna igen i den här Reynolds-trumpeten. Det finns väl ingen historia om Miles, att han skulle ha gjort som Chet Baker och pantat sin trumpet för att få pengar till droger, men vem vet? “Never trust a junkie”, som Ahmet Ertegun säger om Ray Charles i ungefär samma veva i filmen “Ray”.

Jag läste faktiskt en gång under mina lärarstudier en doktorsavhandling om heorinets roll för improvisationsjazzen och den kom väl fram till att även om en del av musikerna själva upplevde att de gjorde bättre ifrån sig där och då medan de var pårökta, så är historien generellt sett inte nådig. De “fantastiska” slingorna från den rökiga studion är sett från sidan lite mer banala, tråkiga och intetsägande än de som samma musiker släppte ifrån sig de gånger de var “rena”.

(Och varför läser man sådant som en del av lärarstudier? Tja, jag skulle skriva något om improvisation i klassrummet, alltså de tillfällen man låter lektionen gå åt ungefär vilket håll som helst, och det finns det förstås också forskning på. Huvudpoängen är att improviserat lärande är precis som improviserande solon i musik, dvs. baseras på erfarenhet och kunskap och följer vissa mallar, tänk ackordsföljderna. Improviserat lärande som fungerar bra är styrd och ungefär-planerad, men det är förstås något som idag, i Corona-tider med distansundervisning, är omöjligt. Jag saknar mitt klassrum.)

Nå, nämnda ballader från april 1953 är dessa: