Nu kommer vi till en sådan grej som är svår att prissätta. Det här är ett hemmabygge och delarna är inte i det snyggaste skicket, men ihopsatta klingar de riktigt bra och ser ändå inte allt för illa ut. Ta det för vad det är, så om du är ute efter en lättspelad trumpet med lite smalare borrning, ren och len klang med god intonation och en allmänt lätt känsla, klicka då på bilden för att få en utförligare beskrivning.

De mest klangbärande delarna är från en Besson 10-10. Modellen 10-10 var egentligen en mycket aktad klarinettmodell, vars modellnamn Besson utnyttjade till fler instrument ämnade för klassisk musik. Det fungerade sådär, de brittiska symfoniorkestertrumpetarna hade sedan några år tillbaka skaffat sig Bach-trumpeter efter ett slopat importförbud och Bessons då nya 10-10-trumpeter lyckades inte konkurrera bort dem, tvärtom. Ändå skriver Denis Wick, dåförtiden trombonist i LSO – London Symphony Orchestra – i ett ofta delat facebook-inlägg att trumpetsektionen under 60-talet i LSO förutom Bach-trumpeter faktiskt innehåll någon 10-10 också. Tyvärr namnger han inte musikern som använde en sådan och jag har inte lyckats hitta någon annan evidens än hans minne. Det behöver ju inte vi bry oss om så då utgår jag från tanken att 60-talsinspelningar med LSO bjuder på 10-10 klanger någonstans i sektionen.

LSO skärpte till sig rejält under 60-talet. Man tog in en mängd nya gästdirigenter som ställde lite högre krav och utvecklades med dem till en högre nivå. Det finns ganska många klipp, som är intressanta. Om jag följer en kronologisk ordning kan man från en ren trumpethorisont med viss behållning lyssna på Beethovens “Wellington’s victory” inspelad 1961, som väl ingen kan låta bli att tänka på som en föregångare till Tchaikovskys mer kända “1812”. Vi tar det igen, Beethoven beundrar Napoleon och skriver Eroica. Napoleon gör som han gör och Europa är inte längre lika begeistrade, inte heller Beethoven. Här glorifieras istället motståndargeniet, hertigen av Wellington.

Hoppar vi fram till 1965 så hittade jag något helt nytt för mig. Relativt sett har jag lite svårt för klassisk julmusik. Påskmässor, andra mässor, annan körmusik, hymner med mera med kristna motiv, ja, jag gillar, men när det kommer till jul gör mixen av hetsig födelseglädje och den där ångesten över barnamördande härskare att jag sällan uppskattar hela stycket. Ja, det gäller också Bach. Ja, det gäller också den här lite modernare kompostionen från mitten av 50-talet av Ralph Vaughan Williams, som LSO spelade in för första gången 1965, men den har ändå en annan stil som tilltalar mig. De lugna partierna är meditativa på ett nytt sätt! Väl enkla och publikfriande, verkar kritiken har tyckt, men det är ju en löjlig invändning. Koraltexterna består för den delen inte enbart av bibliska stycken utan också av poem av Milton och Hardy bland andra.

LSO:s mest berömda inspelning är också en 60-talare, den med Jacqueline Du Pré, sir John Barbirolli och Elgar’s cellokonsert. Den länkar jag inte till, men den är förstås fantastisk, ja, alltid tillgänglig nypressad sedan den släpptes och det med rätta!

Nej, vi avslutar med kuriosa! Violinisten John Georgiadis semesterfilmade orkesterns turnéer 1966-1971. Sätt er i soffan efter middagen och tänk er att privata filmkameror är något nytt igen:

Äsch, jag kan inte låta bli att slänga med ett av de klassiska klippen på Bernstein: