Ryszard Kapuściński: Ebenholts (1998)
Vad ska man säga? Karl’n var galen.

Honoré de Balzac: Kusin Bette (1946)
Som alla vet är Bette en bifigur i romanen som bär hennes namn, precis som hon är en bifigur i det sociala livet. Naturligtvis en medveten konstruktion. Underbar roman, trevlig trots alla olyckor, och Balzac var helt enkelt en mästare.

Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita (1967 (1940))
Kanske tio år sedan senaste läsningen och jag tror att den här gången är den första där jag på riktigt brytt mig om Margarita-halvan.

Ryszard Kapuściński: Fotbollskriget (1978)
Vad ska man säga? En klok författare.

Anatole France: Pärlemorasken (1892)
Som vanligt får man fundera vad titeln på denna berättelse-samling ska signifiera. Nu är inte berättelserna skrivna för att hänga ihop utan de publicerades i tidningar under loppet av nio år. Asken kan nog alltså ses som just berättelsernas ask. En inte helt oäven tolkning är också att se asken som det rena hjärtat. Hursom, att läsa France gör en alltid till en visare människa.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 3 (2011)
Lite sent så där, och tyvärr också något besviken. Min kamp 1 och Min kamp 2 var fantastiska, men denna Min kamp 3 håller inte alls samma nivå. Alldeles för lite Knausgård, det vill säga spekulerande analys, och alldeles för mycket “action”. Barn-sådan. Nej, barndomsskildringar är inte min grej.

Sun Tzu: The Art of War (ung. 500 f. kr.)
Ta’t lugnt, kalkylera och håll dig i skinnet.

Hilary Mantel: För in de döda (2012)
Kanske lite tamare, men ändå, jag föredrar denna andra del i i Cromwell-trilogin. Kan det vara för att den dryga drottningen äntligen störtas och den sanna drottningen får sin lön?

Anatole France: Klio (1899)
Klio, hjältediktningens och historieskrivningens beskyddarinna. France låter publicera en, ja, inte en novellsamling, för det här är inte noveller, utan en berättelsesamling där ingen berättelse bär titeln Klio. Vad handlar de om? Historiska figurer, som kanske eller kanske inte misstolkats genom århundradena. Vems historia har alltså skrivits?

Bengt Segerstedt (red.): Les très riches heures de la civilisation francaise (1959)
En kulturredogörelse för hela Frankrikes historia. Mycket upplysande, men väl blommig stil.

Jan Morris: The Venetian Empire – A Sea Voyage (1980)
Efter läsningen av denna historiska redogörelse vet man en hel del om det Venetianska imperiets utkanter, men i stort sett ingenting om maktens centrum, alltså staden Venedig och dess invånare.

Paradiset – Ökenfädernas tänkespråk – Den systematiska samlingen – VII – Olika berättelser som tränar oss i uthållighet och mod (efter handskrift från 800-talet).
Genomgående får man säga att råden dels är att ta saker i små steg, dels att inte tro att man är ensam om sitt elände och dels att besinna att prövningen är vägen.

Simo Heininen: Mikael Agricola – hans liv och verk (2007)
Underbar biografi över Finlands reformator och förste bibelöversättare. Svenska översatt från finska är alltsomoftast härligt ren och tydlig och det gäller också här, men framför allt är det ett gediget verk som få.

Patrick Modiano: Nätternas gräs (2012)
Sommarens Modiano avklarad. Avslappnad betänksamhet, som vanligt. Uppskattas!

Ryszard Kapuściński: Imperiet (1993)
Värd en omläsning någon gång i någon framtid. En polacks syn på grannen i öster är förstås i sig något värdefullt och trots de omnämnda svårigheterna med att blicka in i framtiden måste det sägas att RK spekulerade väl för 25 år sedan.

George R. R. Martin: A Storm of Swords (2000)
Omläsning och man kan konstatera att man hinner glömma mycket på dryga femton år. Ett minne bekräftades dock, att denna del både är den jag tyckt bäst och sämst om.