En balanserad tysk! Det här är en modell som jag suktat efter länge, den enda trumpet som fick Louis Armstrong att lämna sina Selmer-lurar hemma. Om det, se nedan, om trumpeten, klicka som vanligt på bilden för att komma till galleriet med bilder och text.

Ja, i slutet av 1952 fick Armstrong en balanserad EMO av en av tillverkarens återförsäljare vid ett uppträdande i Frankfurt. Den var dock inte märkt EMO utan F. X. Hüller, vilket var firmans juridiska namn. Efter något år skrev Armstrong och bad om en ny, eftersom “it’s something in your trumpet that makes your whole soul feel good and relaxed”. Då blev det en Emo World, eller möjligen tre, i alla fall enligt EMO-reklam, han ska ha valt tre av femton erbjudna. Louis turnerade flitigt över hela världen de här åren och många av dessa konserter spelades in, men nästan bara som ljud. Det är ovanligt ont om rörliga bilder på Armstrong från den här tiden, men det finns förstås foton och på konsert efter konsert syns hans EMO.

Nu när jag lyssnar på några av dessa live-inspelningar… Näej, vad han var bra då! Vilket ös, skönt att dansa till! Alla i bandet är bra! Jag väljer den här, två timmar från Barcelona, bra ljudkvalitet på den. Klickar ni upp den på Youtube finns låtlistan.

Hur ser man skillnad om man jämför med en balanserad Selmer? Lättast är att titta efter stagen mellan leadpipe och klockstycke, de är kortare på EMO-trumpeterna. Man kan också titta på stämbygeln som är lite rundare. Det syns tydligt i det här klippet när bandet kliver ur flygplanet för en konsert i Zürich, men ni måste klicka upp det i en egen flik, ligger på schweizisk statstelevisions hemsida. Louis försöker dessutom blåsa i ett alphorn!

Hur länge spelade han på dessa? Som det verkar fram till 1956 ty då blev det Selmer igen och då måste jag avsluta med ett av de få uppträdanden då Louis ser ut att vara tagen av stundens allvar. Sommaren 1956, efter ännu en Europa-turné, står han på scen med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna för att spela St. Louis Blues med en blind, 80-årig W. C. Handy på hedersplats i publiken. Som sagt, han ser spänd ut, börjar inte le förrän valthornen gruffar lite och sedan när Edmund Hall kör sitt fina klarinettsolo framåt slutet, då ser man att han känner sig mer hemma igen. Bernstein å andra sidan ler hela tiden, ser nästan inte alls arg ut, och dirigerar precis så snyggt som han alltid gjorde. Just det, här är det alltså en Selmer igen. Kanske törs jag säga att Louis klang med Selmer-trumpeterna är lite lättare och att den motsatt är lite tjockare med EMO:n (inte fetare, Satchmo-klangen är alltid fetast, så tjockare).

Vart tog hans EMO-trumpeter vägen? Den första finns i alla fall på ett museum i Sydafrika. Louis skänkte den till en mycket ung Hugh Masekela, som kärleksfullt spelade på den i fyra år, enligt egen utsaga. Sedan, när han träffade en ny lärare i USA sa denne att trumpeten är otät. Varför? Den unge Masekela hade inte vetat om att man bör bada sina trumpeter lite då och då, så det hade han aldrig gjort med sönderfrätt mässing som följd. Skaffa dig en Bach, sa läraren, men inte hade Masekela några pengar till det, inte. Katastrof! Nå, Miriam Makeba fick reda på det och gav honom pengar till en trumpet och sedan hade Masekela den Bach han syns med på de flesta foton som ung.

Nyfixade ventiler sommaren 2024! Sedan spelade jag på den hela vägen fram till jul och så har det tagit nästan ett halvår för mig att känna att det är okej att sälja den ändå. Sätt ett klick på fotot och se fler bilder i galleriet.

Så, balanserad Selmer, då är det dags att skriva lite om Louis Armstrong igen. Det var ett tag sedan! Eftersom den här trumpeten är från krigsåren, som också känns som en tid i Pops karriär man inte alls tänker på, ja, då uppkommer frågan om vad han egentligen gjorde under den tiden? Svaret är det vanliga, han spelade. Det han däremot inte gjorde var att spela in riktigt lika många låtar och anledningen till det var solidaritet. Det pågick någon sorts strejk bland fackföreningsanslutna musiker och den solidariske Louis avstod många inspelningar. Fast inte helt och hållet och det var lite olika, olika år. Sedan är det väl också så att de singlar som spelades in är ganska stereotypa enligt Louis-mallen, en lite halvdan melodi i proffsig orkester och så Louis solo som det enda egentligen intressanta. Orkestern i fråga var fortfarande Luis Russels, alltså den som var hans först, men som sedan döptes om till att bli Louis Armstrongs, fast Luis Russel fortfarande ledde den, i bakgrunden.

Som tur är finns det en annan sorts inspelningar som är roligare med samma orkester och Armstrong och det är deras live-radioinspelningar! Då valde de de mer kända låtarna och jag tycker att det hörs att de tänder till då, de har kul igen. Det gäller såväl orkester som solist. Här är en sådan från våren 1943:

En annan grej de gjorde var något som kallades “soundies”, i princip musikvideos. De mest spelade på Youtube med Armstrong och hans orkester är de som innehåller en dansandes Velma Middleton, men rent musikalist tycker jag att Shine är bäst, även om den är lite jobbig med sina rasistiska stereotyper.