Author: krax

Couesnon 1933

/ krax / 1 Comment

vDSC_9444

Det är många som spelar och har spelat på Couesnon-horn. Man kan verkligen undra varför, eftersom det finns så många nya och moderna flygelhorn, som är baserade på ett gammalt Couesnon. Ändå låter de inte lika och i mitt huvud så är det den där lätta, breda flyktigheten, som inte finns hos kopiorna (de har andra kvaliteter, som inte originalet har). Antagligen för att den avsiktligt byggts bort. Det de här gamla hornen har, som nya horn inte har, är ett litet, lätt och lite klumpigt ventilhus. En modern tillverkare kan inte med gott samvete sälja ett horn byggt kring ett sådant ventilhus.

En lätt Couesnon-klang, så som jag tänker mig den, hör man till exempel från Ingrid Jensen:

Blessing Super Artist 1947

/ krax / 1 Comment

vDSC_8881.jpg

En Blessingkornett, en gammal Super Artist från 1947... Den spontana artistassociationen till denna modell är Muggsy Spanier, om vilken man kan säga att han lyckades hålla sin stil på samma nivå genom hela livet. Mycket känsla! Här nedan ett klipp från vad man må kalla karriärens mitt, det vill säga just 46-47. Dixie fungerar i alla tider!

Egentligen har jag – när det gäller jazz, råkade få en hel del klassisk vinyl att lyssna igenom annars – återigen lyssnat en hel del på Wynton och Jazz at the Lincoln Center Orchestra. Det här lilla klippet (viss Pink Panther-feeling)  med Sherman Irby och Marcus Printup i strålkastarljuset har fått många omlyssningar:

Hela konserten finns också på Youtube, Blue Note 2015.

Läslogg sommaren 2017

/ krax / 1 Comment

2017-08-20
Sapfo & Alkaios: Eros skakar mig (ung. 600 f. kr.) (117 s.)
Berättande vers fängslar mig. Nog är det märkligt att läsa och tolka fragment?

2017-08-20
Allan Degerman: Allmän historia del II: Nya tiden (1950) (215 s.)
Sommarens enda faktabok är en gammal lärobok för folkhögskolan i historia. Bra sådan, säger ifrån rejält vad gäller kolonialismen och skildrar det nyss avslutade andra världskriget på ett imponerande sätt.

2017-08-18
Anton Tjechov: (tre kortromaner) Stäppen, En okänd människas liv, Tre år (1888-1895) (335 s.)
Tre kortromaner samlade i en volym. En okänd människas liv… Ja, väl svårlöst komposition och intrig, men njutning. Stäppen… Äktrysk propaganda. Tre år… Puh, samma intrig och Tolstoj hade varit ren olycka (=Kreutzersonaten), medan Tjechov lyckas med ett fint litet happy end. Allt sammantaget en härlig volym!

2017-08-18
Sofia Nordin: En sekund i taget. (2013) (194 s.)
Snabbläst grej, som finns i klassuppsättning på jobbet och nej, jag kommer inte att använda den här i undervisningen heller av numera bekant anledning.

2017-08-11
J M. Coetzee: Jesus barndom. (2013) (333 s.)
Coetzees koncentrerade stil är underbar i små portioner. Alltså var denna tänk-tänk-bok lite väl lång och utdragen. Ändå god läsning!

2017-08-10
John Steinbeck: Möss och människor. (1937) (137 s.)
Ah! Lärarklassiker. Bara rätt på alla sätt den här gången också.

2017-08-08
Jules Verne: Fyrahundra mil på Amazonfloden. (1881) (320 s.)
Efter Fjärde riket behövde jag rena sinnet med god, njutbar litteratur från min barndom. Faktaromanens mästare ordnade det fint.

2017-08-01
Maria Nygren: Fjärde riket. (2013) (394 s.)
Romanen finns i klassuppsättning på jobbet. Jag kommer inte att använda den – skulle ge för få elevanalyser som håller för de högre betygen.

2017-07-30
Patrick Modiano: De yttre boulevarderna. (1972) (164 s.)
Första läsningen av Modiano. Det blir mer!

2017-07-28
Graham Greene: The Third Man. (1949) (117 s.)
Oj, två Greene samma sommar. Naturligtvis var denna klassiker den bättre.

2017-07-27
Mark Twain: Med vässad penna. (206 s.)
Läste den här samlingsvolymen någon gång i tonåren, mycket givande omläsning nu eftersom jag under våren roade mig med en härlig biografi som avhandlade Twains världsresa, när han gjorde sitt bästa för att samla pengar till att betala tillbaka alla sina skulder.

2017-07-26
Vladimir Majakovskij: Vägglusen. (1928) (64 s.)
Fin pjäs! Majakovskij var en god balanskonstnär.

2017-07-26
Vladimir Sorokin: Snöstormen. (2010) (207 s.)
Första Zombie-romanen jag gillat, eftersom zombisarna bara är med i periferin – inget är värre än en äkta rysk snöstorm. Bra mix av 1800-talsryssarnas stil och Sorokins egna framtidsvärld.

2017-07-25
Edgar Allan Poe: Rummet, virveln och Den döda flickan. (1832-1849) (172 s.)
Mycket ojämn kvalitet på novellerna i den här samlingen, men ett bra förord! Läs det och fortsätt sedan med en annan Poe-utgåva.

2017-07-23
August Strindberg: Nya svenska öden. (1906) (296 s.)
Bra Strindberg! Men oj vad han tyckte illa om drottning Kristina (och allt hon står för).

2017-07-18
Graham Greene: Kaptenen och fienden. (1988) (191 s.)
Dussinroman av man med god hantverkskunskap.

2017-07-16
Ernest Hemingway: Och solen har sin gång. (1926) (251 s.)
Finns ingen författare jag har så dålig koll på vilka böcker jag har läst och inte läst, som Hemingway. Trodde att jag hade sparat denna oläst, men så var det inte. Nå, att man blir sugen på att gå på tjurfäktning trots att det inte direkt är något man egentligen sympatiserar med, det är ett gott betyg till författaren.

2017-07-14
John Steinbeck: Det stora kalaset. (1945) (246 s.)
Jag har aldrig förstått hur Steinbecks nobelpris kunde vara ifrågasatt. Denna lilla historia, en liten bagatell i hans författarskap, var ändå precis så bra, som man kan förvänta sig av en författare i A-laget.

2017-07-11
Arto Paasilinna: Skojarna i örtagården. (1998) (307 s.)
Årets Paasilinna-läsning: Ojämn så det förslår och uppenbarligen gick det en gräns någonstans här för mitt samvete, för hjältarnas människohantering lämnar en mycket besk smak i munnen. Med andra och enklare ord en dålig bok.

2017-07-09
Leo Tolstoj: Hadji-Murat. (1912) (208 s.)
Ytterligare en kortroman och även om det olyckliga slutet är både anat och oundvikligt också här, så är det återigen en mycket njutbar historia Tolstoj frambringat, från krigets Tjetjenien.

2017-07-02
Leo Tolstoj: Ivan Iljitjs död. (1886) (76 s.)
Ah! Efter tre tusen sidor Fantasy måste sinnet renas och såpoperans mästare Tolstoj fixar det nästan enbart med inledningen till denna finfina kortroman. Väl sorglig dock, inget för den som redan sörjer.

2017-07-01
Robert Jordan / Brandon Sanderson: A Memory of Light. (2013) (909 s.)
Fyra slag att beskriva, som pågår samtidigt… I stort sett hela boken. Idioti! Och ändå så många lösa trådar. Slutsats: Wheel of Time är för stort.

2017-06-25
Robert Jordan / Brandon Sanderson: Towers of Midnight. (2010) (955 s.)
Jodå, spännande är det, men en smula forcerat.

2017-06-19
Robert Jordan / Brandon Sanderson: The Gathering Storm. (2009) (1098 s.)
Dags att avsluta Jordans epos, efter ett långt uppehåll. Ny författare innebär bland annat att brösten försvunnit (Jordan beskrev nästan alltid de kvinnliga karaktärernas barm mer eller mindre ingående).

2017-06-14
Salman Rushdie: Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter.  (2015) (379 s.)
Prisad i pressen. Jag tänker att det är en ovanligt tam Rushdie.

 

Ett sommarlov, 25 volymer. Godkänt.

Vad händer?

/ krax / Leave a comment

Jaao, det snöar dag efter dag. Nej, familjen har som sagt flyttat och en detalj i det hela är att alla utomhusbyggnader vid det nya boendet lämnades i befintligt skick, vilket innebär att det är mycket att rensa ut innan min tilltänkta trumpetverkstad kan bli någon trumpetverkstad. Det dröjer. Jag har visserligen ändå ett par nya instrument på gång, sådana som inte kräver något annat än ett rejält bad, så det kommer att dyka upp en del saker ändå under sommaren, bland annat en gammal Blessing Super Artist-kornett.

Ett klipp jag har sparat för att ta upp här någon gång är ett med Roy Eldridge, Oscar Peterson och Ray Brown. Förutom att det är genomsnyggt spelat, otroligt trivsamt och svänger som sjutton, så säger det någonting till alla oss, som ibland kan tänka att den där lilla koppen i Harmon-sordinen, den är ändå otroligt onödig med sin mesiga klang. Vi har fel, mer är det inte med det, vilket Roy demonstrerar.

Vega Standard SB4 20-tal

/ krax / 1 Comment

vDSC_8705.jpg

Vad läggs upp nu då? Jo en Vega Standard, 20-tal, HOT! Typisk New England-modell, det vill säga smala rör och elegans framför volym och kraft. En som spelade på den här sortens trumpeter och dessutom fick betalt för det var Louis Prima. Det är svårt att hitta 30-talsklipp på honom, men det här från 1938 är riktigt trevligt och minsann blåser han inte i en Vega-trumpet!

Snart ska det rensas lite småkrafs

/ krax / Leave a comment

Jo, vintern kommer och då brukar jag försöka bli av med lite ihopsamlat småkrafs på Tradera. Än så länge har jag inte helt bestämt vad som ska bort och vilka priser som ska gälla, men det blir några äldre wowwow-sordiner i alla fall, en Bremner Shhh och en Denis Wick övningssordin, med många uppborrade hål. Kleartone-trumpeten kommer att åka ut till utropspriset 100 kr liksom en gammal altsax stämplad Vega, men tillverkad av Martin (ej spelbar, dåligt restaurerad av tidigare ägare, behöver göras om). Ett tenorsaxmunstycke Berg Larsen SMS 125/2 ebonit och Made in England får också gå liksom ett munstyckesetui för åtta trumpetmunstycken. Sedan lägger jag nog ut några begagnade trumpetmunstycken också, men alla kommer inte att kunna kallas billiga:

Giardinelli 12M
Bach 3C
Al Cass 1-28
LegendsSandoval (Heavy)
Rudy Mück HY-Range 1 (minsta grytan jag sett)
Giardinelli 12S
Monette B4LD
Wedge 27-L backbore + två grytor, 7A och 7D.

Kanske blir det också något mer och planen är att jag ska lägga upp allt nästa helg. Är någon redan nu intresserad av något, ge mig ett bud.

The Lewis Model 100 ungefär 1980, 3 000 kr.

/ krax / 1 Comment

vDSC_8658.jpg

Det var egentligen ett år sedan den här fiolen följde med en trumpet. Eller, egentligen var det tre fioler som följde med en trumpet, men de packades uselt för färden över Atlanten, så den enda som inte blev riktigt skadad under resan var den här, som låg i en ganska modern formanpassad väska. Det är en risk man får ta, när man handlar över nätet. Alla säljare är inte så bra på att packa.

Fiolen i sig – en William Lewis & Son “The Lewis Mod. 100” – är inget speciellt, men klingar ganska stort ändå. Ny Kina-stråke följer med samt nämnda etui. Klart prisvärd, vill jag påstå. För mer information, klicka på bilden för att öppna en drive-mapp med ett textdokument och fler foton.

Fiolmusik… Apropå nya genrer ett par poster sedan… Yanni. Hört talas om, men inte riktigt haft koll på. Som halvfinne utan nämnvärda finska språkkunskaper försöker jag passa på när man får chansen att njut av något finskt på TV och liknande. Skådespelaren Ville Haapasalos resor i Ryssland sänds ibland på våra statliga kanaler och i somras visade de hur han tog sig fram i Kaukasus. I ett program handlade det lite om armenisk jazz, som jag sedan förstås var tvungen att ta reda på mer om, och det jag till slut fastnade i var violinisten Samvel Yervinyans olika projekt. Mest känd är han för att ha vara någon sorts försteviolinist i nämnde Yannis show. Och ja, det är verkligen en show, underhållning, Las Vegas och Los Angeles enligt alla förutfattade meningar. Synnerligen skickliga musiker, i lagom krävande musik. Svårt att inte gilla detta! Första klippet nedan, Samvel och den märklige harpisten Victor Espinola i en duell.

I klipp nummer två ännu en solistduell mellan Sayaka Katsuki och träblåsaren Pedro Eustache. Samma höga tekniska nivå…

Till sist tillbaka till ett tidigare steg i kedjan, Armenian State Jazz Band med Samvel som solist tillsammans med en annan violinist jag inte fått tag på namnet på. Hursom, det jag känner att jag måste tänka på, som inspirerar mig i de här klippen, är det exakta spelet. I det här sista klippet tänker jag till exempel på alla soloupptakter, så snygga och klockrena. Budskapet till mig själv är enkelt, men ohyggligt svårt: Sluta slarva.