Ännu en Bach, den äldsta jag har provat… Den har en lite mörkare och tyngre klang än vad jag bedömer som nyare, standard-37-klang. Klicka på bilden för att komma till drive-mappen med bilder och ett textdokument med en utförligare presentation.

En Bach 37:a, det finns förstås många man kan skriva om och lyssna på då, men jag väljer en Yamaha-artist, som ändå tycks hålla sig till en vanlig Bach 37:a när han ska spela Bb-trumpet (fast i vissa källor står det att det är en 25:a, men det struntar jag i just nu, jag tycker det låter mer som en 37:a). Vem? Jo, Chris Martin, principal i New York Philharmonic och känd för sin stora, pregnanta klang. Det som alltid kommer upp när man läser en biografi om honom är att John Williams skrev trumpetsolot i filmmusiken till filmen Lincoln direkt för honom. Det har jag aldrig lyssnat på förr, så det kommer som klipp nummer två nedan, men först lite fyrstämmig Bach, den lilla fugan i G-moll och Chris på alla stämmorna. Det är, ja välj valfritt superlativ.

Det är nästan tio år sedan nu, som Chris Martin bytte från Chicago Symphony till New York Philharmonic och alla amerikanska internet-tyckare som bara bryr sig om status begrep ingenting. Amerikanerna håller ju brass-sektionen i Chicago som bäst av allt, så hur kunde deras principal dra till New York? Det fanns det säkert bra skäl till, men oavsett vad så verkar denne Chris Martin trivas utmärkt i New York. Han har genom åren bjudit på många intervjuer som ligger ute på Youtube där han pratar om hur han ser på trumpetspelande, hur han övar och livet som orkestermusiker. Vill man lyssna på en sådan tycker jag bäst om den här, mest för att killen som ställer frågorna (från Monster Oil, bra ventilolja) vet vad han snackar om och gör intervjun till något som verkligen handlar om trumpet-spelande, inte bara livet som klassisk yrkesmusiker. Och han säger att det viktigaste rådet han har att ge är att inte bry sig om vad andra människor tycker, känns som att det bland mycket annat avser just karriärval.