Sugen på en försilvrad Committee? De är inte vanliga, så här har du chansen. Klicka på bilden för en utförligare presentation samt fler bilder.

1957… Okej, ska man då skriva mer om Miles? Eller om Chet? Eller om Art Farmer igen? Kanske Kenny Dorham? Det här är en Committee De luxe och alla dessa nämnda utom möjligen Miles spelade på en sådan. Jag har aldrig sett något säkert påstående om huruvida Miles spelade på en vanlig Committee eller en De luxe under 50-talet. Ska jag gå efter foton tror jag att han inte gjorde det – jo, hans trumpeter är graverade, men nej, de verkar vara enfärgade och De luxe-lurarna har rördelar i nysilver vilket de vanliga inte har. Fast å andra sidan kan förstås Miles trumpeter ha varit förgyllda och därmed enfärgade ändå. Därför borde jag inte skriva om Miles, men å andra sidan var just 1957 ett bra Miles-år, just för mig. Flera av hans skivor släpptes då, men det vara bara två som spelades in. Först Miles Ahead, men på den spelar han ju flygelhorn, men sedan, i december för utgivning 1958, då spelades soundtracket till L’ascenseur pour l’échafaud in och det är ju liksom den Miles-skiva jag nog har lyssnat på flest gånger. Jag borde förstås se filmen också, men, men, filmtittande, det tar ju tid!

Nå, Miles var känd sedan många år, men inte förevigad i rörliga bilder. Det ändrades det på 1957. Dels passade fransoserna på när han var i Paris, men innan det hade han faktiskt hunnit vara cool på film i USA också. Han är verkligen cool. Båda klippen följer nedan:

Annat att notera från Miles år 1957 är förstås att det var då han sparkade John Coltrane. Själv fri från droger sedan några år tillbaka såg han Coltranes problem och som tur var blev det ju en väckarklocka! Studerar man dessa två herrars diskografi är det uppenbart att bättre musik skapades när de blev rena.

Jag måste väl ge något exempel där det är säkert att en Committee De luxe spelades år 1957 också, så det får bli Kenny Dorham, som var en Martin-kille under 50-talet. Hans klang på skivan Jazz Contrasts från 1957 är väldigt typisk för en Committee De luxe, så håll till godo med en typisk KD-ballad som avslut.