Ännu en Selmer, jo, men jag har väntat med den här tills någon av de andra såldes och nu när 25:an är borta är det dags för den här med vanlig ML-borrning. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Det finns fortfarande ett gäng olika 40- och 50-talsartister som jag kan skriva om som spelade på Selmer-trumpeter. Idag tar vi Harold “Shorty” Baker, mest känd som Ellingtons stabila kille, han som höll ställningarna när Cat, Ray och Clark fick leka i spotlight. Det är förstås grymt orättvist att beskriva honom så för man kan lika gärna hävda att han helt enkelt var bäst – fantastisk frasering, underbar klang och enligt Ellington bästa sortens, supersäkra lead-trumpetare. Dessutom var han tydligen en hyvens kille med glatt humör och ett skämt redo när det behövdes. Inte konstigt att Duke alltid såg till att göra plats för honom när han slutat och sedan önskade komma tillbaka, om och om igen. Detta skedde till exempel när Johnny Hodges lämnade för att driva eget band, då hängde Shorty med honom. Här följer ett lite tidigare klipp med de två och några till, just från 1950 och Paris, kanske skaffade han sig en ny Selmer när han ändå var där?

Hans klang är ibland helt fantastisk, han hade den där förmågan att låta toner klinga av så att de ger en känsla av eko, fast där inte finns något. Dessutom, det där med att spela piano och ändå klinga fylligt, alla jazztrumpetare har inte riktigt klarat det, men Shortys lite tystare passager är verkligen ljuva på bästa sätt. Clark Terry ansåg i en intervju att hans ovanligt klara och rena klang berodde på hans munstycke, ett Heim, precis som Miles, och hans Heim hade ett ovanligt tunt gods och det var anledningen. Här följer först en något senare låt hämtade från en av Bud Freemans skivor och sedan kära Stardust med Ellington i ett arrangemang som tydligen var specialskrivet för Shorty.

Hur gör man för att börja låta så där? Tja, Shorty själv berättade att han plågade sina läppar med så mycket tryck i sin ungdom att han såg sig tvungen att hänga trumpeten i ett snöre och lära sig spela utan att hålla i den. Ja, jag kan gott tro det med tanke på hur lätt han tycks kunna spela. Fast å andra sidan är det inte precis den sortens ambis som bilden i filmen ovan antyder. Han kunde säkert växla lite som han ville.

Vill man läsa mer om Shorty finns en utmärkt artikel av Thomas Erikson i en av Duke Ellington Society of Swedens bulletiner: https://ellingtongalaxy.org/wp-content/uploads/2021/01/Bulle-19-2.pdf

Vi avslutar med ett transkriberat solo med några F som högsta toner, klockrent!