Ja, då kommer vi en sån där modell som nämns när folk är ute efter “a poor man’s Committee”. Är det en sådan? Jo, det är ju samma fabrikat och på sätt och vis samma klangideal, men det här är en skolmodell; robust och inget finlir i konstruktionen. Klicka på bilden för mer information.

1956, det är ett av de där åren i mitten av 50-talet då det verkade spelas in och ges ut fantastiska mängder jazzskivor. Det är ingen mening att ens titta på den störste Martin-artistens (Miles förstås) diskografi, för mycket att välja på. Vi tar en “up and coming man” under den perioden i stället, Art Farmer. Innan han bytte till flygelhorn efter en längre vända i Europa på 60-talet spelade han på en Martin Committee och just hans klang är väldigt, väldigt typisk för en Committee.

Farmer gav inte ut någon skiva som bandledare 1956, men han spelade in två som släpptes ett respektive två år senare. Han medverkade också på ett tiotal andra artisters skivor, både i mindre grupper och i t. ex. Quincy Jones storband. När jag nu har lyssnat igenom alla de där, hmmm, Gene Ammons The Happy Blues är den skiva där Farmers spel matchar min smak bäst. Det är lätt, smidigt och han demonstrerar sin härliga klang fullt ut. Tvillingbrorsan Addison är med också och bidrar med ett sånt där komp som är både pregnant, tydligt och ändå knappt märks, som bara är rätt och gör att skivans namn stämmer fint. Art Farmer ska förresten ha sagt i en intervju – som svar på den lite märkliga frågan hur han och brorsan själva skiljer på varandra – att han, när han vaknar på morgonen, plockar upp basen och om han inte kan spela, jamen då är han Art och inte Addison.