Det här är en udda trumpet, inte bara för att den är italiensk. Den är lite egen i klangen och designen också. Klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.

Det finns många skickliga italienska trumpetare. Jag har tidigare skrivit om Luca Aquino, men de mest kända internationellt aktiva idag är nog två gånger Andrea (Giuffredi och Tofanelli) , tillsammans med den jag ska avhandla nu, Paolo Fresu. Bara för att han är italienare, han har ingenting att göra med Romeo Orsi. Inte spelar han på italienska instrument heller, inte ens AR Resonance, utan på en Bach 43 och ett Van Laar-flygelhorn, men det spelar ingen roll för det han gör, som passar bra med min sommar, är att han ofta spelar tillsammans med dragspelare. Jag har lyssnat mycket på Lucienne Renaudin Vary det här året, hennes tango- och Piazzollaversioner tillsammans med dragspelaren Félicien Brut. Trumpet eller flygelhorn och dragspel, det är en skön kombination!

Fresu – som kommer från Sardinien och utbildat sig i uråldriga Bologna – spelar med flera italienska dragspelare liksom med den franska nestorn Richard Galliano (som LRV också spelat med, liksom Wynton). Då blir det ofta stillsamt och vackert, men Fresu kan spela allt. Dessutom leker han mycket med reverb och det kan man ju som aktiv trumpetare reta sig lite på, men det uppskattas nog av den stora publiken. Han gör det snyggt i alla fall, se till exempel sista låten i sista klippet nedan.

Ett kortare klipp, som jag gillar för att han visar hur man spelar något relativt enkelt utan att det blir tråkigt (ton och tyglad känsla!), är den här Bellini-melodin tillsammans med Daniele di Bonaventura, framförd inför president Sergio Mattarella när frigörelsen från den fascistiska och nazistiska ockupationen firas:

Ett betydligt längre klipp med dragspel är denna konsert från JazzBaltica tillsammans med Galliano och Jan Lundgren. De har släppt tre skivor tillsammans och konserten är helt enkelt grymt bra i sin stillsamma elegans!

Fast sen gör karl’n helt andra grejer också. Vad sägs om lite psykedelisk David Bowie?

Stora känslor där och jag fortsätter med sådana, men av den allvarligare sorten, ytterligare ett framförande inför president Mattarella, tillsammans med en stråkkvartett. Den här gången är det vid minneshögtiden av Vajont-katastrofen. Långt före min tid och bara ett svagt minne, så här var jag tvungen att läsa på: 2000 döda av en tsunamivåg som skapades av ett jordskred ned i dammen när den fylldes upp. Dammen stod emot vågen, men den slog över och dränkte dalen nedanför och dammen fick stå kvar enbart som ett minne och en påminnelse om vad som kan gå fel trots att man tror sig ha tagit med allt i beräkningarna.

Paolo Fresu bjuder friskt på klipp på Youtube. Gillar man honom kan man få nytt att lyssna på hela tiden.