Finfin retur

 

Det slumpade sig så på lite olika sätt att en trumpet jag sålde i vintras fann vägarna tillbaka och eftersom det var en lur, som jag verkligen gillar, så är jag nöjd och glad just nu. Här talas alltså om den gamla Olds Super-trumpeten med mörknad lack, tillverkad någon gång i början på 40-talet. Finfin trumpet!

Olds Super 1946 (och en Kleartone USA)

En Super bort en annan in, några få år yngre. Fin, skinande och mycket trevlig att spela på! Med ännu en Olds Super, får jag naturligtvis möjlighet att diskutera ytterligare lite Jonah Jones, som blåste i en Super under större delen av sin karriär.

Vissa beundrade gamla jazzlirare är svåra att hitta på tuben, andra som det inte pratas så mycket om desto enklare. Jonah Jones hör till de senare och anledningen till det är tvådelad, tänker jag. Dels måste man ju kalla hans inspelningar för ganska kommersiella, “easy listening” utan tvekan. Så snygga fraseringar! Men inte direkt utmanande för öronen. Dels har det också att göra med hans ton, som ibland är så tät och härlig och ibland får en att misstänka att han försöker spela luftigt med en rak papperssordin i. Det hade han säkert ibland – han slog ju faktiskt stort med skivan “muted jazz” – men ofta handlar det nog mest om att de snygga effekterna prioriterades framför den symfoniska klangen. Uppenbarligen sålde det, eftersom han fick släppa nya skivor om och om igen, och uppenbarligen finns det fortfarande sådana som gillar den prioriteringen och lägger upp det de har, men man förstår ju också att de som vill ha en modern klang börjar tänka på grodor och helst glömmer vissa av Jonahs låtar.

Men det finns pärlor, där han visar upp både en fantastiskt tät och snygg klang och de fräsiga fraseringarna! Först en fransk inspelning här nedan, tillsammans med tenorsaxofonisten Alix Combelle och hans sextett. SÅ ska en Olds Super trakteras! Sedan hela skivan Reel to Reel tillsammans med Glen Gray och hans orkester. Den ska man inte lyssna på bara för Jonah, utan minst lika mycket för hela Glen Grays trumpetsektion (Al Porcino, Conrad Gozzo, Joe Graves, Manny Klein, Shorty Sherock, Uan Rasey). Oj oj oj!

 

 

Jo, det ligger en till trumpet uppe också. Ärligt talat ganska skruttig, men fortfarande kul att spela på, en Kleartone USA, som i själva verket är en Conn Pan American 66B.

Och ännu mera jo, York Super Custom kornetten såldes häromdagen, men Jupitern ligger fortfarande kvar på ebay.

Ännu en Olds Super…

Japp. Meazzins ersättare blev ännu en Olds Super, en lite yngre från 1967. Den presenteras här.

Några ord om de två Olds Super tillsammans, för det är ju det som är det roliga, att kunna jämföra samma modell från två olika epoker: Den yngre är lätt, men den äldre är mycket lättare! Den yngre har en fetare klang, medan den äldre bjuder på lenare toner. Den äldre är mer speciell, en tidsmaskin, som tar oss till Swing-eran, medan den yngre känns ganska modern. Båda är finfint tillverkade och mycket vackra, men den äldre är nog ändå lite mer perfekt i precis varje detalj.

Nästa trumpet upp är en Selmer Radial med nyrenoverade ventiler, men jag upptäckte precis att det saknas en liten skruv till triggern på första bygeln, så jag måste gå på skruvjakt först.

Skruv… Skruvad rytm:

Samma gäng, men lite mer avslappnad och normal stil:

Olds Super

Jupp, annons uppe nu:
http://www.kraxbb.se/Trumpeter/oldssuper/os.htm

Jag arbetar som språklärare till vardags och jag tog med den här trumpeten till skolan för någon månad sedan, körde God Save the Queen och Land of Hope and Glory för en av engelskaklasserna. Min känsla då, i det ljuddämpande klassrummet, var att den här trumpeten inte frammanar någon stolthet över fosterlandet utan bara en innerlig kärlek till det. Smekande smäktande klang…

Apropå Olds hörde en gammal kund hörde av sig i höstas och undrade vart The Olds Register hade tagit vägen. Tyvärr är den databasen försvunnen, men det finns verktyg för att hitta det som en gång varit på internet, så följ den här länken om ni vill dit. Jo, trumpeten ovan finns med där, men placerad i Kalifornien.

I förra inlägget såg ni Jonah Jones blåsa i en Olds Super. Det gjorde han under större delen av sin karriär, med ett avbrott för Leblanc någonstans i mitten. Jag gillar Jonah Jones, mycket elegans i spelet och  avslappnad attityd. Dessutom passerade han 90-årsstrecket innan han dog, och det är inte många gamla trumpetare jag hittat som gjort det. En äldre Jonah (69 år) med en yngre Olds Super spelandes mogen jazz kan ses i första klippet nedan. Den som hellre vill höra en 40-talstrumpet tar det andra klippet med Cab Calloway, Jonah och hans Olds är den första solotrumpeten.