Tagg: Källblad

Snart urhundsdags…

Jag  extraknäcker ju ibland som serieöversättare och när man översätter något blir man lite insnöad. Som jag översätter franska tecknade serier,  imponeras jag av hur ambitiösa många av de franska serierna är med detaljrika och intelligenta manus, som klämmer in universiella betraktelser i en spännande form. Det är konst på riktigt, en produkt av hantverksskicklighet  och ”symboler” (till exempel kulturellt, vetenskapligt, politiskt eller filosofiskt patos).

Samtidigt hävdas i Sverige att vi lever i en guldålder med en svensk nyproduktion av tecknade serier på högsta nivå. Det har jag, som älskar det storslagna franska anslaget, aldrig kunnat förstå. Jag har alltid lutat mer åt att de svenska moderna serierna sysslar med navelpillande igenkänningskonst av enklare slag, förpackat i taffliga teckningar utan djup.   Å andra sidan har jag väl inte läst särskilt mycket svenskt de senaste åren… Dags att göra bättring och göra en liten svensk läsning! Därför har jag nyttjat biblioteket och lånat hem de svenska seriealbum som är nominerade till 2012 års Urhundenplaketter för bästa originalsvenska seriealbum:

-Hansson, Sara: Vi håller på med en viktig grej (Ordfront Galago)
-Jonsson, Mats: Mats kamp (Ordfront Galago)
-Kanarp, Loka/Edenborg, Carl Michael: Hungerhuset (Kolik)
-Källblad, Mats: Lång väg tillbaka (Optimal press)
-Neidestam, Lina: Maran (Kolik)

Det ska sägas direkt att jag inte läst Lina Neidestams ”Maran”. Den fanns inte på något av Helge-biblioteken  – antagligen för att den är för sexfylld – och jag var för snål för att gå och köpa den.

Sara Hansson, Vi håller på med en viktig grej

 Elva år, det här handlar om tjejer som är elva år. Jag är en 30-årig man. Tror ni att det är bra matchning? Nej, inte för mig. De hittar sin identitet med hjälp av Spice Girls. Jag har min identitet bland tallar, granar, mossor, lavar och vatten.

Nåja, huvupersonen är ensam, men hittar en ny kompis, som faktiskt är ett år äldre och spelar upp lite kryddig musik. Tillsammans gör de Spice Girls till sin grej och blir bästisar. Då blir livet bra. De får en plats i tillvaron. Det är en bra och enkel berättaridé med utrymme för rejäla miljö- och stämningsbeskrivningar och Sara Hansson lägger krutet på just stämningarna. Tyvärr räcker inte det för mig.

Jag tycker inte alls om den här volymen. Vi har de här enkla naiva teckningarna och jag förstår att de är ett berättarmedel, men samtidigt sänker de helhetsintrycket. Teckningarna tillsammans med det korta språket och den ”enkla” ungdomsvärlden (en musikstil är jag och saken är biff, jag finns) hjälps åt att hamra in budskapet, den viktiga grejen att vara vi och inte ensam med hjälp av vår viktiga grej, Spice Girls. Det blir bara så övertydligt och stereotypt av det. Sinnet vidgas inte, utan smalnar av att läsa och se detta. Tjejernas plats i världen blir det enda och världen försvinner. Bäst är det när föräldrarna får ta lite plats, för då vidgas bilden, men det får de inte ofta, för det här är elvaåringarnas berättelse  och den ska utgå från dem. Den linjen följs benhårt, men det är ju bara det att elvaåringar är just elvaåringar utan någon större erfarenhet av livet. Det blir fördummande och inte sinnesvidgande. Mixen av generationsberättelse och ungdomlig världsblick fungerar inte för några andra än de, som delar samma erfarenhet. God konst ska kunna fånga också de som inte är lika, men det gör inte ”Vi håller på med en viktig grej”.

Med det sagt, jag förstår att detta kan vara en alldeles underbar liten bok för de som känner igen sig, men det är med det som med krönikor i till exempel sportfisketidningar. Perfekt läsning för de närmast berörda, meningslöst för andra.

Mats Jonsson, Mats kamp

Här har vi motsatsen, det måste erkännas. En 30-årig man med dotter och fru strävar fram genom livet. Norrländskt ursprung, socialistisk världssyn, erfarenhet från föräldrakooperativ. Det kunde ha varit jag, med den lilla skillnaden att jag alltid vetat att min tid i huvudstaden inte skulle få vara för länge  (alldeles för tråkigt där, finns inget att göra, bättre att dra tillbaka till skogen). Det här är alltså upplagt för att jag ska tycka om det och det gör jag, det är inget att hymla om. Frågan är bara om det är ”bra på riktigt” eller bara igenkännings-feel-good?

Alla som har läst Mats Jonsson vet att det handlar mest om just att läsa. Jag minns någon gammal recension i större dagstidning, som föreslog att han skulle skriva regelrätta romaner i stället för att teckna bilder till, för det är ändå mest hans ord som imponerar. Det håller jag inte riktigt med om. Det här tycker jag blir en bra mix, enkla teckningar kombinerade med många ord. Då lyfter det sammanlagda innehållet, när de klara teckningarna får utgöra kommentarer och synteser av texten. Det är som några gamla ligne clair-hjältar, tänk Tintin, men framför allt Blake & Mortimer och Alix: Klara och tydliga bilder, massiva textrutor och se där, text och bild korresponderar utmärkt tack vare sin motsats.

Nu är ju det här Mats Jonssons eget liv och det har både sina fördelar och nackdelar. Berättelsen är verkligen på riktigt och det känns och bidrar till spänningen, men det gör också att bilden blir lite smal. Det finns inte plats för något annat än det rent personliga. Från det kan man naturligtvis koppla till sitt eget liv och det gör man, men bara där det finns en närhet. Folk som bläddrade i den här boken när den låg framme hos mig, läste gärna och med nöje några sidor där innehållet speglade deras eget liv, men fann ingen lust att läsa sidorna runt om. Jag såg det hos mig själv också, kapitlen om föräldrakooperativet roade mig mest för där klaffar det bäst med mitt liv. Mitt förädrakooperativ är inte som Mats Jonssons, som tur är, jag är ordförande och jag dör inte av stress! Den stora behållningen blir alltså den personliga glädjen av att ha det bättre.

Ja, jag läser gärna ”Mats kamp” och jag kan gott tänka mig att ha den i bokhyllan, men det är symptomatiskt att det som verkligen är bra på riktigt är de passager där Mats är arg på klassamhället. Då bränner det till, men det finns inte plats för så mycket sådant i dessa memoarer. Jag är tyvärr också rädd för att mer av den ilskan skulle sänka försäljningssiffrorna.

Loka Kanarp och Carl Michael Edenborg, Hungerhuset

– Ett hundra tjugo fem sidor, redan slut? Förvånad tittar jag på klockan och inser att inte ens tio minuter har passerat.

Vad ska man säga? Hade jag varit en renässansfurste och låtit dessa två skapare sitta vid mitt bord, sova i mina sängar och dricka mitt vin, då hade det krävts en riktigt hal tunga för att de skulle klara sig undan en spark utför trappan.

Mängden underhållning per betalad krona (okej, jag lånade den, men om jag skulle ha betalat) är alltså inte stor. Däremot är det en mycket snygg bok! Varje ruta är ett gott hantverk.

Det här en spökhistoria i modern stil, det vill säga sparsmakad. Man kan nästan säga skotsk stil – det snålas på både ord och teckningar. Har ni förstått det? Att jag tycker att det är för… ekonomiskt. Nåja, själva storyn innehåller två udda (men egentligen alldeles vanliga) systrar, två vanliga (men egentligen mycket udda) fosterföräldrar och ett hemsökt hus. Ahhh, mallar och schabloner, det älskar jag!

Ja, och där tar det liksom slut. Stoffet är inte nog. Snygg är ordet som passar både text och bild och sedan är det slut. Det här är alltså mer design är konst. Mycket god hantverksskicklighet, tomt innehåll. Varje ruta skulle kunna tryckas upp och hängas som conversation piece i en matsal, men som utsikt från en läs- eller tänkarfåtölj passar det inte. Tjoflöjt!

Mats Källblad, Lång väg tillbaka

Mats Källblad gillar jag sedan gammalt. Han brukar ha ett vidare blickfång i sina serier, det där man får när man väljer något förmodat begränsat, som i sin begränsning innehåller universiella vyer och problem.  Jag pratar alltså om Vimmelgrind, som liksom Mumindalen är nordisk  hundraårig ensamhet.

Lång väg tillbaka är ju inte alls Vimmelgrind utan ett snitt ur en mycket prosaisk och verklig värld. Isak och Molly, unga vuxna, gör sina försök att lämna sin bakgrund och nå något nytt.  Det kan bli ganska jobbig läsning, det där, man var ju inte alltid så klok som tonåring. Kan vara lite drygt att läsa om den naiviteten. Visst kan man frossa i den och göra det bra (tänk på Dostojevskij), men det är ett problem, att med vuxna ögon gå helt in i ungdomsvärlden igen. Det blir lätt för trångsynt, särskilt om man försöker göra det vidsynt. Låst.

Mats Källblad lyckas ändå ganska bra och det beror framför allt på att han lägger ett brett perspektiv på den tiden, på hur samhället byggs och vad som ger status. Det finns en stark socialistisk underton, som ibland får bli en överton, och den utvidgningen av huvudpersonernas  studietid ger nerv och universiell stadga åt dessa noveller. Dessutom visar Källblad att han kan hantverket. Personerna är inte vackra, men vältecknade, och både mimik och miljöer ger ytterligare skjuts åt samhällskritiken.

Visst, jag tycker att det går lite för snabbt ibland och berättelserna kanske är lite förutsägbara, men innehållet har ändå det där lilla extra, tack vare sitt patos, som gör att det här blir bra på riktigt.

Min favorit till 2012 års urhundsplakett? Vilken bok måste den olästa ”Maran” slå för att ta hem priset?

Mats kamp och Lång väg tillbaka har något universiellt i historien.  Hungerhuset och Lång väg tillbaka har detsamma i bilderna. Slutsatsen måste bli att Lång väg tillbaka är det verk som förtjänar priset mest. Det är inte den bok, som jag slukades mest av (det var Mats kamp), men det är den bok som kommer att få en omläsning.