Mera Holton

Det är märkligt att saker så ofta kommer i klump.

Om Collegiate-trumpeten nöjde sig med att fira 50 år i år, så är det, en lite mognare bekantskap, som gör sin entré nu. Tillverkad 1933, japp, det blir 83 år. En del åldras med värdighet och det har denna uppenbarelse gjort. Ja det är ju namnet på dessa gamla Holtonlurar: Revelation.

Tro nu inte att jag tänker leda detta till någon variant på den gamla gospellåten John The Revelator, utan vi håller oss i Chicago, där Frank Holton började sin karriär som instrumentfabrikör. Och så flyttar vi till min lokala symfoniorkester i Gävle, som tänker sig en Beethoven-säsong 16/17, naturligtvis toppad med nionde symfonin… Alltså följer en långsam och mäktig CSO-nia, som uppvärmning. En uppvärmning som i sig är en verklig uppenbarelse, vår officiella Europahymn!

Två strofer ur Schillers naturdyrkande upplysningsode, som för mig är kärnan i hela den euforiska musiken; som lyfter dess trikolorala hjärta (jämlikhet, frihet, broderskap):

“Freude trinken alle Wesen
an den Brüsten der Natur;
alle Guten, alle Bösen
folgen ihrer Rosenspur.”

“Deine Zauber binden wieder,
was die Mode streng geteilt;
alle Menschen werden Brüder,
wo dein sanfter Flügel weilt.”

Snabb översättning:
Glädje dricker alla väsen,
från Naturens egna bröst;
alla goda, alla onda
tågar i sitt rosenspår.

Din magi skall åter ena,
vad vanans makt nu delat har;
alla människor blir bröder,
under dina vingars skydd. 

För självkritiken är ordet “vanan” den avslöjande punkten. Det skulle lika gärna kunna stå världen, rutinen, vardagen, fördomarna, lögnerna, politiken, ja vad som helst, som i onödan splittrar oss människor. Nej, det ska lämnas bakom och istället finns Beethovens och Schillers euforiska glädje över den mänskliga gemenskapen, som den känns och hittas  i såväl natur, som musik.