Tagg: Brunner

Fukta din aska

 

 Fukta din aska av Ernst Brunner

Det här är ännu en bok jag känner mig kluven inför…. Den smörar verkligen inte för läsaren, men den är heller inte en rent personlig avhandling utan några publika eftergifter alls. Ernst Brunner har bestämt sig för att han minsann ska skriva om Bellman som det var och precis så och av det göra den bästa historia man kan. Utan att kompromissa. Utan att försköna. Fast kanske ändå försköna lite, personen Bellman, men absolut inte livet Bellman.

Kruxet är ju att med den här ansatsen blir romanen om Bellmans liv något enformig. Supa. Vela mellan fruntimmer. Supa. Vara skuldsatt. Låna. Skriva och skådespela. Supa. Låna. Skriva och skådespela. Supa. Låna. Smöra för kungen. Supa. Låna. Sjuk. Supa. Låna. Skriva och skådespela. Supa Låna. Personlig konkurs, häktet, dö.

Det är ingen upplyftande bok. Visst, livet kunde vara pest på riktigt då, men måste det skrivas så här rätt in i plytet på oss stackars läsare? Är man det minsta känslig blir denna roman ett sorgepiller. Varför måste karln slänga pengar på fest och glam? Är man dessutom med ett synnerligen sunt ekonomiskt sinne blir det en ren plåga att läsa om hur de intjänade pengarna går till nöjen istället för till att reda upp.  Med andra ord: Det har tagit mig lång lång tid att läsa ut denna roman och särskilt det långa mittenpartiet var en plåga. Början (innan man hunnit tröttna) och slutet (när allt bränner till på väg mot det oundvikliga) var däremot rena nöjen, båda två.

Jo, Ernest Brunner skriver bra, mycket bra till och med. Han behärskar det svenska språket, han kryddar, broderar och stoltserar. Han språkar vackert. Fukta din aska är hans Bellmanhistoria, som han vill berätta den. Den får stanna i bokhyllan, tills vidare.