Läslogg sommaren 2021

Nicholas Blake: Änkekryssningen (1959)
Det måste vara den sämsta Blake jag läst, men å andra sidan var det så länge sedan jag läste någon annan att jag kan ha fel. Nå, pusseldeckare på kryssningsfartyg låter ju lovande, men morden sker inte förrän efter halva boken, så det är mycket, mycket skvaller först.

Robert Newcomb: The Scrolls of the Ancients (2004)
Här har Newcomb så småningom börjat lära sig att skriva böcker och skriver kanske ibland till och med något bra kapitel, men på det stora hela finns det så mycket som irriterar, stör och fördummar. Inte en chans att jag läser fortsättningen.

Thomas Bernhard: Ja (1978)
Jag undrar om den person som skrev baksidestexten överhuvudtaget har läst boken? Den är lögnaktig. Lämnar man det är det en fängslande bok, så avsiktligt nötande, omtagande, vilket på sitt sätt är ett vetenskapligt arbete. Just det vetenskapliga arbetet, som kräver så mycket av människan bakom det vetenskapliga arbetet, faller därför gärna mellan stolarna och därför förringas det vetenskapliga arbetet till förmån för människan bakom detta arbete.

Chinua Achebe: Inte längre hemma (1960)
Imponerande översättning och på alla sätt en samtidigt självklar och ögonöppnande bok. Omständigheternas makt är stor, så är det bara.

Marguerite Duras: Vicekonsuln (1966)
Läs inte Kristoffer Leandoers förord före romanen, det låser upp tankarna för mycket, begränsar intrycken. Läs helst inte heller baksidan, den överensstämmer inte helt med innehållet. Annars bra bok, som alltid!

Robert Newcomb: The Gates of Dawn (2001)
Andra boken i en fantasytrilogi brukar vara bäst. Den här är usel. Mycket tjatig.

Bernhard Nordh: Offerbäcken (1959)
Nummer fyra i den serie där Röd Himmel var nummer tre. Det räcker gott att ha läst dessa de två sista och lite trött blir man allt på att bruk av riset inom äktenskapet är skämtsamt skildrat. Int nå bra.

Bernhard Nordh: Röd himmel (1958)
Någon sorts humoresk uppbyggd kring ett par handfasta tvillingar med säregen syn på det mesta.

Vladimir Nabokov: Genomskinliga ting (1972)
Nästan lika dold som en Duras, men förstås ofantligt många fler ord. Böcker som inte förklarar mer än det som inte ingår i handlingen, det är ofta bra saker, det.

Nina Bouraoui: Alla människor har av naturen begär att få veta (2018)
Jag undrar hur mycket, hur många självbiografiska volymer man kan få ihop om samma tid och ändå lyckas förnya sig, ändå lyckas berätta något nytt? Minst så många som Bouraoui skrivit hittills.

Hermann Hesse: Brunnsgästen (1925)
Människor som hävdar att ironi hör slutet av 1900-talet till har helt enkelt inte koll. Mycket bra!

Bernhard Nordh: Ingen mans kvinna (1946)
Fantastisk titel, men inte någon av Nordhs bättre böcker. För många dumskallar.

Robert Newcomb: The Fifth Soreceress (2002)
Nja, lite för många halva emotsägelser, men visst, läser fortsättningen ändå.

C. J. L. Almquist: Folklivsberättelser (1838-1840)
Fyra berättelser samlade. Mycket lyckliga sådana. Mycket bra sådana. Bli-glad-läsning.

Ivan Bunin: Arsenjevs liv (1939)
Blommig. Bunin var rätt egoistisk som ung, det måste man säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s